orsak som helst, gjordt skymfligt angrepp med ord eller gerning, hvaraf den förfördelade lätteligen kuude. finna sig retad till utmaning, kan väl såsom sådant angrepp betraktas ett på någon persons anmaning utsagdt omdöme om en af honom verkställd under diskussion salt partiel handling, hvarom vid tillfället äfven yttras olika opinioner, en del till gillande och en del till ogillande af handlingen? Det tillhör nu våra domare, att besvara dessa frågor, och vi äro öfvertygade, att när sådant sker med den upplysning och oväld, som vi hos dem vörda, deras domslut skall fullkomligen rättfärdiga oss emat Hr Krigsfiskalezs på en förvillande uppfattning oc framställnizg af fakta grundade påståenden, I anledning af slutpåminnelserna återstår ännu att tillägga några ord. Vi äro ingalunda, som Herr Krigsfiskalen förmenar, okunnige deromy, att enligt 1795 års Kgl. Krigs artiklar, en Oflicerskorps egde rättighet att uppsäga tjenstgöring med en kamrat, som efter deras omdöme blifvit beträdd med fel i uppförande, äfvensom att detta stadgande blifvit i 17 ars krigsartiklar uteslutit. — Men några exempel, att berörde stadgande, så länge det gällde, medfört verkliga missbruk, äro oss obekanta. — Vi måste ock destohelldre misstro Hr Krigstiskalens uppgift derom, som sådant icke blifvit vitsordadt af de aktningsvärde män af militärståndet, hvilka deltagit i utarbetningen af förslaget till nya Krigsartiklar, och hvaribland en del ansett det omnämnde stadgandet böra åter upplifras. Härom är dock icke nu fråga. — Väl har Hr Krigsfiskalen öfversatt vårt omdöme att Hr v. Schantzs förhållande emot Konsuln Bergemann vanhedrat uniformen, sålunda, som skulle det utmärka en tjenstgöringsuppsägning, men såvida domaren endast eger att fästa sig vid hvad parten sagt, och ej döma på förmodanden, af en i hans ord ej uttryckt mening, lärer denna öfversättning så mycket mera förfela ändamålet, som derest en i öfrigt oförvitlig officer af öfverilning eller lättsinnighet någon gång beginge ett konduite fel, hvarför han af sina kamrater förebråddesi deraf ingalunda följer nå on ovikorlig fordran på hans skiljande från tjensten. Herr v, Schantz framställer sjelf ett talande bevis i detta afseende; ty oagtadt den vanheder han påstår sig hafva lidit, hindrade honom ingen, att fortfara i utöfning af sin tjenst, för hvilket ändamål det åtal han några veckor efter senaste sammankomsten emot oss väckt alldeles icke var af nöden. Det kan ej förundra oss, att Krigs-Fiskalen behöft söka stadga för sitt omdöme i denna sak annorstädes, än i de lagar han åberopat och hvilkas otillämplighet vi tro oss hafva tillfyllest ådagalagt. Denna omdömes-stadga säger han dock sig hafva vunnit genom samlande af flere i likartade mål gilne presudieater, hvaribland han utsökt och bilagt tvenne Kongl. Maj:ts Nådiga Utslag den 30 Mars 1892 och den 22 Juni 1807. — Då man vet att emellan särskilda rättsfrågor en fullkomlig likhet sällan äger rum, att nästan i hvarje mål förekomma skiljaktiga nuanser, som måste äga inflytande på bedömmandet, samt att synnerligast uti injurii mål, omständigheterna kunna variera ända till oändlighet, skulle man knapt föreställt sig, att Herr Krigs-Fiskalen kunnat anse den af honom sålunda begagnade bevisnings-method lämplig. Också har här inträffat, hvad lättligen kunnat förutses, att de händelser som i de nu anförde prejudikaterne framställas, icke äga mera Öfverensstämmelse med dem i förevarande mål än som gifves t. ex. emellan Rikets nu existerande constitutionella förhållanden och rådande styrelse-maximerne, å de tider, från hvilka prejudicaterne datera sig. Det ena innehåller, att en Officer blifvit vid ett tillfälle skymfad med den föraktlifiga utlåtelse, att han vore värd fuktel, det andra att en Officer blifvit missfrmad och förolämpad med skymfliga och oqvädinsord. Ehuru omständigheterne ej äro närmare angifne, finnes dock i dessa mål hafva inträffat, hvad PDuells-Placatet förutsätter, nemligen öfverfallande med skymfliga och oqvädensord, som lätteligen kunnat reta till utmaning, synnerligast om, hvad troligt är, förolämpningarne skett j större samqväm och i främmande personers närvaro. Vi må ej nog ofta upprepa, att ett under samtal kamrater emellan yttradt omdöme om egenskapen af en till verkligheten erkänd handling, eller en på begäran derom lemmad opinions-yttring icke kan hänföras under nämnde prejudicater och att Duell-Placatet måste med största varsamhet och urskillning tillämpas, om det ej skall förvandlas till en draconisk lag, som satte hela samhället i våda. Hvarje motsägelse, hvarje förebråelse, hvarje om en handling meddeladt misshagligt yttrande, kunde eljest, i mon af susceptibiliteten hos den person, mot hvilken det fälldes, anses såsom en till utmaning ledande skymf, och straffas med förlust af frihet och välfärd, utan att man ens finge bevisa och rättfödiga omdömet öfver den ifrågaställde handlingen. — Någon utväg gåfves ej då mera att utan äfventyr uttrycka vedervilja mot dåliga handlingar ; Förmannen vågade knapt förehålla underhafvanden begångna tjensteförseelser; än mindre conduitefel, och huru den inom militaireståndet alltid aktade hederskänslan skulle under sådane förhållanden fästas och bevaras, samt Lagstiftarens i Kongl. Tjenstgörings-Reglementet för Armeen, 1 Delen, 3 Kap. 17 och 51 45. gilne uttryckliga föreskrifter om vidmagthållande al en god och riktig esprit mom Öfficer-Corpsen, blifva annat än toma ord, är något, som ätminstone vi ej tilltro oss att förklara. Stockholm den 19 Januari 1837. C.F. Coyet. C.E. Cederström. A. G. Oxehufvud. B. von Platen. H. von Steyern. O. A. Castegren, a on on msn JAA AMMA Fans ATL.