ökat sig, sedan Norge erkållit och utvecklat a från Danmarks så alldeles afvikande statsfö fattning. Mellan Sverige och Norge har så rir ga vetenskaplig vexelverkan ägt rum, att ms med feg kan påstå, att dessa länder äro f hvarandra mera främmande, än hvardera af de för Tyskland eller Frankrike. Från inländska rätt: lärde åter kan ej stort väntas; de flesta andlig krafter äro så upptagna af statens ljemst, a föga eller ingen tid är öfrig för vetenskaperna: och den inskränkta publikem lemnar ingen ui väg att sysselsätta sig med vetenskaperne gåso! näringsfång. Dessutom hafva redan anmärknin gar inkommit från alla dem, af hvilka sådan med skäl kunna förväntas, och om icke hvarj af dessa omfatta hela förslaget, lemna de doc semmanlagda kneppast någon del opröfvad hvarförutan man ej bör befara att ju dessa an märkningar fortsättes så länge företaget änn: står öppet för ventilation. Den Kongl. skrifvelson säger att den före slagna, nästan totala reformen af en sedan sekle existerande lagstiftning, ej bör företagas ua största varsamhet, och erinrar att förslaget om än i närvarande ögonblick bygdt på riktig grundsatser , hkväl kunde befinnas innehålla skadliga och för det allmännas väl förderflig bestämmelser. Häåraf kunde mean sluta, at första frågan vore; huruvida lagförslaget må an ses I det hela Jforkastligt. Vore detta huf vudfrågan, så måste man erkänna att denn varit umderkastad en pröfning, nemligen af juridiska fakulteten i Upsala, som förkastat systenets duglighet för det närvarande, och sålunds bestämt att med kriminallagstiftningen i Sverige det bör förölifva vid det gamla. Men Norge är behotfvet af en ny kriminallag gifvet, och en ny lagstiftning dessutom i grundlasen påbjuden; der kan aet adtså icke förolifva vid det gamla. Det närvarande förslaget nåste antagas eller ett nytt utarbetas. Det sedvare skulle medföra ny tidspillan, mya utgifter, tan någon säkerhet att man derigerom komnit målet närmare. (Slutet följer.)