nbordes Krigets narjningar, och man Pplagades
lika mycket af detta krig, som af medlen till
dess dämpande. Skatter utprässades, armeer ut-
skrefvos; tyngden deraf kändes, men bjelpen
uteblef. Den ofantliga statsskulden hade folket
knappt nog vetat af, emedan ingen talade der-
om — ty hvem vågade i Spanien tala om
något, som kunde misshaga de maktägande? —
och regeringen vidtog det förträffliga medlet,
att bli fri em skuld: att ej betala den, hvarken
ill kapital eller ränta. Nu började man dere-
mot, ifrån tribunen och i tidningarne, fram-
lägga dess belopp i hela dess förfärande massa;
man började tänka på dess afbördande;
man började utkräfva bidraget dertill af
folket; och detta, som ej begrep fördelarne
of en stats-kredit, begrep likväl, att det måste
gifva ut sina penningar. - Vant, att tiga och
lida, fördrog det tills vidare sitt betryck, men
suckade och knotade och lyssnade, med min-
dre ovilja än förut, till de presterliga insinua-
tronerna, hvilka förespeglade de förderfliga
frihetslärorna såsom skuld till det onda, och
fädrens samhällsskick, seder cuch ordningar
såsom enda bhjelpen deremot. - Resultatet af
dessa föreställningar blef naturligvis, att räd-
daren vore den, som ville åter införa fådrens
bruk, denre räddare, som man, cmot gu-
domlig och mensklig lag ultestängt från sin
ärfda thron. Om man än härmed icke lycka-
des, att skaffa Don Carlos många vänner och
anhängare, drog man dem likväl ifrån konsti-
tutionens sak, och gjorde messan af folket
likgiltig för hvem den styrdes af. Det gafs
likväl en upplystare klass, som ej ville söka
räddningen på denna väg, utan hoppades finna
den i hjelpen mot allt samhälls ondt: en libe-
ral författeing. - Man hade en sådan nära till
hands; den hade tvenne gånger blifvit försökt,
utan att hinna bära några frukter; ingen-
ting var då lättare, än att försöka den
för tredje gången. Denna författning ute-
stärgde åtminstone ett ef de plågoris, hvaraf
Spanien så länge hemsökts: den höga ad-lns
preponderens, emedan den icke, lik den af nåd
förlänade, erkände någon proce:es-kammsre.
Men fordrade sålunda åtesupplifvandet af 1812
års kopstitution, och något hinder deremot kun-
de ej finnas, ty den hittills bestående hade in-
ga anhängare, och masssn var likgiltig för så
väl den ena som den andra.
Spanien gjorde således ett byte af statsdrög-
ter, men behöll personalen, som burit dem.
Man förjagade visserligen Isturitz och hans stall-
bröder, samt utöfvade sin harm på Quiroga; men
regentinnan med sin kamarilla qvarblef i spet-
sen för styrelsen, ech till dess organer valde
man desamma, som hittills i tvenne år förgäf-
ves plistrat på statskroppers åkommor. De
första frukterne det rya konstitutionsträdet bu-
rit, hafva derföre också vsrit temmeligen bittra.
Rebellerne hafva framtädt med ökad djerfhet
och hemsökt provinser, som dittills förskonats
från dem; ett dekreteradt vppbud af en ökad
i vapenstyrka har mötts ef folkets ljumhet eller
luppenbara obenöägenhet, och statens borgenärer
I hatva, i stället för sina fordringars belopp, måst
pöja sig med löften, under det man, fån det
redan nog betungade landet, utpressat ökade
I skatter. Alla fria förfasinicgars fiender skola
häri ficna en ny anledning ait tiumfera, och
mången frihetens verklige vän skall känna sin
förtrösten cerpå försvagad, och med ängslar
fråga: Är det då verkligen sant, att hon tillin-
gentipg gagnar?
Nej, friheten är utan skuld, det är träl
domens recidiver som pliga landet, och Spe2-
nien framställer i närvarande ögonblick ett exem-
pel, som ej bör vara utan varnande vigt för
den, som kan och vill varnas. Om mennriskar
vore ett isoleradt väsende, stående på jorden, u-
tan sammenhbang med varelserna för och efte
sig, så kunde det goda eller onda kon gör
mången gång för henne sjelf vera utan följde
och utan våda, fy hon lyckes icke sällan att
bfvet urdardraga sig den hämnsnde rättvisan:
arm. Men bon forilefver i sina bern, i sit
minne, i det arf af välsignelser eller förbannel.
ser, hon lemnar åt sina efterkommande. Mar
bör tro, att Ferdinand, buru uppfyldt hens sin
Le än var af bigotteri, likväl ägde qver någor
känsla för sina barn och sin exke. Hvad qvar.
låteesksp har han då testamenterat åt dem
Sjelf arfvinge af Carl IV:s, jägarens och svin
slagtarens thren, samt af Godoys älskariona
hjerta och mensklighet, har hen åt sina när
masta lemnat ett rike csStvrdt clicorn dare om
add