Vid rörelse-Gören kallar jag supinum på - um
för Göres-ämnets afsigts yrke, på -uför Gö-
res-ämnetls hvilo-rede (vyare språkens Supi-
num forntida stomme) är styrligt eller sjelf
viskt forniuda Göres-vuloe, enigt, lönligt, förr
hos oss lika skrifvet med detta, nu mera af o-
kunnigheten denrifrån afsöndradt. Dess styran-
de kraft ligger i Hjelp-göret har. — Till än-
delsen , härledningen och betydelsen kan ett
Göre vara Börjesamt (inchoativum) t. ex. svart-
na. AÄtråsumt (desiderativum) hos oss uttryckt
med gerva. — Minskesamt (diminutivum), t
ex. småträta. Idkesarnt (frequentativum)t. ex.
Jäkta — ifrigt Jaga, idisla — tugga om igen.
Vållande (caussativum) t. ex. lägga, sätta, sprän-
ga till, ligza, sitta, springa. Sjelfvigt styran-
de (reflexivura) t. ex. jag rakar mig. Skift-
samt styrande (reciprocum) t. ex. hata hvar
(den) andra. I Latinet är sjelfviskt styrligt
(neutro psssivum), i vissa tider styrligt till ske-
pelsen; Styrligen sjelfviskt (neutrale passivum)
t. ex. veneo: jag säljes, till betydelsen styrligt,
men till skepelsen styrande. Göres-vulnet är
af samma lyane med sitt Göre; men af färre ti-
der: Nutida (presens) rättare Samtida, ty dess
tid beror af det stödjande (— dess stöd) Göret.
Framtida (futurum) upptas naturligen först, för
att ej behöfra vända sig (i tankan) mer än en
gång. Forntida (preteritam). Att det är Vul-
ne i sig sjelft, synes af dess Tal, kön, känne,
läge och stundom mån, t. ex. den aldra förak-
tadaste. Bivulnet tllägges ett Vulne (deraf in
hemska namnet) eller ett Göre, eller ett Bi-
vulne. — Rymmet säger, hur något är i rum-
met (—rymmes) och åverkar ett ämne. Saknas
detta — styrelsen (regimen), kallas det Bivul-
ne, t. ex. Vill du vara med? Averkar det en
hel sats, är det Binde, t. ex. Med du skrifver,
skall jag läsa. Känslet, uttrycker känslan vid
hastiga sinnesrörelser. Förgätet: Rot (primiti-
vum), Gren (derivat-um ivum) Tillägg (appo-
sitio) medstyre, yrke c., kallas ett styre, yr-
ke Xc., som ej ar ensamt. Verkligt, för sig
sjelft tillvarande ämne, kallas fast (concretum),
tankens, inbillningens, ej för sig sjelft tillvaran-
de ämne kallas löst (abstractum). Ett Zulne
är (conjunctivum, coneretum) Bundet, när det
sättes invid sitt ämne; fritt, (azbsolutum, ab-
stractum), om det skiljes derifrån, t. ex. Boken
är icke din fars; utan mins, du mien
des meinigen. Så ock tillmälet: fritt när det
synes för sig sjelft, t. ex. Gud är god. Bun-
det, när det ligger i Göret, t. ex. Gud älska-
de (verlden).
TN fer, - nn Ö TY 9 . . -