THEATER.
Jungf:un af Orleans har nu inom den-
na korta tid ifrån dess uppsättning giflvits, om
vi icke misstaga oss, inalles elfva gånger, och
de tio för fullt eller nära fullt hus, en lycka
som ganska få talpieser på vår scen torde ha
erfarit. Man måste också medgifva, att denna
pjes eger nog många partier för att vinna all-
männa och varaktiga sympathier, ett peem af,
i de flesta delar oebestridt, högt värde, om vi
också i andra icke vilja obetingadt tilldela det
ett sådant, en berömvärd uppsättning, och ett
spel sådant som M:lle mogqvists, hvilket för
hvarje gång snarare vunnit i jemnhet och
verve, än afmattats eller, hvad som ofta händer
med roller, som så tätt och oafbrutet repete-
ras, stelnat till mekanik och lexuppläsning.
Att salongen icke sista gången var mer än
half, förslaras lätt af den brådska, som ge-
menligen vid denna epok kort före Julafton
så allmist eger rum inomhus, och som icke
gerna tillåter familjerna att spilla tid på några
nöjen. Det skulle kanske till och med synas
ega skäl för sig, om denna spelafton så nära
jul för alltid indroges, ty mågon särdeles talrik
publik bör man aldrig för den kunna vänta
sig, man må gifva hvilkem pjes som heldst.
Utom Jungfrun har publiken den sista
veckan fått se och höra ?Fra Diavolo och
Cendrillon. Fra Diaveolo är Hr Sällströms
favoritroll. Han utför den verkligen con
amore, och är i den alltid säker om att bli
öfverhaglad med applådissemacger. Mycken
del af denna triumf tillkommer hans qvicka
och pikanta aktion. Icke mindre musiken till
denna opera, som innehåller många i sitt slag
onekligen rätt vackra saker och alltigenom an-
des liflighet och friskhot, än sjelfva den till
sitt ämne så populära pjesen, mera underhål-
lende än operor i allmänhet och egande mo-
manger af verklig komisk effekt, göra att den
alliid ses med nöje, och att den snarare af en
mängd nyare saker skall undanträngas, än för-
åldras.
Den länge väntade, men till följe af först
Hr Robachs och sedan Fru Gelhaars opasslig-
het vecka för vecka uppskjutna Cendrillon
gafs ändtvigen i Onsdags för skäligen godt hus.
Man hade icke anledning att vara obelåten
med Hr RBobach, såsom prinsen, om man ock
seknar Hr Lindströms mera starka och klang-
fulla röst. Hr Robach har en täck stämma,
och kan, som vi tro, äfven bli en god aktör,
med öfning och uppmärksamhet. Hr Robach
sjöng denna gången rent och säkert och sak-
nar icke, åtminstone partiellt, känsla i sitt
föredrag. I sin aria och derpå följande duett
i andra akten gjorde han sig väl förtjent af den
applådissemang, hvarmed han belönades. Wissa
ögonblick hördes likväl Gr R. icka fyllest väl,
vare sig att hans röst är för svag att göra sig
gällande öfver orkesterns fulla insirumentering,
eller att ham ännu saknar den vana, som for-
dras för ait fylla theatersalongen. — Dessutom
får Hr RB. ovillkorligen lef att skaffa sig litet
vigör i sitt spel, litet qvickhet i vändningarna,
som man sager. Hr Fahlgren är, som man
vet, baronen af Montefiascone. — Det är en af
de få roller, der Hr F. rumera är på sin
plats, och han icke allenast icke skämmer bort
den, utan till och med, om man så vill, gör
nagot utaf den. I synnerhet gjorde han en
kostbar och munirande figur i den scen, de
ben med äkta grundligt musikkännar-alfvar slår
takten ad libitum till sin fröken dotters sång.
Apropos om denna sång, Fru Gelhaars, tager
ur Rossinis Cenerentola eller gud vet hvarifrån,
— ty hksom Roesines sria vid pianot, i Bar-
bereren, är den icke bofast i pjesen, utan få
lånas hvar som keldst, — hafva vi hört mån
gen besk sig öfver, att. man icke kunna
Välja någonting litet mindre abracadabriskt är
detta af idel driller, nanerer och löpninga
hopstafvade stycke; men då meningen mått
vara, att genom den påföljande Cendrillens ari: