Resa genom Södra Lappland, Jemtland, Trondhem och Dalarna, år 1834, af J. Engström; 2 delar. Calmar 1835, 1836. (Forts. fr. Onsdagsbl.) Det vigtigaste, som kan göras för eller, rättare sagdi, af Lappland, är emellertid begagnoande af dess outtömliga förråd af jernmalm, ett förråd, som i många sekler skall förslå att sysselsätta Sveriges, ja, hela Europas jernförådlingsanstalier. Malmen är af utmärkt god beskaffenhet och ovanligt gifvande. Det är således en nedslåend2 tanke, att ett land, som äger så oerhörda skatter inom sig, ändock skall vara fattigt! Man tänke sig blott den tanken: om England ägde Ruotavari! Men huru skola dessa skatter göras gällande? huru skola de bringas på verldsmarknaden? För att besvara dessa frågor, fordras en lokalkännedom, som ingen af våra resande ävnu meddelat tilifredsställande. Den bör besvara två föregående frågor: finnes på stället nog brännmaterial, för att kunna förädla malmen? finnes der tillräcklig befolkniog, som kan betjena med kolning och körslor? och, i fall ej så är, tilåter klimat ach lokzel kolonisering af en dylik befolkning? Hr E. tyckes hafva godt hopp, men vi tillså, att vi icke hafva det. Harm wil, att eit brukstöretag icke skall ske i stor skala, då han anser det skola ramla, Denna hans snts hvilar emellertid på den förutsättning, att en uliräcklig befolkning skall redan vara befintlig, och att dess arbete och tjensibarheter ej äro dyrare, än alt de derpå beroeade omkostnader kuana i billighet tafla med hvad vid jerobruk i andra landsorter förefinnes. Och är detta verkligen förhållandet? — Måste deremot en kolovisstion för ändamålet företagas, så får anläggningen icke ske i liten skala; då fordras stors kapitaler, som dessutom måsie i åtskilliga å umbäras utan frukt. Men vi frukta, att icke ens detta bjelper; åt minstone hafva alla hittills gjorda försök rättfärdigst denna fruktan. Hermelin, Ekström m. fi. hafva användt betydande summor och — förlorat dem. H. M. Konungen har, för al