hafva blifvit funnen af sin verkgesäll, Jönsson, som efterskickat polisbetjening och låtit föra Nördström till lasarettet, der han efter några dagars vistande afled. Af läkarebetyget inhemtas, att bränaskadan sträckt sig från venstra armhilan öfver venstra dfverarmen, samt en stor del ef bröstet, der ytan varit allde!es svart och den underliggande fetthinnan stekt; vidare var nästan hela öfra delen af det inre af låren betäckt med brånnskorpa och ömtåligare delar så förbrände, att skadorna voro absolut dödande. En anmärkningsvärd omständighet vid denna berättelse ar, att polisreferenten framställt icke ellenast det för den -aflidnes borgerliga namn och rykte nog förklenliga omdömet, att han i lifstiden varit begifven på starka drycker, utan äfven den bestämda uppgifien, att ett rusigt tillstånd varit orsaken att han ej kunnat värja sig för elden, eaktadt intet enda bevis är vidfogadt det förra, eller berättelsen gifver vid handen ait något viltne varit afhördt, som intygat, att han vid olyckshändelsen verkligen varit drucken: ja, det tyckes till och med på berättelsen, som om ingen varit inne i rummet, när olyckan inräfface. Vi vilje gerna tro polisieferentens uppgift; men det motsaita måste dock antagas för möjligt, emedan det många gånger händt, att äfven nyktra menriskor blifvit så svårt skadade af eld, som fattat i deras kläder, att de derige aom förlorat sansen. Om nu ingen varit inne i rummet, hvem kan då veta att ruset varit. orsaken dertill, att Nordström ej kunnat få af sig kläderna ? Det måste derföre vara en pligt, när man gör eb så kränkande beskyllning, som härskett, att äfven vidfega bevisen derför, och denna försigtighet är så mycket mer nödig, som dylika relationer annars lätt kunde blifva ett medel. i polisens hand, att utöfva det förhatligaste småtyranni emot hvem den behagade, som kom i någon beröring med densamma, — i syn: nerhet med den iätt denna autoritet erhållit att stänga sina dörrar för de profana, så att publicitet der ice är tillåten, oaktadt den vore der lika, om ej mer angelägen, än vid domstolarna. Detta är också icke första gången man ser sådant i Dagbladet. Huru kan man t. ex. tillåta sig, utan bifogand2 af bevis, insinuationer af den gemena och kränkande art, som i förrgår vid berättelsen om en skorstenseld i sockerbruket vid Blas iholmen, hvilken går ut på iogenting mindre än att göra begripligt för ho pen, det egaren till huset ogerna såg det arbetas på eldens släckande, emedan huset var hög! brandförsskradt. Då Dagbladet är den enda Redaktion, som har tillträde till polisens förhandlingar, måste dock allt hvad derifrån förekommer, anses infordt med denna autoritets goda minne. Måhända bör anmärkas, att de ifrågavarande personerne i öfrigt äro oss alldeles okända. —