varje utvertes tecken af dess afhånginghet af ett annat rike. Sedan norska vapenskölden sålunda var skild från den danska, och E. M. i iörbindelse härmed under den 3 December 1819, nådigst behagat meddela följande resolution: Det Norska Folkets värdighet och oafhängighet fordra att Norges rikes vapen anbangas på alla de offentliga byggnader, å hvilka Danska riksvapnet förut hafc plats? — har, så vidt kändt är, i atseende på norska vapnet, och serskildt i aiseende på den förbindelse mellan detta och det svenska såsom unionsvapen, hvilken borde härflyta af båda rikenas förening, ingen närmare beståmmelse blifvit gifven, enär denna sak hvarken varit behandlad i kombineradt norskt och svenskt Statsråd, eller norska regeringen bekommit anledning att deröfver yttra sin underd. tanka. Då vi imedlertid anse detta ärende vara af den vigt, att det bör komma uader nogare öfvervägande, hafra vi trott oss böra derpå fästa E. Maj:ts nådiga uppmärksamhet, i det vi rörande detsamma tillåta oss följande underdåniga yttrande. Grunden för den medelst Eders Maj:ts visa bemödande tillvägabragta föreningen mellan Norge och Sverge är, enligt Grundlagens och Riksaktens bestämmelser, full: omlig likhet i rättigheter och ömsesidigt erkörmnande af fullkomlig natiozaloafhängighet. — Tillämpningen ef denna grundsats i närvande sak fordrar utan tvifvel, att båda rikenas vapen upptaga en lika stor del af unionsvapnet, hvilket måhända rätiast kunde ske på det sätt, att vapenskölden delas ofvanifrån nedåt i två lika delar, af hvilkea Norska vapnet upptager ena hälftea och den andra begagnas at Sverge, på sätt nådigst må bestäm mas, e!ler, om detta ej finner nädigt bifall, ati vapenskölden delas medelst tvenne korslagda bjelkar i fyra delar af hvilka den öfversta och uadersta begagnas af det ena rikeis vapen, de två öfrige (den högra och veastra afdelningen) af det andras. Valjes första alternativet, uppstår utan tvifvel fråga om hvilket af rikena tillkommer den sida, åt bvilken förrangen tillägges; men denna kan icke afgöras i likhet med det förfaringssätt, hvilket i allmänhet följes vid andra inträffande tillfällen i förhållandet mellan unionsstater, att nemligen hvarje stat, i det honom ensamt rör, behåller första rummet, då unionsvspnet, hvilket skall begagnas till emblem för rikena såsom förenede (unirede), följaktligen såsom en politisk enhet, må äga en bestämd form. I detta hänseende drista vi oss dock icke att framkomma med närmare inderrånigt förslag. Vi hysa emellertid den innerligaste ofvertygelse derom, att hvilken plats, som under ofvananförde vilkor bestämmes ior Norges vapen, det Norska folket skall anse sig förvissadt att lika kärlek för båda rikena, lika omtanka för bevarandet af bådas rättigheter lifvar E. K. Maj:t, och alt vapneis plats aldrig skall gifva hvarken det ena eller andra riket avledning till annat, än att i de tvånne på deita sätt förenade vapen se en sinnebild af det ingångna och på lika rättigheter grundade broderliga paktum. (Forts. följer).