de sig en sägen att ham kunde se lika bra i
Imörkret, som en amnan i det fullaste dagsljus.
I Hvarheldst ham gick förbi en kyrka eller klos-
lter, var det visst ett han gick derin, om så
Itilläts, för att göra sin bön; men om han icke
Islepp in, läste han den utauför. Kn matt an-
llände han till dörren af en kyrka, och då hans
följeslagare voro långt efter honom, beslöt han
Jatt stiga in och bedja, såsom hans sed var;
Tband alltså fast sim häst der utanför och begaf
sig in. Just som han trädde fram for altaret;
Isnuddade han tätt vid en bår, hvarpå sted en
Jkista med ett lik uti; men han aktade ieke der-
uppå, utem kestade sina handskar af sig på al-
Jtardisken, knäbojde, kysste stengolfvet och be-
gyste sin bör. Knappast hade han likväl bör-
jat, förrän han förnam bakom sig ett besynner-
ligt buller; båren knarrade och liket rörde sig.
Hertigen, som aldrig visste hvad fruktam var,
vände sig om och utropade: Antingen du är
ett godt eiler ondt väsen, ligg still! Han vände
sig derpå åter mot altaret och fortsatte sin bön,
— om den var kort eller lång, är hvad jag
licke skell kunna säga, — och då han lyktat,
gjorde han korstecknet, sägamde:
Per hoc sigaum sancte crucis,
Libera me de malignis,
Domine Deus salutis.
Derefter befallde han sig i Guds hand, grep
sitt svärd och ville gå sina färde, då i
detsamma den omde anden stod så lång
han var midt i vägem för honom, för-
sökte hindra. honom att komma fram och
grep efter honom med ett par långa armar. Men
Richard fattade om sin klinga och måttade rätt
manhafugt ett hugg åt spöket, som han klöf
tvärs igenom, — om det försvann eller icke,
är hvad jag lemnar osagdt. När Bichard kom
ut till sin häst på kyrkgården, erinrade han sig
att ban glömt sina handskar; han gick då till-
baka in i koret och tog dem; — mången skul-
le icke varit så modig.
Följande historia visar att samma hertig var
icke mindre prisad för visdom än för tapper-
het.
Hertigen hade också ett annat äfventyr, som
bland allt felk uppväckte stor förvåning och
näppeligen skulle tros, om det icke vore så val
och sllmänt kändt. Det var en sakristan, som
af hvar man ansågs för en högst ärbar munk,
ty åtminstone hade aldrig annat än godt för-
sports om honom, — men ju bättre man är,
desto ifrigare söker djefvulen fresta en. En
vacker dag, då denne sakristan förrättade sin
tjenst i kyrkan, kom haua att kasta ögonen på
en öfvermåtten däglig jungfru. Han blef uti ö-
goublicket förälskad i denna qvinna, ja han an-
sattes af en så förunderlig trånad efter henne;
att han nästem tänkte han skulla förgås, om han
icke kunde vinna henne, och han ville icke
gifva sig någon ro dessförinnan. Och han la-
de så väl sina ord för flickan och lefvade hen-
ne så kosiliga saker och ting, att hon slutligen
samtyckte att han nattetid skulle få besöka hen-
ne i hennes jungfrubur, och gaf honom tillkän-
ma, att han under vägen dit hade att färdas öf-
ver elfven Robec på en deröfver kastad planka-
ty att der icke funnes någon annam väg. Så
fort det vardt natt och munkarne insomnat, be-
gal sig sakristenen hastiga åstad; i ett dylikt ären-
de behöfde han intet sällskap! sålunda uppnåd-
de han snart bryggan och satte foten på den,
— om han nu förlorade jemnvigten, eller slin-
ade, eller fick någon hastig svindsl, är hvad
ag inte känner, nog af, han föll hufvudstupa i
loden och drunknade. I det ögonblick själen
emnade det kropsliga, blef den annammad af
en djefvul, som genast ämnade att föra den bort
med sig i triumf, då i detsamma ea engel möt-
e honom, hvilken försökte taga den från ho-
om, så att der uppstod en strid dem emellan
om hvem af de tu själsn skulle tillhöra. Djei-
relen sade: Du gör saanfårdeligen orätt i att
öka beröfva mig denna själ; vet du icke att der
ir hemfallen under mitt våld, emedan jag tog
renne i synd? Hrad säger skriften? så som
xädet faller, skall det ligga! Denna själ ha-
le beträdt en syndig vär, och på en
yndig; väg var hon tagen; hvad vill du
ner? Engeln svarade: håll din tunga, djef-
jul! dina grurder äro falska. Denne munk
far en ganska god munk så länge han vistades
klostret; han förde en ren och gudfruktig
efnad, och något illa var aldrig sedt hos-ho-
om. Jag kan äfven dertill åberopa skriften;
ätteligen står det skrifvet, att hvarje god ger-
nu MH PF (IM (DO cd Ar pm Mm LL
WW pe mv je MM je