REVY AF TIDNINGARNE. Likasom den store Riddaren af La Manc på sin tid gaf sig ut att strida mot väderqva nar, så hafva också åtskillige pennhjeltar ny gen gifvit sig ut att strida mot tiden. D Quichotte var icke ensam på sin färd: han ha med sig Sancho. Författaren af det famö herdabrefvet är ej heller ensam i fäktning mot tiden. Freya har äfven nyligen gjert s nödvändiga i detta ämne. Det roligaste af a är att det är Freya, som lägger tiden till I: dess lättsinnighet såsom ett utmärkande kara tersdrag. För öfrigt fimner hon, att massori af nationerna vilja bygga, utan att lägga grun att de med en coup de main vilja taga hv: man endast steg för steg kan tillkämpa sig m. fl. dylika ökända fraser, hvilka man stär digt hör upprepade utan att bevisas, och hvi ka ej kunna bevisas, derföre att de äro grunc falska. Tvenne saker som emedlertid ådraga aig de egentliga uppmärksamheten i lilla Freyas de Dut på tidens skådeplats äro: den ena, a hon erkänner, det missnöjet här i land ien ej obetydande mån tilltagit, hvilket symnerhet tillskrifves — Skildringarna! ! — och den andra att uti samma artikel åtskillig utfall förekomma mot Minerva för den sednare Ryskhet, hvilken påstås hafva skadat Styrelse betydligt i opinioneu, då Minerva anses för e styrelsens tidning. Det är väl föga maktpåliggande i sig sjelj hvad Freya tänker så väl om detta, som mycke annat; men såsom en liten visare af ställninge bakom kulisserna är det dock icke ledsamt at se, huru detta blad, som man vet står unde ledning af Hans Excellens Den utomordentlig talangen, stigmatiserar det andra, som är d båda Statsministrarnes organ. Frågan blir nu hvilkendera af dessa! gudomligheter förtjena mesta förtroendet, dan Grekiska med sin uggle låt, eller den Nordiska med sitt kattjamande (Freya föreställes, som bekan tär, enligt mythol åkande med kattspann.) Vi tycka att ma åiminstone måste gifva Minarva den 1ätt visan, att hen talar rent språk, emeda hon icke döljer att hon och hennes patrone älska absolutismen och den gudomliga rätten och hennes öppna valspråk är: inga reformer. Ingen hör förtänka någon, att yttra sin öfvertygelse. Sådant blir i alla fall bättre än at förråda med kyssande eller jamanade. Lå det blott komma från ord till sak, så skall man strax finma att den utomordentliga talangens eller förskräckelsens organ , som hon äfven kar allas, är i lika mycken vånda som den förklaade ultran.