Vi hafva redan yttrat oss om det olycksaligs öde, som förf. lägger på äfven förnuftiga, renhjertade, lefoadsfriska qvinner, att ohjelpligen blifva offer for dylika herrar, ech det på blotta första beskådandet, utan att en sedan och rätt snart bibragt kännedem om den sköne frestarens verkliga moraliska halt kan rädda der elyckligas bjerta och luga, eller ens hennes lif. Vi beklaga, om detta i allmänhet skulle vara qvinnans öde, eller ens någras; må del tillåtas oss tillägga, att vi beklaga författarinnan, om den förnämsta erfarenhet hon eger a! männernas egenskaper är af det slag, som fört penseln vid teckningen af hjeltarnes karakterer i alla hennes romaner, är mer, em sådane verkligheten utgöra hennes hjeltar. Voltaire sade väl om fruntimmerna : Toute femme och vi vilje ej bestrida detta i en viss mening, men det fianes likväl ännu verkligen qvinnor, som, äfven med en liflig och varm blod förena nog starka grundsatser, för att icke till den grac förälska sig i bloita ytan, att deras hjerta skulle brista af passion för en tom, värdelös, förderfvad varelse, afven om deras sinnen för et ögonblick blifvit döfvade och blodet kommit : mera svallming af den robysta växten eller de fångande ögonen. xx