Vid rörelse-Gören kallar jag supinum på um för Göres-ämnets afsigts yrke, på -uför Göres-ämnetls hvilo-rede (vyare språkens Supinum forntida stomme) är styrligt eller sjelf viskt forniuda Göres-vuloe, enigt, lönligt, förr hos oss lika skrifvet med detta, nu mera af okunnigheten denrifrån afsöndradt. Dess styrande kraft ligger i Hjelp-göret har. — Till ändelsen , härledningen och betydelsen kan ett Göre vara Börjesamt (inchoativum) t. ex. svartna. AÄtråsumt (desiderativum) hos oss uttryckt med gerva. — Minskesamt (diminutivum), t ex. småträta. Idkesarnt (frequentativum)t. ex. Jäkta — ifrigt Jaga, idisla — tugga om igen. Vållande (caussativum) t. ex. lägga, sätta, spränga till, ligza, sitta, springa. Sjelfvigt styrande (reflexivura) t. ex. jag rakar mig. Skiftsamt styrande (reciprocum) t. ex. hata hvar (den) andra. I Latinet är sjelfviskt styrligt (neutro psssivum), i vissa tider styrligt till skepelsen; Styrligen sjelfviskt (neutrale passivum) t. ex. veneo: jag säljes, till betydelsen styrligt, men till skepelsen styrande. Göres-vulnet är af samma lyane med sitt Göre; men af färre tider: Nutida (presens) rättare Samtida, ty dess tid beror af det stödjande (— dess stöd) Göret. Framtida (futurum) upptas naturligen först, för att ej behöfra vända sig (i tankan) mer än en gång. Forntida (preteritam). Att det är Vulne i sig sjelft, synes af dess Tal, kön, känne, läge och stundom mån, t. ex. den aldra föraktadaste. Bivulnet tllägges ett Vulne (deraf in hemska namnet) eller ett Göre, eller ett Bivulne. — Rymmet säger, hur något är i rummet (—rymmes) och åverkar ett ämne. Saknas detta — styrelsen (regimen), kallas det Bivulne, t. ex. Vill du vara med? Averkar det en hel sats, är det Binde, t. ex. Med du skrifver, skall jag läsa. Känslet, uttrycker känslan vid hastiga sinnesrörelser. Förgätet: Rot (primitivum), Gren (derivat-um ivum) Tillägg (appositio) medstyre, yrke c., kallas ett styre, yrke Xc., som ej ar ensamt. Verkligt, för sig sjelft tillvarande ämne, kallas fast (concretum), tankens, inbillningens, ej för sig sjelft tillvarande ämne kallas löst (abstractum). Ett Zulne är (conjunctivum, coneretum) Bundet, när det sättes invid sitt ämne; fritt, (azbsolutum, abstractum), om det skiljes derifrån, t. ex. Boken är icke din fars; utan mins, du mien des meinigen. Så ock tillmälet: fritt när det synes för sig sjelft, t. ex. Gud är god. Bundet, när det ligger i Göret, t. ex. Gud älskade (verlden). TN fer, nn Ö TY 9 . .