de vänskapen sammansvor sig vid detta tilfålle med Flora. — Lyckan hade i den folkrika ök nen, såsom men kallat Paris, gifvit Viotti en förtrogen, ena själsfrände, från hvilken han numera var oskiljaktig. Samma kärlek för konsten, samma sympathi för den nya frihetens ideer, sådana de lefde obefläckade i tidens alla ädlare sinnen, samma lågande beundran för Jean Jaques snille och arbeten, hade fört dessa lärde män tillsamman och småningom knutit mellan dem ett band för evigbeten. , Denna vän hade hundra gånger förgäfves gjort sig till förespråkare hos Viotti, för den 0 tåliga önskan, som öfver hela Paris, från bög och låg, länge uttalat sig att om blott ör en enda gång få höra den genom ryktet från enskilda kretsar så frejdade mästaren. Denna morgon lyckades han. Hur skulle Viotti nnat neka sion vän något i en så hjertans glad stund? föreställ er blott, de älskligaste törnrosor med tårar i ögat, d2 aldra små käraste violer med saligt rusande vällukt! Nå väl! sade ändtligen Viotti, du skall ha din vilja fram, jag vill ge dem en konsert, det der herrskapet, men under ett vilkor, . .. a!t den kommer till att försiggå här på stället, fem trappor upp. Vi hafva så länge stigit ner till dem; tiderna äro förändrade, de må nu komma hitopp för att söka oss. Det var åter en nyck af den store maestro! Få dagar efter sedan detta hade passerat mellan Viotti och hans vän, egde verkligen den konsert rum, på hvilken vi nyss sett för trängselas skull markiser och prelater knappast kunna bjuda hvarannan en pris ur gulddosan och de sminkade grefvinnorna med möda kunna röra sina paljettbroderade solfjädrar.