nbordes Krigets narjningar, och man Pplagades lika mycket af detta krig, som af medlen till dess dämpande. Skatter utprässades, armeer utskrefvos; tyngden deraf kändes, men bjelpen uteblef. Den ofantliga statsskulden hade folket knappt nog vetat af, emedan ingen talade derom — ty hvem vågade i Spanien tala om något, som kunde misshaga de maktägande? — och regeringen vidtog det förträffliga medlet, att bli fri em skuld: att ej betala den, hvarken ill kapital eller ränta. Nu började man deremot, ifrån tribunen och i tidningarne, framlägga dess belopp i hela dess förfärande massa; man började tänka på dess afbördande; man började utkräfva bidraget dertill af folket; och detta, som ej begrep fördelarne of en stats-kredit, begrep likväl, att det måste gifva ut sina penningar. Vant, att tiga och lida, fördrog det tills vidare sitt betryck, men suckade och knotade och lyssnade, med mindre ovilja än förut, till de presterliga insinuatronerna, hvilka förespeglade de förderfliga frihetslärorna såsom skuld till det onda, och fädrens samhällsskick, seder cuch ordningar såsom enda bhjelpen deremot. Resultatet af dessa föreställningar blef naturligvis, att räddaren vore den, som ville åter införa fådrens bruk, denre räddare, som man, cmot gudomlig och mensklig lag ultestängt från sin ärfda thron. Om man än härmed icke lyckades, att skaffa Don Carlos många vänner och anhängare, drog man dem likväl ifrån konstitutionens sak, och gjorde messan af folket likgiltig för hvem den styrdes af. Det gafs likväl en upplystare klass, som ej ville söka räddningen på denna väg, utan hoppades finna den i hjelpen mot allt samhälls ondt: en liberal författeing. Man hade en sådan nära till hands; den hade tvenne gånger blifvit försökt, utan att hinna bära några frukter; ingenting var då lättare, än att försöka den för tredje gången. Denna författning utestärgde åtminstone ett ef de plågoris, hvaraf Spanien så länge hemsökts: den höga ad-lns preponderens, emedan den icke, lik den af nåd förlänade, erkände någon proce:es-kammsre. Men fordrade sålunda åtesupplifvandet af 1812 års kopstitution, och något hinder deremot kunde ej finnas, ty den hittills bestående hade inga anhängare, och masssn var likgiltig för så väl den ena som den andra. Spanien gjorde således ett byte af statsdrögter, men behöll personalen, som burit dem. Man förjagade visserligen Isturitz och hans stallbröder, samt utöfvade sin harm på Quiroga; men regentinnan med sin kamarilla qvarblef i spetsen för styrelsen, ech till dess organer valde man desamma, som hittills i tvenne år förgäfves plistrat på statskroppers åkommor. De första frukterne det rya konstitutionsträdet burit, hafva derföre också vsrit temmeligen bittra. Rebellerne hafva framtädt med ökad djerfhet och hemsökt provinser, som dittills förskonats från dem; ett dekreteradt vppbud af en ökad i vapenstyrka har mötts ef folkets ljumhet eller luppenbara obenöägenhet, och statens borgenärer I hatva, i stället för sina fordringars belopp, måst pöja sig med löften, under det man, fån det redan nog betungade landet, utpressat ökade I skatter. Alla fria förfasinicgars fiender skola häri ficna en ny anledning ait tiumfera, och mången frihetens verklige vän skall känna sin förtrösten cerpå försvagad, och med ängslar fråga: Är det då verkligen sant, att hon tillingentipg gagnar? Nej, friheten är utan skuld, det är träl domens recidiver som pliga landet, och Spe2nien framställer i närvarande ögonblick ett exempel, som ej bör vara utan varnande vigt för den, som kan och vill varnas. Om mennriskar vore ett isoleradt väsende, stående på jorden, utan sammenhbang med varelserna för och efte sig, så kunde det goda eller onda kon gör mången gång för henne sjelf vera utan följde och utan våda, fy hon lyckes icke sällan att bfvet urdardraga sig den hämnsnde rättvisan: arm. Men bon forilefver i sina bern, i sit minne, i det arf af välsignelser eller förbannel. ser, hon lemnar åt sina efterkommande. Mar bör tro, att Ferdinand, buru uppfyldt hens sin Le än var af bigotteri, likväl ägde qver någor känsla för sina barn och sin exke. Hvad qvar. låteesksp har han då testamenterat åt dem Sjelf arfvinge af Carl IV:s, jägarens och svin slagtarens thren, samt af Godoys älskariona hjerta och mensklighet, har hen åt sina när masta lemnat ett rike csStvrdt clicorn dare om add