LA nn SERBER NV Sve. ARR 2
drogs om våren 1832, är det enda jag från
högre ort medelbarligen eller omedelbarligen
erhållit, den julgåfva af beslutet i teaterfrågan,
hvarom jag talat i ofvanstående artikel.
Stockholm d. 10 Jan. 1837.
4. Lindeberg.
KAMARILLANS VAPENDRAGARE.
Inger orättvisa är vanligare än den, att till-
lägga generalen hela förtjensten och glömma de :
gemena. Ursprunget till denna plägsed ligger
deruti, att den, som kommenderar segren, äfven
kommenderar segersångerna. Samma plägsed
har vunnit insteg i historien, ty den lämpar sig
väl för okunnigheten och medelmåttan. Dessa
potenser fatta nmemligern ej väl historiens
sammansatta grunder, och förmå än mindre up-
lösa dem i de enkla och djupast förborgade;
men utpekar man för sådane gynnare en nmär-
mast liggande, enkel och handgriplig eller le-
kamlig orsak, så begripa de saken.
Sveriges historia är dess Konungars, utropa de
en i konsten att behaga hemmastadd författare,
och han förfelede icke det herravälde snillets
paradoxer utöfva på svaga hjernor. Huru mån-
gen medelmåtta rusar ejåstad, att från denna
atlas bland paradoxer bestorma den jordiska nå-
dens himmel och taga ned sjustjernorna. In-
om de historiskes centralisationssysem är en
dylik de historiska grundernas centralisation och,
om vi så få säga, transsubstantiation i all måtto
rättvis och förtjenstfull; men oss andra synes det
alltid otacksamt att så förgapa sig på den stol-
tiserande riddaren, att man nelt och hållet glöm-
mer hans trogne vapendragare. Hvad skulle det
blifvit af historien om Maunchas hjelte, derest
Cervantes uteslutit den fintlige och interessera-
d2 Sancho? Och vore det väl mera billigt att
från den svenska Kammarillans chefsorgan skilja
dess verksamme vapendragare i norr och söder?
Vi hafva nyligen meddelat läsaren en öfversigt
af Minervas plan för det ingångna årets fälttåg, och
billigheten fordrar att icke glömma dennes Korres-
spondenter. Mången läsare benämner måhända
denna välmening för bara tidningsgräl, och
att detta är tröttande, ämna vi aldrig bestrida;
men bland de många visarne på tidens ur må-
ste man väl äfven räkna tidningarne och främst
de goda tidningarne. Vi påstå visst icke att
dessa sednares rörelse frambringas af några tiders
djupare belägna motorer, än mindre att den
grundar sig på en inneboende spontaneitet,
utan vi medgifva gerna att de utmärka ian el-
ler bakströmmen på de ställen, der tidens flod
brytes af vraken och spillrorna efter fordna ti-
ders fantastiska dambyggnader; men äfven dessa
små hvirflar, som i ändlös kretsgång ringla vid
flodens :stränd:r och. skygga tllbaka hvarje gång
de nalkes hennes fåra, och som aldrig komma
sig längre, äga siu betydelse. De utmärka en
ojämnhet i flodbädden, ett ställe passande eh-
dast för den skuta som råkat i lägervall och
ändå vill synas äga fart, en ruin, som en gång
efter lång nötning skall föranleda ett mer eller
mindre farligt ras. Ju vidsträktare denna hvirf-
vel är, dess djupare inskärningar i flodbäd-
den, ju häftigare de brusar och larmar dess
hastigare är flodens lepp. Bedömer man
efter dessa tecken vår lilla svenska XKam-
marilla, så finner man att de ruiner, som bilda
dess håla, äga föga utsträckning; men af det frä-
sande och sjudande larmet och skriket slutar
man att den häfigt tränges af tidens fart och
tränges af tidens fart och att dess skrymslor
blifva allt mer urhålkade, skråfliga och genom-
brutna.
Chefen, den Svenska Minerva, utdelar de allmän-
na förhållningsorderna,:och låter dessutom tre gån-
ger i veckan insnöra sig i det aldrasompättaste
format, för att lik en liten näbbig slinka med
skämt, som hon kallar det, uppehålla tidens
gång, och tvinga den att göra marsche på stäl-
let. Hon erkänner med resignation, att sam-
hället eger brister, hon beklagar blott att men-
niskor ega gudlöshet nog att vilja bota dem).
Åt sina vapendragare, korrespondenterne, deremot
förtror hon detaljerna. De äro frikallade från
de finare manerens tvång och ega att bruka
mun bäst de förstå, endast det sker mot tiden
och allt som med henne rör sig. Revolution,
reform, mouvement, mot alla dessa skola de
ropa sitt hesa qui vive!? Endast den revo-
lution, som efter hög befallning vänder ut och
in på en uniformsjacka, eller: derangerar en
hofdams parure, må passera,
Hvad nu först angår den Correspondent, som
kaller sig den skånska, och med lika godt skäl
de — ee Part Sa 2