de sig en sägen att ham kunde se lika bra i Imörkret, som en amnan i det fullaste dagsljus. I Hvarheldst ham gick förbi en kyrka eller kloslter, var det visst ett han gick derin, om så Itilläts, för att göra sin bön; men om han icke Islepp in, läste han den utauför. Kn matt anllände han till dörren af en kyrka, och då hans följeslagare voro långt efter honom, beslöt han Jatt stiga in och bedja, såsom hans sed var; Tband alltså fast sim häst der utanför och begaf sig in. Just som han trädde fram for altaret; Isnuddade han tätt vid en bår, hvarpå sted en Jkista med ett lik uti; men han aktade ieke deruppå, utem kestade sina handskar af sig på alJtardisken, knäbojde, kysste stengolfvet och begyste sin bör. Knappast hade han likväl börjat, förrän han förnam bakom sig ett besynnerligt buller; båren knarrade och liket rörde sig. Hertigen, som aldrig visste hvad fruktam var, vände sig om och utropade: Antingen du är ett godt eiler ondt väsen, ligg still! Han vände sig derpå åter mot altaret och fortsatte sin bön, — om den var kort eller lång, är hvad jag licke skell kunna säga, — och då han lyktat, gjorde han korstecknet, sägamde: Per hoc sigaum sancte crucis, Libera me de malignis, Domine Deus salutis. Derefter befallde han sig i Guds hand, grep sitt svärd och ville gå sina färde, då i detsamma den omde anden stod så lång han var midt i vägem för honom, försökte hindra. honom att komma fram och grep efter honom med ett par långa armar. Men Richard fattade om sin klinga och måttade rätt manhafugt ett hugg åt spöket, som han klöf tvärs igenom, — om det försvann eller icke, är hvad jag lemnar osagdt. När Bichard kom ut till sin häst på kyrkgården, erinrade han sig att ban glömt sina handskar; han gick då tillbaka in i koret och tog dem; — mången skulle icke varit så modig. Följande historia visar att samma hertig var icke mindre prisad för visdom än för tapperhet. Hertigen hade också ett annat äfventyr, som bland allt felk uppväckte stor förvåning och näppeligen skulle tros, om det icke vore så val och sllmänt kändt. Det var en sakristan, som af hvar man ansågs för en högst ärbar munk, ty åtminstone hade aldrig annat än godt försports om honom, — men ju bättre man är, desto ifrigare söker djefvulen fresta en. En vacker dag, då denne sakristan förrättade sin tjenst i kyrkan, kom haua att kasta ögonen på en öfvermåtten däglig jungfru. Han blef uti ögoublicket förälskad i denna qvinna, ja han ansattes af en så förunderlig trånad efter henne; att han nästem tänkte han skulla förgås, om han icke kunde vinna henne, och han ville icke gifva sig någon ro dessförinnan. Och han lade så väl sina ord för flickan och lefvade henne så kosiliga saker och ting, att hon slutligen samtyckte att han nattetid skulle få besöka henne i hennes jungfrubur, och gaf honom tillkänma, att han under vägen dit hade att färdas öfver elfven Robec på en deröfver kastad plankaty att der icke funnes någon annam väg. Så fort det vardt natt och munkarne insomnat, begal sig sakristenen hastiga åstad; i ett dylikt ärende behöfde han intet sällskap! sålunda uppnådde han snart bryggan och satte foten på den, — om han nu förlorade jemnvigten, eller slinade, eller fick någon hastig svindsl, är hvad ag inte känner, nog af, han föll hufvudstupa i loden och drunknade. I det ögonblick själen emnade det kropsliga, blef den annammad af en djefvul, som genast ämnade att föra den bort med sig i triumf, då i detsamma ea engel möte honom, hvilken försökte taga den från hoom, så att der uppstod en strid dem emellan om hvem af de tu själsn skulle tillhöra. Djeirelen sade: Du gör saanfårdeligen orätt i att öka beröfva mig denna själ; vet du icke att der ir hemfallen under mitt våld, emedan jag tog renne i synd? Hrad säger skriften? så som xädet faller, skall det ligga! Denna själ hale beträdt en syndig vär, och på en yndig; väg var hon tagen; hvad vill du ner? Engeln svarade: håll din tunga, djefjul! dina grurder äro falska. Denne munk far en ganska god munk så länge han vistades klostret; han förde en ren och gudfruktig efnad, och något illa var aldrig sedt hos-hoom. Jag kan äfven dertill åberopa skriften; ätteligen står det skrifvet, att hvarje god gernu MH PF (IM (DO cd Ar pm Mm LL WW pe mv je MM je