REVY AF TIDNINGARNE.
Likasom den store Riddaren af La Manc
på sin tid gaf sig ut att strida mot väderqva
nar, så hafva också åtskillige pennhjeltar ny
gen gifvit sig ut att strida mot tiden. D
Quichotte var icke ensam på sin färd: han ha
med sig Sancho. Författaren af det famö
herdabrefvet är ej heller ensam i fäktning
mot tiden. Freya har äfven nyligen gjert s
nödvändiga i detta ämne. Det roligaste af a
är att det är Freya, som lägger tiden till I:
dess lättsinnighet såsom ett utmärkande kara
tersdrag. För öfrigt fimner hon, att massori
af nationerna vilja bygga, utan att lägga grun
att de med en coup de main vilja taga hv:
man endast steg för steg kan tillkämpa sig
m. fl. dylika ökända fraser, hvilka man stär
digt hör upprepade utan att bevisas, och hvi
ka ej kunna bevisas, derföre att de äro grunc
falska.
Tvenne saker som emedlertid ådraga aig de
egentliga uppmärksamheten i lilla Freyas de
Dut på tidens skådeplats äro: den ena, a
hon erkänner, det missnöjet här i land
ien ej obetydande mån tilltagit, hvilket
symnerhet tillskrifves — Skildringarna! ! —
och den andra att uti samma artikel åtskillig
utfall förekomma mot Minerva för den sednare
Ryskhet, hvilken påstås hafva skadat Styrelse
betydligt i opinioneu, då Minerva anses för e
styrelsens tidning.
Det är väl föga maktpåliggande i sig sjelj
hvad Freya tänker så väl om detta, som mycke
annat; men såsom en liten visare af ställninge
bakom kulisserna är det dock icke ledsamt at
se, huru detta blad, som man vet står unde
ledning af Hans Excellens Den utomordentlig
talangen, stigmatiserar det andra, som är d
båda Statsministrarnes organ. Frågan blir nu
hvilkendera af dessa! gudomligheter förtjena
mesta förtroendet, dan Grekiska med sin uggle
låt, eller den Nordiska med sitt kattjamande
(Freya föreställes, som bekan tär, enligt mythol
åkande med kattspann.) Vi tycka att ma
åiminstone måste gifva Minarva den 1ätt
visan, att hen talar rent språk, emeda
hon icke döljer att hon och hennes patrone
älska absolutismen och den gudomliga rätten
och hennes öppna valspråk är: inga reformer.
Ingen hör förtänka någon, att yttra sin öfver-
tygelse. Sådant blir i alla fall bättre än at
förråda med kyssande eller jamanade. Lå
det blott komma från ord till sak, så skall man
strax finma att den utomordentliga talangens
eller förskräckelsens organ , som hon äfven kar
allas, är i lika mycken vånda som den förkla-
ade ultran.