Den ädelmodige Bagaren. En uti Lyon i Frankrike utkommande tid ning berättade nyligen följande: En Bagare Sstaden var en morgon sysselsatt att uttaga gräd dadt bröd ur bakugnen, då en person rusad in i bageriet, fattade uti en af de heta bullarne Itryckte den konvulsiviskt mot sitt flämtande bröst J och sprang sin väg dermed af alla krafter. Ba. (garen var i början förvånad, men skyndade der.j efter att förfölja tjufven. Han såg honom ieke låpgt derifrån springa in i en mörk och smutsig port och var i bamn och häl efter honom fem trappur upp i huset, Här fann bagaren en dörr, som man ännu icke hade haft tid att tillsluta, och i rummet innanför denna dörr den olyckliga mannens familj: en qvinna och tvänne små barn, med begärligbet uppslukande stycken af det varma brödet i fadrens åsyn, som gret af ånger och glädje. Bagaren blef helt rörd af denna anblick. När han mträdde i rummet, föllo både fadren och modren på knä I för honom, sträckte emot honom öfverlefvorne af det till hälften uppätna brödet, och bönföllo med tårar, att han icke måtte åt rättvisan öfverlemna den olycklige, som hade begått ett brott, för att rädda sin makas och sina barns lit. De hade icke ätit på tre dagar, utropade de. Under denna sönderslitande scen hade barnen afsvimmat. Den aktningsvärde bagaren , utom sig härvid, skyndade att söka en läkare, och rekommenderade honom den fattiga familjen, som om det hade varit hans egen, och skickade, när han återkom uti sin bod, icke polisen, utan sin hustru med penningar och bröd till det olyckhga folkets bispringande. — Samma tidning berättar en annan anekdot, som jemväl visar huru vidsträckt nöden för närvarande äri ofvannämnde stad. En man vid namn Zacharie Martini var stämd för stöld. Vid förhörets början, som skedde med mycket hög röst, emedan Martisi var något döf, sade Presidenten: Erkänner du att du stulit ett par stöflor, som hängde utanför det och det magasinet? — Martini: Ja, Nådig Lagman; och ett par skor också. — Presidenten: Ja så! har du stulit skor med! Martini: Ja Nådig Lagman, och ett par stöfvelkragar med. — Presidenten : Hvad! ett par stöfvelkragar också! det står icke i stämningen — huru illa har du icke gjort, olycklige? — Mertini: Ack ja Herre, och så var det dessutom ett par tofflor. — Presidenten: Domstolen bör hålla dig räkning för en så öppen och fullständig bekäxnelse; men det är obegripligt, att du hunnit taga så många saker på en gång — Hur kunde du vältro dig undgå att blifva upptäckt, då du på det viset plundrade allt som satt utanför magasinet? — Martini: Jo Herre! det var just med flit jag tog så mycket jag kunde, af fruktan att icke bli arresterad; om de icke hade gripit mig nu, så hade jag genast vändt om och tagit så Mycket jag kunnat bära i famnen. — Presidenten: Men hvad var då orsaken, att en sådam galenskap kom på dig? — Martini: Jo orsaken var, att jag icke hade ätit på tre dagar, och jag ville bli arresterad, för att möjligtvis kunna få