de vänskapen sammansvor sig vid detta tilfålle
med Flora. — Lyckan hade i den folkrika ök -
nen, såsom men kallat Paris, gifvit Viotti en
förtrogen, ena själsfrände, från hvilken han nu-
mera var oskiljaktig. Samma kärlek för kon-
sten, samma sympathi för den nya frihetens
ideer, sådana de lefde obefläckade i tidens alla
ädlare sinnen, samma lågande beundran för
Jean Jaques snille och arbeten, hade fört dessa
lärde män tillsamman och småningom knutit
mellan dem ett band för evigbeten. , Denna
vän hade hundra gånger förgäfves gjort sig
till förespråkare hos Viotti, för den 0
tåliga önskan, som öfver hela Paris, från
bög och låg, länge uttalat sig att om blott
ör en enda gång få höra den genom ryktet
från enskilda kretsar så frejdade mästaren. Den-
na morgon lyckades han. Hur skulle Viotti
nnat neka sion vän något i en så hjertans glad
stund? föreställ er blott, de älskligaste törnro-
sor med tårar i ögat, d2 aldra små käraste vio-
ler med saligt rusande vällukt!
Nå väl! sade ändtligen Viotti, du skall
ha din vilja fram, jag vill ge dem en konsert,
det der herrskapet, men under ett vilkor, . ..
a!t den kommer till att försiggå här på stället, fem
trappor upp. Vi hafva så länge stigit ner till
dem; tiderna äro förändrade, de må nu komma
hitopp för att söka oss.
Det var åter en nyck af den store maestro!
Få dagar efter sedan detta hade passerat mel-
lan Viotti och hans vän, egde verkligen den
konsert rum, på hvilken vi nyss sett för träng-
selas skull markiser och prelater knappast kun-
na bjuda hvarannan en pris ur gulddosan och
de sminkade grefvinnorna med möda kunna röra
sina paljettbroderade solfjädrar.