THEATER. Jungf:un af Orleans har nu inom denna korta tid ifrån dess uppsättning giflvits, om vi icke misstaga oss, inalles elfva gånger, och de tio för fullt eller nära fullt hus, en lycka som ganska få talpieser på vår scen torde ha erfarit. Man måste också medgifva, att denna pjes eger nog många partier för att vinna allmänna och varaktiga sympathier, ett peem af, i de flesta delar oebestridt, högt värde, om vi också i andra icke vilja obetingadt tilldela det ett sådant, en berömvärd uppsättning, och ett spel sådant som M:lle mogqvists, hvilket för hvarje gång snarare vunnit i jemnhet och verve, än afmattats eller, hvad som ofta händer med roller, som så tätt och oafbrutet repeteras, stelnat till mekanik och lexuppläsning. Att salongen icke sista gången var mer än half, förslaras lätt af den brådska, som gemenligen vid denna epok kort före Julafton så allmist eger rum inomhus, och som icke gerna tillåter familjerna att spilla tid på några nöjen. Det skulle kanske till och med synas ega skäl för sig, om denna spelafton så nära jul för alltid indroges, ty mågon särdeles talrik publik bör man aldrig för den kunna vänta sig, man må gifva hvilkem pjes som heldst. Utom Jungfrun har publiken den sista veckan fått se och höra ?Fra Diavolo och Cendrillon. Fra Diaveolo är Hr Sällströms favoritroll. Han utför den verkligen con amore, och är i den alltid säker om att bli öfverhaglad med applådissemacger. Mycken del af denna triumf tillkommer hans qvicka och pikanta aktion. Icke mindre musiken till denna opera, som innehåller många i sitt slag onekligen rätt vackra saker och alltigenom andes liflighet och friskhot, än sjelfva den till sitt ämne så populära pjesen, mera underhållende än operor i allmänhet och egande momanger af verklig komisk effekt, göra att den alliid ses med nöje, och att den snarare af en mängd nyare saker skall undanträngas, än föråldras. Den länge väntade, men till följe af först Hr Robachs och sedan Fru Gelhaars opasslighet vecka för vecka uppskjutna Cendrillon gafs ändtvigen i Onsdags för skäligen godt hus. Man hade icke anledning att vara obelåten med Hr RBobach, såsom prinsen, om man ock seknar Hr Lindströms mera starka och klangfulla röst. Hr Robach har en täck stämma, och kan, som vi tro, äfven bli en god aktör, med öfning och uppmärksamhet. Hr Robach sjöng denna gången rent och säkert och saknar icke, åtminstone partiellt, känsla i sitt föredrag. I sin aria och derpå följande duett i andra akten gjorde han sig väl förtjent af den applådissemang, hvarmed han belönades. Wissa ögonblick hördes likväl Gr R. icka fyllest väl, vare sig att hans röst är för svag att göra sig gällande öfver orkesterns fulla insirumentering, eller att ham ännu saknar den vana, som fordras för ait fylla theatersalongen. — Dessutom får Hr RB. ovillkorligen lef att skaffa sig litet vigör i sitt spel, litet qvickhet i vändningarna, som man sager. Hr Fahlgren är, som man vet, baronen af Montefiascone. — Det är en af de få roller, der Hr F. rumera är på sin plats, och han icke allenast icke skämmer bort den, utan till och med, om man så vill, gör nagot utaf den. I synnerhet gjorde han en kostbar och munirande figur i den scen, de ben med äkta grundligt musikkännar-alfvar slår takten ad libitum till sin fröken dotters sång. Apropos om denna sång, Fru Gelhaars, tager ur Rossinis Cenerentola eller gud vet hvarifrån, — ty hksom Roesines sria vid pianot, i Barbereren, är den icke bofast i pjesen, utan få lånas hvar som keldst, — hafva vi hört mån gen besk sig öfver, att. man icke kunna Välja någonting litet mindre abracadabriskt är detta af idel driller, nanerer och löpninga hopstafvade stycke; men då meningen mått vara, att genom den påföljande Cendrillens ari: