till försvar för den enskildhet, som har rätt, mot den enskildhet, som har orätt. Såtänker det enfaldiga men sunda menniskoförståndet och är derföre alltid, då det lemnats åt sig sielft, mot republik för Kung och lag. A. MenZär detiej möjligt att skydda minoriteten! i republik? i B. Fråga slafbefrielsens vänner i Amerika! I en: folkmakt kunna ju de 100 tvinga de 99, huru de behaga. Är det frihet? Tro mig: folket vet, hvad spiran duger till, hon må vara osedda herrskarspirans genglans eller ej. C. Men lutar ej Konungamakten redan till sitt fall? de mest lästa tidningarne opponera sig ju jemt?. B. Opposition bevisar ej, att Konungamakten är svag, utan stark. Opposition i tidningar och kamrar är minoritetens tillilykt mot majoriteten, der minoriteten på fogelvägen genom tryckfriheten söker komma till sitt enda försvar, Konungen, i fall majoriteten hindrar det på sengångarevägen genom auktoriteterna. Kungens höga ståndpunkt har deraf intet att befara. Vinner minoriteten så med sitt tal och sina skrifter, att den förvandlas till majoritet, så blir den förutvarande majoriteten en klagande minoritet. Konungen sitte alltid med vågskålen upphöjd mellan begge, dele rättvisan, at begge, ehuru han ger majoriteten makten. : C. Hvaraf kan man finna, att majoriteten, som har makten och således ej behöfverordet, börjar luta? B. Af tonen hos organerna för status! quo. Blir denna servil, då är det ett tecken, att de mäktige se sig behöfva:att också fly till ordens makt. I den mån servilismen tilltager i blind beundran, i beröm och smädelse efter meteorlogiska observationer, O.s. V., i samma mån hotar den förra minoriteten, som blott hade tidningsspalter till sina ideers försvar, att bli majori-, tet d. ä. att få Konungen på sin sida, sedan han fun-. nit, att den undertryckta minoriteten. eger ej mängden, men kärnan af folket på sin. C. Då är ännu på länge ingen fara. Hvad man ännu kallar servilism, är ej annat än ett mod att säga hut åt oppositionens Stora Vowwow, som dessutom är ett förbålt beskedligt best. A. Men all opposition är numer försvunnen inom Rikets första stånd, såsom sådant. , Hvad bevisar det? EB. Det bevisar blott, att oppositionselementet utvecklat sig i de andra stånden. Då adlen var opposition, voro ju de 3 öfrige stånden servila; d. ä. de insågo, att de endast med Konunrgamakten kunde något förmå emot brodren fideikommissarien i det första ståndet. Då den politiska minoriteten visat sig i ofrälsestånden hugad att eröfra majoritetens politiska magt, emot hvilken, som jag antydt, Konungaspiran måste peka, som magnetnålen mot polen, fastän den är nog stark att skaffa minoriteten allrättvisa i trotts af densamma, så faller af sig sjelft att Adeln söker vinna Konungamakten på sin sida, för att derigenom bli de ofrälse öfvermäktig, re signeran—de gerna från allopposition. Adlen var således 1828 och 1834 i majoriteten, hade Konungen på sin sida och makten i sina händer, men 1789 var den i minoriteten, hade midtemot sig en maktegande majoritet, som utgjordes af en Konung, hvilken de ofrälse stånden gerna skänkte all makt, i hopp att derigenom få det politiska fideikommisset upphäfvet och arfvet lika; men 1834 insågo de 3 ofrälse stånden den timade frontförändringen ; och händelserna toge derefter sin riktning. Numer kan man, som Melanderhjelm i den lutande vagnaen,futräkna, hvar den skall stjelpa.. Men dervid stjelper ej thron; utan omkring thron kallas Nation. För att förebygga detta se — adelsuniformerna under liberalismens blusser (2)! Men tidens gång är lugn och säker. Som Hierarchien föll, då flera än presterna kunde läsa och skrifva, så skall Aristokratien falla, sedan den i intellektuelt hänseendel ej öfverväger folkbildningen. Men kung och folk skola qvarblifva. Folket, ty det är sjelfva det reella, Kungen ty han är det enklaste ideella i all statsinrättning. Men ett stort arf ha de försvinnande att lemna efter sig, ty från dem ha vi dock utkastet till samhällslagarv ; förfsekler.j Constitutilouell D a . UV. Det var en karl det.7 Jag; tyckerj mycket om hans definition påRservilismen. Jag har alltid trott att den bestod i feghet, men nu finner jag att den består i ett mod att säga Phut åt opposisionens stora Wowwow. Måntro vår beskedliga Assessor sjelf har skrifvitidetta, eller är det samladt från något anna! blad? E. Nej det är, såsom vanligt, ett aftryck : denna gången ifrån Skånska Korrespondenten. D. Aha! Då är det säkert af den originelle Professorn i Qvistofia, som höll den skarpa råttsvansjagien efter de Norska fjällråttorna. Så tycks det på saltomortalerna i meningen. E. Nej, det tror jag icke, ty han plägar alltid sätta namret inunder, Men det påstås att det skall finnas ett annat kraftgeni i Skåne, som är lika dugtigt, nemligen en Prost vid namn W., helt nära Lund, hvilken förr skref i litteraturen, men numera slagit sig från den på politiken, så allvarsamt, att han tycks hafve svurit på bibeln att draga andans svärd emo all opposition. Det lär vara han, som skrifver kärnartiklarna 1 Skånska Korrespondenten D. Likamycket, låtom oss resonera litet om innehållet; hvad säger bror F. derom, som sjel på visst sätt är stadd på den ecklesiastik banan? . F. Mina vänner, jag har verkligen svårt at