orsak som helst, gjordt skymfligt angrepp med ord
eller gerning, hvaraf den förfördelade lätteligen kuu-
de. finna sig retad till utmaning, kan väl såsom sådant
angrepp betraktas ett på någon persons anmaning ut-
sagdt omdöme om en af honom verkställd under di-
skussion salt partiel handling, hvarom vid tillfället äfven
yttras olika opinioner, en del till gillande och en del
till ogillande af handlingen?
Det tillhör nu våra domare, att besvara dessa frå-
gor, och vi äro öfvertygade, att när sådant sker med
den upplysning och oväld, som vi hos dem vörda,
deras domslut skall fullkomligen rättfärdiga oss emat
Hr Krigsfiskalezs på en förvillande uppfattning oc
framställnizg af fakta grundade påståenden,
I anledning af slutpåminnelserna återstår ännu att
tillägga några ord.
Vi äro ingalunda, som Herr Krigsfiskalen för-
menar, okunnige deromy, att enligt 1795 års Kgl. Krigs
artiklar, en Oflicerskorps egde rättighet att uppsäga
tjenstgöring med en kamrat, som efter deras omdöme
blifvit beträdd med fel i uppförande, äfvensom att det-
ta stadgande blifvit i 17 ars krigsartiklar uteslutit.
— Men några exempel, att berörde stadgande, så
länge det gällde, medfört verkliga missbruk, äro
oss obekanta. — Vi måste ock destohelldre misstro
Hr Krigstiskalens uppgift derom, som sådant icke
blifvit vitsordadt af de aktningsvärde män af militär-
ståndet, hvilka deltagit i utarbetningen af förslaget
till nya Krigsartiklar, och hvaribland en del ansett
det omnämnde stadgandet böra åter upplifras. Här-
om är dock icke nu fråga. — Väl har Hr Krigsfiska-
len öfversatt vårt omdöme att Hr v. Schantzs
förhållande emot Konsuln Bergemann vanhedrat uni-
formen, sålunda, som skulle det utmärka en tjenst-
göringsuppsägning, men såvida domaren en-
dast eger att fästa sig vid hvad parten sagt, och ej
döma på förmodanden, af en i hans ord ej uttryckt
mening, lärer denna öfversättning så mycket mera
förfela ändamålet, som derest en i öfrigt oförvitlig
officer af öfverilning eller lättsinnighet någon gång
beginge ett konduite fel, hvarför han af sina kam-
rater förebråddesi deraf ingalunda följer nå on ovi-
korlig fordran på hans skiljande från tjensten.
Herr v, Schantz framställer sjelf ett talande bevis
i detta afseende; ty oagtadt den vanheder han på-
står sig hafva lidit, hindrade honom ingen, att fort-
fara i utöfning af sin tjenst, för hvilket ändamål
det åtal han några veckor efter senaste sammankom-
sten emot oss väckt alldeles icke var af nöden.
Det kan ej förundra oss, att Krigs-Fiskalen behöft
söka stadga för sitt omdöme i denna sak
annorstädes, än i de lagar han åberopat och hvilkas
otillämplighet vi tro oss hafva tillfyllest ådagalagt.
Denna omdömes-stadga säger han dock sig hafva vun-
nit genom samlande af flere i likartade mål gilne pre-
sudieater, hvaribland han utsökt och bilagt tvenne
Kongl. Maj:ts Nådiga Utslag den 30 Mars 1892 och
den 22 Juni 1807. — Då man vet att emellan sär-
skilda rättsfrågor en fullkomlig likhet sällan äger rum,
att nästan i hvarje mål förekomma skiljaktiga nuan-
ser, som måste äga inflytande på bedömmandet, samt
att synnerligast uti injurii mål, omständigheterna
kunna variera ända till oändlighet, skulle man knapt
föreställt sig, att Herr Krigs-Fiskalen kunnat anse
den af honom sålunda begagnade bevisnings-method
lämplig. Också har här inträffat, hvad lättligen kun-
nat förutses, att de händelser som i de nu anförde
prejudikaterne framställas, icke äga mera Öfverens-
stämmelse med dem i förevarande mål än som gif-
ves t. ex. emellan Rikets nu existerande constitutio-
nella förhållanden och rådande styrelse-maximerne,
å de tider, från hvilka prejudicaterne datera sig.
Det ena innehåller, att en Officer blifvit vid ett till-
fälle skymfad med den föraktlifiga utlåtelse, att
han vore värd fuktel, det andra att en Officer
blifvit missfrmad och förolämpad med skymfliga
och oqvädinsord. Ehuru omständigheterne ej
äro närmare angifne, finnes dock i dessa mål - hafva
inträffat, hvad PDuells-Placatet förutsätter, nemligen
öfverfallande med skymfliga och oqvädens-
ord, som lätteligen kunnat reta till utmaning, syn-
nerligast om, hvad troligt är, förolämpningarne skett
j större samqväm och i främmande personers närvaro.
Vi må ej nog ofta upprepa, att ett under samtal
kamrater emellan yttradt omdöme om egenskapen af
en till verkligheten erkänd handling, eller en på be-
gäran derom lemmad opinions-yttring icke kan hän-
föras under nämnde prejudicater och att Duell-Placa-
tet måste med största varsamhet och urskillning til-
lämpas, om det ej skall förvandlas till en draconisk
lag, som satte hela samhället i våda. Hvarje mot-
sägelse, hvarje förebråelse, hvarje om en handling
meddeladt misshagligt yttrande, kunde eljest, i mon
af susceptibiliteten hos den person, mot hvilken det
fälldes, anses såsom en till utmaning ledande skymf,
och straffas med förlust af frihet och välfärd, utan
att man ens finge bevisa och rättfödiga omdömet
öfver den ifrågaställde handlingen. — Någon utväg
gåfves ej då mera att utan äfventyr uttrycka veder-
vilja mot dåliga handlingar ; Förmannen vågade knapt
förehålla underhafvanden begångna tjensteförseelser;
än mindre conduitefel, och huru den inom militaire-
ståndet alltid aktade hederskänslan skulle under så-
dane förhållanden fästas och bevaras, samt Lagstif-
tarens i Kongl. Tjenstgörings-Reglementet för Ar-
meen, 1 Delen, 3 Kap. 17 och 51 45. gilne uttryck-
liga föreskrifter om vidmagthållande al en god och
riktig esprit mom Öfficer-Corpsen, blifva annat än
toma ord, är något, som ätminstone vi ej tilltro oss
att förklara. Stockholm den 19 Januari 1837.
C.F. Coyet. C.E. Cederström. A. G. Oxehufvud.
B. von Platen. H. von Steyern. O. A. Castegren,
a on on
msn JAA AMMA Fans ATL.