all DatllUlchH Uv Uv oo MELAMM
säkrast och längst att sälja sina zaturprodukter
i den form som de mest åtgå och relatift bäst
betalas! ingen ting hjelper; skälen upptagas
icke, kalkylerne vederläggas icke. Uti England
hafva de prohibitiva idderne äfven haft sin
gyllene period. — Det var en tid, om vi ej
missminna oss, vid de hårdaste urbota straff
förbjudet, att derifrån utföra finare blyerts,
annat än i form af blyertspennor, äfvensom
porcellains- och eldfast lera, samt stenkol, u-
tom mycket aunat. Nu får allt detta, till en
del alldeles tuilfritt, utföras, och verkan deraf
har varit — fördubblingen af Englands skepps
fart.
De, som taga vårt mesta jern, äro ännu
Engelsmännen och Amerikanerne. De sednare
hafva malmförråder, men arbeta dem ännu
föga, emedan de icke finna sin räkning dervid;
och de vilja, som man vet, icke gerna be-
qväma sig att i statsekonomien erkänna den
grundsatsen, att man i näringar bör förlora
af patriotism. Engelsmännen tillverka ofantligt
mycket mera jern än Vi, och det af malmer, !
som öfverhufvud icke gifva hälften så storj
afkastning som våra. Imedlertid upparbeta de;
sina tillverkningsmethoder och skola en gävg!
lyckas att nästan fullkomligt — umbära vårt
jen. En temligen gifven sak är deremot, att
de aldrig skulle arbeta sina usla malmer, om
en möjlighet funnes att få andra, och att de, i
sådant fall, aldrig skulle påtänka att göra sig
oberoende och kunna umbära oss. De komma
att bero af oss, om deras fabrikation hvilar
å våra råämnen, och kunna icke lösgöra sig
från detta beroende, så länge förhållardet är
sådant. Denna sats synes verkligen vara så
enkel, att äfven den ifrigaste patriot? kan
fatta den. i
Vill ni då förstöra hela vår jernförädling?
så frågar en dylik patriot oss. — Visst-icke;
vi vilja bloit bereda möjligheten af en pröf-
ning, hwilketdera är det fördelaktigaste. Är.
vår jernförådlipg af den beskaffenhet, att den;
kostar oss mindre, än den kostar i England, j
så köpa Engelsmännen naturligtvis icke malm :
eller tackjerr, utan stångjern härifrån. Är för-
håliandet motsatt. d. v. s. kostar förädlingen!
af jernet här så mycket, att vi icke kunna?
sälja alla tre sorterna till samma pris 2 propor-
tion, då köpa Engelsmännen det, som kostar
minst; men i fal det icke fås, vänja de sig
småningom alt köpa intetdera.
Men vi gå ändock icke ens så långt, att vi
önska fullkomligt jemmlik lätthet för vtlånd-
ningen att få vårt jern i alla dess grader af
beredning. - Förädlingen må gerna gynnas,
bloit det icke sker med absoluta förbud; den
må uppmuntras genom större fördelar vid
afsättrivgen, mea icke genom uteslutande rät-
tighet ait framträda på verldsmarknaden. I all-
mänhet torde det vara en ovedersäglig princip,
att alla ett lands produkter böra få afsättas,
men att afsättningen bör uppmuntrss olika efter
olika grader af förädling; ty denna bör frem-
lockas, icke framtvingas. Vi tro, att tackjer-
net och sjelfva malmen bör få säljas till främ-
lingen, men att det bör vara underkastadt
större svårigheter. Om tt. ex. finsmidet och
dea till vyttjande fullt fardiga jerntillverkningen
finge utföras mot ingen afgilt, borde tackjernet
draga en högre utförseltull och malmen ännu
mera, men ingendera så, att dess idkare be-
höfde bero endast af den inhemska konsum
tionen. Detta torde vara tillräckligt; och är
det icke tillräckligt, så bjelper ingenting, icke
ens det gamla engelska systemet med utförsel-
remier för färdig manufaktur; man minskar
blott möjligheten för staten ait vinna på något,
genom ett envist bemödande att framtvinga
vinsten på det sätt, man fått i sitt hufvud att
anse för det bästa.
En annan sak synes fallkomligt säker: brin-
gas icke malmen i någorlunda pris (hvilket å-
ter sker endast genom en större afsättniog och
frihet att sälja till flera köpare), så uppstår
aldrig något företag till dess framskaffande.
Detta snåste, såsom vi sagt, ske i stort och
bär sig icke, om icke malmpriserne blifva
temligea uppmuntrande och åtgången flerfaldig!
större, ån hvad Sverge kan förvandla i stång
jern. Hvad nationalvinst skall ligga deruti,
att ingen skall komma åt de ofantliga förråden a
förträfflig jerD malm, blott på det icke främlingen
må komma åt dem, detta kunna vi icke inse, Öf
verallt har man begynt lossa dessa gamla ban.
den på förytting af råämnen. Vi hafva nyss
anfört exempel härpå från Englend, och En:
selsmånrnen tro sig icke äfventvra sin ofantlig: