vändig för dess bedömande; att denna prot nings uteblifvande härör dels från brist på ull räcklig tid för behandlingen af ett så vidlyftig arbete, dels från den omständigheten att intres: set i andra länder ej blifvit väckt genom pre: mier, hvilka mindre genom deras värde än der täflan de väckte torde framkalla de rättslärda: bemödande och uppoffringar; att man aldrig kunde gå nog betänksamt till våga vid införandet af en ny lagstiftning, och att premiers utsättande vore enda medlet att framkalla en mogen pröfning, samt derföre öfverlemnade ärendet till det beslut Storthinget måtte anse mest ändamålsenligt och för riket gagneligt. — Vid samma Storthing (förl. år) gjorde äfven tvänne representanter motion att förslaget måtte antingen genast antagas, eller ock öfverlemnas tillenm komitte för att beredas till antagande på mnästföljande lagtima eller urtima Storthing. Tingets valkommitt utnämrade då, för att granska förslaget, en serskild kommitt, och denna, som sände sina anmmärkningar till lagkommissionen tll erhållande af dess motanmärkningar, hade med sitt arbete hunnit till 23 kapitlet, när 8 Storthinget plötsligt upplöstes. Vid början af nyssförflutna urtima BStorthing, öfverlsmnade Konungen förslaget ånyo med alldeles samma uttryck som till det förutnämnde lagtima thinget, och kommittgen hestod äfven nu af alldeles samma ledamöter som förut; men om förslagets antagande väcktes vid detta sista thicrg ingen fråga, och kommittgen hade derföre ej annat uppdrag än att afgtfva betänkande öfrer Kongl. Maj:s skrifvelse, eller öfver den allmänva frågan, hvilket beslut för närvarande måtte anses som det gagneligaste i denna sak. . För dt första ville kommittgen afgöra om man genom premiers utsättande kunde ernå att förslaget, inom som utom landet, nogare pröfvades och bedömdes, och om en sådan pröfnoing skulle lemna en säkrare borgen för förslagets moguande. Man kan, säger kommittgen, icke neka, att premier åtminstone framkalla en möjlighet att förslaget bedömes och derigenom förfullkomnas, och då ingen fråga kan uppstå om förslagets antagande förr än på nästa (9:de) lagtima Storihing, så vore ingen tid förlorad, genom premiers utsättande för denna tid; Konungens äfvensom 2 föregående Storthings bestämda och upprepade förslag att utsätta premier, talade äfven på visst sätt för deras gagnelighet. Mot premiernas nytta tala likväl ännu vigtigare gruoader. Premierne skulle, tror man, väcka en eljest hwvilande shåg för för-: slagets pröfning. Men sednare tiden är så! rik på arbeten i Kriminallagstiftning, att det vetenskapliga intresset ej skalle sträcka sig! längre än till en vanlig allmän recension, förutsät ande att läsaren redan vore bekant med allt som hör till vetenskapens grunder. Man! äger för öfrigt utom flera andra, en ganska utför!! 1.g recension nemligen: Der Entwif eines Strafgesetsbuchs fär das Königreich Norwegen. Eine ! kritische Betracbtung v. Dr. J. F. H. Abegg, js Professor der Rechtswissenschaft an der Um-l! versität zu Breslau. Neustadt 1835. En re-l! cension, som skulle medföra någon nytta förl! E I förslagets pröfning, måste varg ytterst utförlig och utarbetad, för en med vetenskapen obekant publik; men att den utländske lärde, skulle af ett ovisst hopp om penrmningar uppoffra sin tid pl) ett sådant arbete är föga troligt, enär han icke j! saknar materier till arbete för sitt vanliga pubi! hkum, mot ett arfvode, som är vissare än hop-f pet om premier. Hvad äran eller hoppet att!t förvärfva ett litterärt namn angår, bör man be-c sinna att endast de män, som redan förvärfvatk eit sålant namn, vore skicklige att bedöma för-! slaget; men utländningar ihafva så ringa kuuskep om vår statsförfattnings egenheter, vårt rättstill-4C stånd, historia, national-karakter m. m., att in-C gen man medlitterärt rykte skall: sätta detta på!5 spel för att befatta sig meden sak, den han ej! är vuxen; med en pröfoing fråm de författare, som hai!va ingenting att förlora, Vore man föga ! belåten. Att Pröfningen af en utländsk lärd, icke är tillfyllestgörande betygar äfven professor Abegg, i det hanuttryckligen säger att slaget måste underxastas en national behandling, och om obekantskapen med korpslagstiftning vittna ej mindre Abeggs egen, än de af proessorerne Roschert och Gunther författade kritiska anmärkningar. Icke en gång Danskar och Svenskar kunna fritagas från denra; obekantskap med Norges imvertes förhållande. Huru litet Danskarne vu känna de egenheter, efter hvilka en Jagstiftning för Nerge måste afpassas, derom vittna 3 Ullräckligt de många för Norge opassande laga. I