Vi veta väl, att man, i sin helt naturliga egenkärlek, smickrar sig med att här i landet vara mycket förståndigare, än t. ex. i Spanien och Portugal, och mycket mer sansad, än t. ex. Frankrike, och att man således kan hålla sig fullkomligt förvissad, att, om man än stiger ett godt stycke fram på reformernas bana, likväl i Sverige icke är att befara det ringaste af allt det elände, som hemsöker den pyreneiska halfön, eller de rysligheter, för hvilka Frankrike varit, och ännu torde blifva ett rof. Man bör, heter det, börja i tid med reformerna, för att slippa revelutionerna; vi vilja ingen revolution, vi vilja missbrukens reformerande, o. s. v. Har man sig då detringaste bekant om gränsen emellan reform jech revolution, eller om det vidsträckta inflytandet af de sinnen, hvilka vilja den förra, endast för att komma till den sednare? Kan man då glömma den friska erfarenheten af att all revelution börjar med reform, och att de ider och de personer, som öppna skådespelet, hastigt måste lemna rum åt andra, hvilka vilja gå mer ilbotten med sakerna? Så snart reformen atgår nerifrån, ifrån folket, och antingen verkställes af detta, eller genem det aftvingas regeringarne, är den redan i sitt upphof en förklädd revolution, som ofördröjligen aftägger öfverplagget. Den sanskyldiga, den välgörande reformen gör sig sjelf, när tiden är mogen för dess framtradande, och den utgår då otvunget ifrån regeringarne, hvilka, hvad man än må säga, hafva samma interessen som folken, att förbättra. Men — säger man — då kunde vi komma Vv h 1. -—V MOM mm DD PP AA a ÅA as PA PÅ AA att få vämta länge, och kanske, när vi en gång! lemna verlden, se samma missbruk och ofullkomlighrter stå qvar i samhället, som dem vi möt-. te vid vårt inträde derstädes. Om i detta antagande än låg, hvad der icke ligger, en möjlhghet, månne väl dermed vore så stor skada skedd?! Hafva icke hundratals generationer gått före Eder ur verlden, måhända med just samma förmodan, utan att derföre hafva just haft samma anspråk som J, att få anse detta förmodade förhållande såsom en vederfaren orättvisa! Men, om J viljen sammanräkna den tid, som dessa generationer lefvat, och så efterse i den försmådda Historien hvad under derna tid utvecklat sig på slägtets väg till förbättring, så torden J förvånas öfver fyndet, och tillika varseblifva, att det mesta, som skett på denna väg, ehuru med och igenom dessa samma generationer, skett utan att det legat i deras afsigt, och utan att de I deraf baft något klart medvetande. På denna baIna ser man endast de tillryggalagda stora vägstyckena, och ehuru väl en generatiens lefnad ingalunda är ett sådant, kan man dock hålla sig! väl förvissad, att den icke förflyter utam att lemna efter sig betydliga bidrag till slägtets och naI tionernas förlyckligande. Det gårigenom tidehvarfven en högre, osynlig ande, som leder det I hela, som sammanbinder de spridda resultaterna af individers och generationers verksamhet, ech I sörjer för att intet går förlöradt, som bör befrämja framskridandet till det honom allena bekanta målet. Denne ande i Historien är Försynen, emot hvilken det är fåfängt att sträfva. Afläggen derföre den fåfängan, att vilja i eder tid lösa verldens och lifvets gåta; ju anspråksfullare J begynnen detta värf, desto tom händtare gån J derifrån.? y Sedan Minerva sålunda sagt och deducerat hvad hon vill tillåta ske och icke ske, så kommer hon till den del af bevisningen, som j består i tillvitelser mot frisinnade menniskor; I det är billigt att en så sjuk sak styrkes med beskyllningar met vederdelomännen. Minerva ber alltså läsara dessutom d. v. s. till fyllnad i bevisningen, veta, att de, som ägga honom att söka reformera missbruk och ofullkomligheter i samhället, alldeles icke önska bortrödja några hinder för samhällskrafternas — fria — verksamhet, alldeles icke önska utbilda vissa samhällsinrättningar, dem erfarenheten lärt oss bättre känna. De önska blott att reformernas bana skall beträdas för att bereda rum för den nya tidens ideer, att, regenterne i tid wå lyssna till folkens röst och låta sin styrelse bli ett uttryck af majoritetens behof och önskvingar.. Att de frisinnade tidningarne, de som begära reformer, alldeles icke vilja några reformer, behöfver icke bevisas, men att folkviljan måste tämjas, det bevisas af general Jacksons l exempel, han som i bankfrågan tämde folkviljan i den friaste stat på jorden ). Det bevisas ) Det är eljest kuriöst att general Jaekson städ