RT RE ARA nn AT nn
I inleda ståndet, att deraf åtasga sig en mång-
I dubblad tunga, mot den som ståmdet nu nä-
stan uteslutande bår o s. v.
Ait Svenska Minerva och hennes jordbruka-
re hysa den största ömhet för Sverges allmoge,
det kan väl iregen, som kärner mämnde Redak-
tioms öma natur i ellmärhet, på minsta sätt betvifla.
Det är sant att denna ömhet är af jett eget
slag. Den går egeriligen ut på, att man bör
lerasa allmogen i en lycklig enfald och okun-
nighet, så skall den, likasom husdjuren, finna sig
allralyckligast, och man bör ej förundra sig om
den, som så taäsker, finner en blasfem i hvarje
apmärkning öfver bristerna i massans intellek-
tuella belägenhet. Försök åter att yrka
på införandet af sådana inrättningar, genom
hvilka ellmogens bildnieg kan stiga i jemn-
bredd med dess materiella förkofran — ifall en
sådan verkligen eger rum, eiler i något förhål-
lande till de öfriga klessernas; då skell man få
höra helt andra sentimanger uti en rörande
klagan öfver det förderfliga inflyttndet af styf-
vers och runstyckes litteraturen på sätt som
det förspordes, när sällskapet för nyttiga kun-
skapers utbredends började utgifva sina skrifter,
likasom mågra andra goda tidmingar utgjutit
sin djupa bedröfvelse öfveratt man mu mera
får köpa böcker för en trasig tolfskillings
lisa, och se bokalstren tränga ända ned i
spinnstugorne på landsbygden. Försök att
yrka på en representationsförändring, hvarige-
nom allmogen och den jordbrukande klassen
skulle erhålla mer än enfjerdedel i omröstningen
öfver landets angelägenheter vid riksdagarna;
rsan kan då vara säker att ordspråket: Gud
och Sverges allmoge, som nu blifvit tillgri-
pet i den iesänga jordbrukareertikela, skall
förvandlas till öfverspända läror angå-
ende menniskans rättigheter, om våderne, att
se dem råa massan tega väldet, om thronens
oeh altarets fall, om omstörtsingar, republik
och Konungemord och Gud vet icke allt hvad
vid dylika tillfällen , förekommer. — Gäller det
deremot endast att smeka några passioner osh
missförstådda intressen, för stt jnedtysta yttrin-;
gerna af Bendeståndets verkliga behof eller ar-
språk, då brista icke vackra ord och talesätt.
Häruti ligger egentligen skilnaden emellan vårt!
sätt att gå tillväga och våra motståndares.
Ora också det sem vi anse rätt, skulle för I
ögonblicket hefinnas cbehagligt eller stötande j
mot degens opiniom hos dem det angår, så
skulle vi lika öppet uttala vår öfvertygelse.
Men denza gången hefva vi lyckligtvjs icke ens
något sådant ebehag att frukta. Hrem är det
gom mest beklagat sig öfrer bristande insigter
till lagstifterekallet hos vårt nuvarande Bonde-
stånd? — Jo! det är alla de förståndigare leda-
möterne ef Bondeståndet sjelfve som klarast in-
sett och oftast yttrat denna sakmad, och Mi-:
nervas Redaktör har, om han äm icke vill låtsa;
om det, utan tvifvel lika många gånger som vi I
hört de mest aktniogsvärda medlemmarna af
letta stånd yppa sin ledsnad deröfver, ait de, j:
och plursliteten af deras medbröder, ieke till:
edning vid sina efverläggsingar egde den er-
arenhet och de kunsksper hos et tillräckligt!
ntal, till hvilket de kunde sätta förtroende, !
om likväl erfordras då man skall stifta lagar,
om ingripa i samhällets innersta och äro äm- ;
ade att inverka på kommande slägten i alla
söjliga riktningar. — Denna frånvaro af högre j
tatsmanmainsigter hindrar likväl alldeles ieke att i
03 Bondeståndet finnes en så tillräcklig fond Iu
f naturligt godt förstånd osh sund uppfattning, 9
tt Stårdet skuls värdigt fylla sitt kall, omls
et fivge den plats det borde hafva i landets if
epresentation, det vill söga: icke sit utgöra dc
n vanmägtig fjerdedel sf det hela, och varajv
kiljd från de öfriga trefjerdedelarna samt be- k
öfvad de upplysningar det kunde hemtajia
från gemensam öfverläggning med dessa, ji
tan sammangjutet till ett helt med I s
em, och intagande den andel i om- jä
istningen och besuten, hvilken bör till-)k
smma den jordbrukande klassen, såsom ta- ir
nde för Rikets hufvudnäring och för den stora k
ajoriteten af folket. Under sådana förhållanden !n
uile Bonde-ståndets naturligen sunda vett gax- Ik
a väl förstå att urskilja de mer eller mindre jär
plysia, fosterländska och välsinnade råd, som h
mnades af de mera bildade och erfarne med-hi
mmarne i representart- församlingen, om äfven !sa
;sse voro verkligen valde af folket. Men lå:loi
T
N
ra fråga uppstå, att ställa allmogens repre-pi
atanter på denna punkt; och man kan då, så- de
m Vi nyss nämnde, vara säker på, att helt an- di
a toner skola uvpspelas i Minerva ochi