RT RE ARA nn AT nn I inleda ståndet, att deraf åtasga sig en mångI dubblad tunga, mot den som ståmdet nu nästan uteslutande bår o s. v. Ait Svenska Minerva och hennes jordbrukare hysa den största ömhet för Sverges allmoge, det kan väl iregen, som kärner mämnde Redaktioms öma natur i ellmärhet, på minsta sätt betvifla. Det är sant att denna ömhet är af jett eget slag. Den går egeriligen ut på, att man bör lerasa allmogen i en lycklig enfald och okunnighet, så skall den, likasom husdjuren, finna sig allralyckligast, och man bör ej förundra sig om den, som så taäsker, finner en blasfem i hvarje apmärkning öfver bristerna i massans intellektuella belägenhet. Försök åter att yrka på införandet af sådana inrättningar, genom hvilka ellmogens bildnieg kan stiga i jemnbredd med dess materiella förkofran — ifall en sådan verkligen eger rum, eiler i något förhållande till de öfriga klessernas; då skell man få höra helt andra sentimanger uti en rörande klagan öfver det förderfliga inflyttndet af styfvers och runstyckes litteraturen på sätt som det förspordes, när sällskapet för nyttiga kunskapers utbredends började utgifva sina skrifter, likasom mågra andra goda tidmingar utgjutit sin djupa bedröfvelse öfveratt man mu mera får köpa böcker för en trasig tolfskillings lisa, och se bokalstren tränga ända ned i spinnstugorne på landsbygden. Försök att yrka på en representationsförändring, hvarigenom allmogen och den jordbrukande klassen skulle erhålla mer än enfjerdedel i omröstningen öfver landets angelägenheter vid riksdagarna; rsan kan då vara säker att ordspråket: Gud och Sverges allmoge, som nu blifvit tillgripet i den iesänga jordbrukareertikela, skall förvandlas till öfverspända läror angående menniskans rättigheter, om våderne, att se dem råa massan tega väldet, om thronens oeh altarets fall, om omstörtsingar, republik och Konungemord och Gud vet icke allt hvad vid dylika tillfällen , förekommer. — Gäller det deremot endast att smeka några passioner osh missförstådda intressen, för stt jnedtysta yttrin-; gerna af Bendeståndets verkliga behof eller arspråk, då brista icke vackra ord och talesätt. Häruti ligger egentligen skilnaden emellan vårt! sätt att gå tillväga och våra motståndares. Ora också det sem vi anse rätt, skulle för I ögonblicket hefinnas cbehagligt eller stötande j mot degens opiniom hos dem det angår, så skulle vi lika öppet uttala vår öfvertygelse. Men denza gången hefva vi lyckligtvjs icke ens något sådant ebehag att frukta. Hrem är det gom mest beklagat sig öfrer bristande insigter till lagstifterekallet hos vårt nuvarande Bondestånd? — Jo! det är alla de förståndigare ledamöterne ef Bondeståndet sjelfve som klarast insett och oftast yttrat denna sakmad, och Mi-: nervas Redaktör har, om han äm icke vill låtsa; om det, utan tvifvel lika många gånger som vi I hört de mest aktniogsvärda medlemmarna af letta stånd yppa sin ledsnad deröfver, ait de, j: och plursliteten af deras medbröder, ieke till: edning vid sina efverläggsingar egde den erarenhet och de kunsksper hos et tillräckligt! ntal, till hvilket de kunde sätta förtroende, ! om likväl erfordras då man skall stifta lagar, om ingripa i samhällets innersta och äro äm; ade att inverka på kommande slägten i alla söjliga riktningar. — Denna frånvaro af högre j tatsmanmainsigter hindrar likväl alldeles ieke att i 03 Bondeståndet finnes en så tillräcklig fond Iu f naturligt godt förstånd osh sund uppfattning, 9 tt Stårdet skuls värdigt fylla sitt kall, omls et fivge den plats det borde hafva i landets if epresentation, det vill söga: icke sit utgöra dc n vanmägtig fjerdedel sf det hela, och varajv kiljd från de öfriga trefjerdedelarna samt bek öfvad de upplysningar det kunde hemtajia från gemensam öfverläggning med dessa, ji tan sammangjutet till ett helt med I s em, och intagande den andel i omjä istningen och besuten, hvilken bör till-)k smma den jordbrukande klassen, såsom tair nde för Rikets hufvudnäring och för den stora k ajoriteten af folket. Under sådana förhållanden !n uile Bonde-ståndets naturligen sunda vett gaxIk a väl förstå att urskilja de mer eller mindre jär plysia, fosterländska och välsinnade råd, som h mnades af de mera bildade och erfarne med-hi mmarne i representartförsamlingen, om äfven !sa ;sse voro verkligen valde af folket. Men lå:loi T N ra fråga uppstå, att ställa allmogens repre-pi atanter på denna punkt; och man kan då, såde m Vi nyss nämnde, vara säker på, att helt andi a toner skola uvpspelas i Minerva ochi