bilda sig. Den absoluta friden inom menniskors samfund är lika otänkbar, som, inom naturens stora system, den abseluta hvilan; båda förutsätta denna krafternes fallkomliga ov:rksamhet, som vi kalla död, det otänkbaraste varelsesätt för allt som lefver. Och likväl hvar skulle vi hämta föreställningen om rörelse, der ingenting erbjöde föreställningen om hvila? Der allt rör sig i samma riktning, allt med samma hastighet, der äro begreppet om rörelse och begreppet om hvila båda lika ofattliga, Ingen ifrågasätter att menskliga samfunden oupphörligt röra sig, man har långe märkt det på historien som hvilar, d. v. s. som under omärklig fart utvecklar det förflutna bakom os. Men denna fjerrpunkt aflägsnar sig oändligen långsamt; knappt en menniskoålder varsrar, att dess af stånd förlängt sig, och när detta ändtligen märkes, då fornimmer man att samhället har framskridit, icke ser man deraf att det går. För att visa oss det sedaare, erfordras att det förflutna äger en representant hos det närvarande, någon som oupphörligt ropar, jag är som igår, jag håller vid igår, men J ären annorlonda, J ären som idag, J aflägsnen eder från igår — mennmniskor, J rören eder! Och hvem tillkommer att inom menskliga samfundet spela denna det förflutnas roll? Naturligast dem, som i den förflutna tiden hafva sina skatter begrafna, som i denna tid placerat källorna till sina företräden, sina njutningar och sina förhoppningar, och som af rörelsen känna sig afligsnade från alla dessa herrligheter. Dessa våra fiender, våra aktningsvärde vedersakare skulle vi säga, som hafva den !; outsägliga mödan att oupphörligt hänga tiden ill vingarne, att som den tröga stenen släpa kring 1 dess hjul, att till det närvarandes åtlöje spöka 4 i de förtorkade skinnlappar, dem den skinnom4 bytande tiden efterlemnat — ailt för att visa att tiden går — hvad göra de, hvad gör vår Svenska hamarilla? ) En vigtig fråga, så länge l: man ännu i afseende på den under namnet Ka-; marilla kända fraction af publicismens organer,; har skäl förmoda, att åtskilligt varit i säck, innan det kom i påse. Det finnes egentligen blott tre tidningar, som för närvarande göra anspråk på att hedras med: benämningen kamarilla: Minerva, som ännu alltid häfdar sin plats i spetsen, samt de båda Korrespondenterna i Lund och Upsala, som äro till umversiteternas tjenst. Statstidningen, hvilken behöfver lasare, för att fylla det deficit de legala annonserna lemna obetäckt, har separerat sig såsom konstitutionelt monarkisk, i sanning en skarpt afstickande färg i det konstitutionelt monarkiska Sverige. Dagbladen komma förmodligen hädanefter som hittills att skräpa så: sem barrikader vid posftioner, som måste öfve gifvas. Sedan de båda Korrespondenterra mot årets! slut utfört åtskilliga flankeringar, för att inskärpa royalism, och varna mot ansvarig ministerstyrelse, mot revolutioner och reformationer, framträdde ändtligen Minerva å sista dagen af förra året, med ett program för det ingående, innefattande en trosbekännelse, tydligare och: uppriktigare, än alla de sibyllinska löf hon hittills strött för vinden. Den upptager nära ett: helt ark, och dess kärnfullaste passager skola! utan tvifvel underhålla läsarens uppmärksamhet. ; Sedan hon bekänt att Minerva icke är någon tidning i vanlig bemärkelse, och att ingen läsare kan vara belåten med henne ensam, samt: att alltså hennes gnabb med de andra tid-j ningarne ej åsyftat att, minska antalet af deras läsare (hvilken oegennytta!), försäkrar hon att hennes vapen äro sktämtets, emedan hon i anseende till sitt ringa utrymme skulle stadna i en ehjelplig efterhand, derest hon skulle ingå i långtrådiga diskussioner. Och derpå framlägger hon ändamålet med sin polemik i följande: uppriktiga konfession: Att eljest ändamålet med denna polemik, så väl som med vårt blad i det hela, är att i någon mån motarbeta det allmännare antagandet här i landet af somliga på modet blifoa åsigter, dels i samhällsläran, dels ocxså och framför allt af de nyaste verldshändelserna, hvilka hufvudsakligen utgå från conflikten emellan åsigterna af det förstnämda slaget och de påstående förhållanderna, det erkänrna vi gerna, och hafva aldrig gjort deraf någon hemlighet. Vi önska att vår natien, under nitet att reformera bri— —— LL ) Vi hafva icke velat förändra detta sedan länge vedertagna namn på den ruttna regi-mo AA A -— ae mm AA MM mA mt aAa mm FA MM mm MM RH AA AA -—MN VV mv ÖH AHA AR