bilda sig. Den absoluta friden inom menni-
skors samfund är lika otänkbar, som, inom na-
turens stora system, den abseluta hvilan; båda
förutsätta denna krafternes fallkomliga ov:rksam-
het, som vi kalla död, det otänkbaraste va-
relsesätt för allt som lefver. - Och likväl hvar
skulle vi hämta föreställningen om rörelse, der
ingenting erbjöde föreställningen om hvila? Der
allt rör sig i samma riktning, allt med samma
hastighet, der äro begreppet om rörelse och
begreppet om hvila båda lika ofattliga, Ingen
ifrågasätter att menskliga samfunden oupphörligt
röra sig, man har långe märkt det på historien
som hvilar, d. v. s. som under omärklig fart ut-
vecklar det förflutna bakom os. Men denna
fjerrpunkt aflägsnar sig oändligen långsamt;
knappt en menniskoålder varsrar, att dess af
stånd förlängt sig, och när detta ändtligen mär-
kes, då fornimmer man att samhället har fram-
skridit, icke ser man deraf att det går. För
att visa oss det sedaare, erfordras att det för-
flutna äger en representant hos det närvarande,
någon som oupphörligt ropar, jag är som
igår, jag håller vid igår, men J ären annor-
londa, J ären som idag, J aflägsnen eder från
igår — mennmniskor, J rören eder! Och hvem
tillkommer att inom menskliga samfundet spela
denna det förflutnas roll? Naturligast dem, som
i den förflutna tiden hafva sina skatter begraf-
na, som i denna tid placerat källorna till sina
företräden, sina njutningar och sina för-
hoppningar, och som af rörelsen kän-
na sig afligsnade från alla dessa herrlig-
heter. Dessa våra fiender, våra aktningsvär-
de vedersakare skulle vi säga, som hafva den !;
outsägliga mödan att oupphörligt hänga tiden ill
vingarne, att som den tröga stenen släpa kring 1
dess hjul, att till det närvarandes åtlöje spöka 4
i de förtorkade skinnlappar, dem den skinnom- 4
bytande tiden efterlemnat — ailt för att visa att
tiden går — hvad göra de, hvad gör vår Sven-
ska hamarilla? ) En vigtig fråga, så länge l:
man ännu i afseende på den under namnet Ka-;
marilla kända fraction af publicismens organer,;
har skäl förmoda, att åtskilligt varit i säck,
innan det kom i påse.
Det finnes egentligen blott tre tidningar, som
för närvarande göra anspråk på att hedras med:
benämningen kamarilla: Minerva, som ännu all-
tid häfdar sin plats i spetsen, samt de båda
Korrespondenterna i Lund och Upsala, som äro
till umversiteternas tjenst. Statstidningen, hvilken
behöfver lasare, för att fylla det deficit de le-
gala annonserna lemna obetäckt, har separerat
sig såsom konstitutionelt monarkisk, i sanning
en skarpt afstickande färg i det konstitutionelt
monarkiska Sverige. Dagbladen komma för-
modligen hädanefter som hittills att skräpa så:
sem barrikader vid posftioner, som måste öf-
ve gifvas.
Sedan de båda Korrespondenterra mot årets!
slut utfört åtskilliga flankeringar, för att inskär-
pa royalism, och varna mot ansvarig minister-
styrelse, mot revolutioner och reformationer,
framträdde ändtligen Minerva å sista dagen af
förra året, med ett program för det ingående,
innefattande en trosbekännelse, tydligare och:
uppriktigare, än alla de sibyllinska löf hon hit-
tills strött för vinden. - Den upptager nära ett:
helt ark, och dess kärnfullaste passager skola!
utan tvifvel underhålla läsarens uppmärksamhet. ;
Sedan hon bekänt att Minerva icke är någon
tidning i vanlig bemärkelse, och att ingen lä-
sare kan vara belåten med henne ensam, samt:
att alltså hennes gnabb med de andra tid-j
ningarne ej åsyftat att, minska antalet af deras
läsare (hvilken oegennytta!), försäkrar hon att
hennes vapen äro sktämtets, emedan hon i an-
seende till sitt ringa utrymme skulle stadna i
en ehjelplig efterhand, derest hon skulle in-
gå i långtrådiga diskussioner. Och derpå fram-
lägger hon ändamålet med sin polemik i föl-
jande: uppriktiga konfession:
Att eljest ändamålet med denna polemik, så
väl som med vårt blad i det hela, är att i nå-
gon mån motarbeta det allmännare antagandet
här i landet af somliga på modet blifoa åsigter,
dels i samhällsläran, dels ocxså och framför allt
af de nyaste verldshändelserna, hvilka hufvud-
sakligen utgå från conflikten emellan åsigterna
af det förstnämda slaget och de påstående för-
hållanderna, det erkänrna vi gerna, och hafva
aldrig gjort deraf någon hemlighet. Vi önska
att vår natien, under nitet att reformera bri-
— —— LL
) Vi hafva icke velat förändra detta sedan
länge vedertagna namn på den ruttna regi-
-- mo AA A
-— ae mm AA MM mA mt aAa mm FA MM mm MM RH AA AA -—- - MN VV mv ÖH AHA AR