vändig för dess bedömande; att denna prot
nings uteblifvande härör dels från brist på ull
räcklig tid för behandlingen af ett så vidlyftig
arbete, dels från den omständigheten att intres:
set i andra länder ej blifvit väckt genom pre:
mier, hvilka mindre genom deras värde än der
täflan de väckte torde framkalla de rättslärda:
bemödande och uppoffringar; att man aldrig
kunde gå nog betänksamt till våga vid införan-
det af en ny lagstiftning, och att premiers ut-
sättande vore enda medlet att framkalla en mo-
gen pröfning, samt derföre öfverlemnade ären-
det till det beslut Storthinget måtte anse mest
ändamålsenligt och för riket gagneligt. — Vid
samma Storthing (förl. år) gjorde äfven tvänne
representanter motion att förslaget måtte antin-
gen genast antagas, eller ock öfverlemnas tillenm
komitte för att beredas till antagande på mnäst-
följande lagtima eller urtima Storthing. Tingets
valkommitt utnämrade då, för att granska för-
slaget, en serskild kommitt, och denna, som
sände sina anmmärkningar till lagkommissionen
tll erhållande af dess motanmärkningar, hade
med sitt arbete hunnit till 23 kapitlet, när 8
Storthinget plötsligt upplöstes.
Vid början af nyssförflutna urtima BStorthing,
öfverlsmnade Konungen förslaget ånyo med all-
deles samma uttryck som till det förutnämnde
lagtima thinget, och kommittgen hestod äfven
nu af alldeles samma ledamöter som förut; men
om förslagets antagande väcktes vid detta sista
thicrg ingen fråga, och kommittgen hade derföre
ej annat uppdrag än att afgtfva betänkande öfrer
Kongl. Maj:s skrifvelse, eller öfver den allmän-
va frågan, hvilket beslut för närvarande måtte
anses som det gagneligaste i denna sak. .
För dt första ville kommittgen afgöra om
man genom premiers utsättande kunde ernå att
förslaget, inom som utom landet, nogare pröfva-
des och bedömdes, och om en sådan pröfnoing
skulle lemna en säkrare borgen för förslagets
moguande.
Man kan, säger kommittgen, icke neka, att
premier åtminstone framkalla en möjlighet att
förslaget bedömes och derigenom förfullkomnas,
och då ingen fråga kan uppstå om förslagets
antagande förr än på nästa (9:de) lagtima Stor-
ihing, så vore ingen tid förlorad, genom pre-
miers utsättande för denna tid; Konungens äf-
vensom 2 föregående Storthings bestämda och
upprepade förslag att utsätta premier, talade äf-
ven på visst sätt för deras gagnelighet.
Mot premiernas nytta tala likväl ännu
vigtigare gruoader. - Premierne skulle, tror
man, väcka en eljest hwvilande shåg för för-:
slagets pröfning. Men sednare tiden är så!
rik på arbeten i Kriminallagstiftning, att det
vetenskapliga intresset ej skalle sträcka sig!
längre än till en vanlig allmän recension,
förutsät ande att läsaren redan vore bekant med
allt som hör till vetenskapens grunder. Man!
äger för öfrigt utom flera andra, en ganska utför- !!
1.g recension nemligen: Der Entwif eines Straf-
gesetsbuchs fär das Königreich Norwegen. Eine !
kritische Betracbtung v. Dr. J. F. H. Abegg, js
Professor der Rechtswissenschaft an der Um-l!
versität zu Breslau. Neustadt 1835. En re-l!
cension, som skulle medföra någon nytta förl!
E
I
förslagets pröfning, måste varg ytterst utförlig
och utarbetad, för en med vetenskapen obekant
publik; men att den utländske lärde, skulle af
ett ovisst hopp om penrmningar uppoffra sin tid pl)
ett sådant arbete är föga troligt, enär han icke j!
saknar materier till arbete för sitt vanliga pub- i!
hkum, mot ett arfvode, som är vissare än hop-f
pet om premier. Hvad äran eller hoppet att!t
förvärfva ett litterärt namn angår, bör man be-c
sinna att endast de män, som redan förvärfvatk
eit sålant namn, vore skicklige att bedöma för-!
slaget; men utländningar ihafva så ringa kuuskep
om vår statsförfattnings egenheter, vårt rättstill-4C
stånd, historia, national-karakter m. m., att in-C
gen man medlitterärt rykte skall: sätta detta på!5
spel för att befatta sig meden sak, den han ej!
är vuxen; med en pröfoing fråm de författare, -
som hai!va ingenting att förlora, Vore man föga !
belåten. Att Pröfningen af en utländsk lärd,
icke är tillfyllestgörande betygar äfven professor
Abegg, i det han- uttryckligen säger att slaget
måste underxastas en national behandling, och
om obekantskapen med korpslagstiftning vittna
ej mindre Abeggs egen, än de af proessorerne Ro-
schert och Gunther författade kritiska anmärknin-
gar. Icke en gång Danskar och Svenskar
kunna fritagas från denra; obekantskap med Nor-
ges imvertes förhållande. Huru litet Danskarne
vu känna de egenheter, efter hvilka en Jag-
stiftning för Nerge måste afpassas, derom vittna 3
Ullräckligt de många för Norge opassande laga. I