Vi veta väl, att man, i sin helt naturliga
egenkärlek, smickrar sig med att här i landet
vara mycket förståndigare, än t. ex. i Spanien
och Portugal, och mycket mer sansad, än t. ex.
Frankrike, och att man således kan hålla sig
fullkomligt förvissad, att, om man än stiger ett
godt stycke fram på reformernas bana, likväl
i Sverige icke är att befara det ringaste af allt
det elände, som hemsöker den pyreneiska half-
ön, eller de rysligheter, för hvilka Frankrike
varit, och ännu torde blifva ett rof. Man bör,
heter det, börja i tid med reformerna, för att
slippa revelutionerna; vi vilja ingen revolution,
vi vilja missbrukens reformerande, o. s. v. Har
man sig då detringaste bekant om gränsen emel-
lan reform jech revolution, eller om det vid-
sträckta inflytandet af de sinnen, hvilka vilja
den förra, endast för att komma till den sed-
nare? Kan man då glömma den friska erfaren-
heten af att all revelution börjar med reform,
och att de ider och de personer, som öppna
skådespelet, hastigt måste lemna rum åt andra,
hvilka vilja gå mer ilbotten med sakerna? Så
snart reformen atgår nerifrån, ifrån folket, och
antingen verkställes af detta, eller genem det
aftvingas regeringarne, är den redan i sitt upp-
hof en förklädd revolution, som ofördröjligen
aftägger öfverplagget. Den sanskyldiga, den välgö-
rande reformen gör sig sjelf, när tiden är mo-
gen för dess framtradande, och den utgår då
otvunget ifrån regeringarne, hvilka, hvad man
än må säga, hafva samma interessen som fol-
ken, att förbättra.
Men — säger man — då kunde vi komma
Vv
h
1.
-—V MOM mm DD PP AA
a ÅA as PA PÅ AA
att få vämta länge, och kanske, när vi en gång!
lemna verlden, se samma missbruk och ofullkom-
lighrter stå qvar i samhället, som dem vi möt-.
te vid vårt inträde derstädes. Om i detta an-
tagande än låg, hvad der icke ligger, en möjlhg-
het, månne väl dermed vore så stor skada skedd?!
Hafva icke hundratals generationer gått före
Eder ur verlden, måhända med just samma för-
modan, utan att derföre hafva just haft samma
anspråk som J, att få anse detta förmodade för-
hållande såsom en vederfaren orättvisa! Men,
om J viljen sammanräkna den tid, som dessa
generationer lefvat, och så efterse i den försmåd-
da Historien hvad under derna tid utvecklat sig
på slägtets väg till förbättring, så torden J för-
vånas öfver fyndet, och tillika varseblifva, att
det mesta, som skett på denna väg, ehuru med
och igenom dessa samma generationer, skett u-
tan att det legat i deras afsigt, och utan att de
I deraf baft något klart medvetande. På denna ba-
Ina ser man endast de tillryggalagda stora väg-
styckena, och ehuru väl en generatiens lefnad in-
galunda är ett sådant, kan man dock hålla sig!
väl förvissad, att den icke förflyter utam att lem-
na efter sig betydliga bidrag till slägtets och na-
I tionernas förlyckligande. Det gårigenom tide-
hvarfven en högre, osynlig ande, som leder det
I hela, som sammanbinder de spridda resultaterna
af individers och generationers verksamhet, ech
I sörjer för att intet går förlöradt, som bör be-
främja framskridandet till det honom allena be-
kanta målet. Denne ande i Historien är För-
synen, emot hvilken det är fåfängt att sträfva.
Afläggen derföre den fåfängan, att vilja i e-
der tid lösa verldens och lifvets gåta; ju an-
språksfullare J begynnen detta värf, desto tom-
händtare gån J derifrån.? y
Sedan Minerva sålunda sagt och deducerat
hvad hon vill tillåta ske och icke ske, så
kommer hon till den del af bevisningen, som
j består i tillvitelser mot frisinnade menniskor;
I det är billigt att en så sjuk sak styrkes med
beskyllningar met vederdelomännen. Minerva ber
alltså läsara dessutom d. v. s. till fyllnad i
bevisningen, veta, att de, som ägga honom att
söka reformera missbruk och ofullkomligheter i
samhället, alldeles icke önska bortrödja några
hinder för samhällskrafternas — fria — verk-
samhet, alldeles icke önska utbilda vissa
samhällsinrättningar, dem erfarenheten lärt oss
bättre känna. - De önska blott att reformer-
nas bana skall beträdas för att bereda rum för
den nya tidens ideer, att, regenterne i tid wå
lyssna till folkens röst och låta sin styrelse
bli ett uttryck af majoritetens behof och önsk-
vingar.. Att de frisinnade tidningarne, de som
begära reformer, alldeles icke vilja några refor-
mer, behöfver icke bevisas, men att folkviljan
måste tämjas, det bevisas af general Jacksons
l exempel, han som i bankfrågan tämde folkvil-
jan i den friaste stat på jorden ). Det bevisas
) Det är eljest kuriöst att general Jaekson städ-