vännerna af dess åsigter. Ett försvar N.o 2
har nemligen blifvit till Red. insändt, hvilket
läsaren fianer hår nedan. Vi föranleddes till
dess införaade både af frågans vigt och deraf,
att i denna uppsats visserligen är sagdt allt hvad
som kan och bebjfver sigas till försvar för
Bersskollegii arbete, och till och med mycket
decutöfser. Serskildt torde det vänskapsgaabb
emot Kaninercekollegium, som decuti förekom-
mer, sannolikt roa läsaren. Det torde dock
icke illa anses af insändaren, om vi efteråt ta-
ga oss den friheten att göra några ofö gripliga,
ganska korta anmärkaiagar, och om dessa an-
märkningar skulle komma att ådagalägga , att
försvaret varit öfverflödigt. Arikeln lyder som
följer :
?FACTA BEVISA ALLTID MER ÄN LIBE-
RALA FRASER OCH AZSTRACTIONER.
(Svenska Minerva.)
Uti den anutiliberala tiduingen Svenska Miner-
va N:o 136 för den 21 sistl. November har en
insändare fått på nederlag införa em rent af
radikal artikel, benämud: Granskning af er-
inringar öfver Kongl. Bergs Kollegii för-
slag till ny smidesförordning.
Denna artikel, lika mycket utmärkt för sin
brist på sakkännedom och sin: myadiga ton,
sem for sin hätskhet mot ett och förkärlek för
ett annat Riks-Kollegium,) hade kanske ej blif-
vit besvarad, och var lika litet föortjent att blifva
det, som Minervas partiska recension ef Erinrin-
garn-e i N:o 117, i fall den nemligen stadnat
inom kretsen af Minervas få läsare. Men sedan
Afienhladet, förmodligen i anstende till den i
artikeln inneboende radikalismen), ex nobil:
officio reclamerat och i dess N:o 48 för den
24 November repreducerat besagde konstpro-
duckt, såsom i dess tycke utgörande den bästa
uppsats som funnits i hela Minervas innevaran-
de årgång; alltså, och på det en större allmänhet
ej måste, uti ett för landet vigtigt ämne, i frå-
ga orm egentliga och rätta fö hållanderne af en-
sidiga interessen missledas och förviltas, terde
följande upplysaingar om artikelns rätta skrot
och korn böra meddelas.
Vill? man till en början uppställa en kort ka-
rakteristik af dena ifrågavarande till Minerva in-
sända artikela, kunde densamma ungefär på föl-
jande sätt affatlas: att uppsatsen börjar med en
osansing i första ordet af sjelfva rubriken, fort-
går sedan, på sin med liberala fraser eller blot-
ta; abstraktioner rikt beströdda bana, med be-
skyllniogar och tillmälen, utan anförande af skäl
eller bevis, under det att författaren, liksom
med en trasig fana, blindt slår omkring sig med
några ifrån Kommerse-Ko legium lånade och till
ämnet icke ens hörande ailminna theoretiska
satser, invafda med falska uppgifer om de fac-
tiska förhållanderne in casu; och slutar ändte-
ligen med 3:ne inom de 6 sista raderna hopade
Oossnningear. — — Sic itur ad astra!
Men nu härmare till saken och detaljerne, vid
granskningen: hvaraf bvar och en oförekomnmen
läsare sjelf bäst kam bhedöma, om och huruvi-
da den i bilsket och det sjelfförtroende, som
författaren hela Minerva-artikela igenom låtit
påskin2, varit em följd af det ifrån Kommerce-
Kollegium utgående ojemforligt renare för-
ståndet och statsmannaögat, eller kanske en-
dast begagnats såsom ett nödvändigt vehikel för
att dölja hvad som synes hafva brustit insända-
ren uti oväld, sakkännedom och hofsamhet, vid
det tillfälle då han sammeanskref ifrågavarande
opus, hvars radikala innehåll och syftning dess-
utom just är af den egenskapen, att mera mot
verka än befordra det af Bergs Kollegium sem
det vill synas plaumässigt beredda snara infö-
randet af ändamålsenlig näringsfrihet i jern-
handteringen — i fall det nmemligen verkligen
skulle hafva varit för och icke snarare emot
densamma insändaren trådt i harnesk. Dock
0
) Såsom em särdeles tillfällighet må här anmär-
kas, att en Kommerse-Kollegii tjensteman lä-
rer vara sakdrifvare för de 12 med Bergs-
Kollegium och med Bruks-Societeten miss-
RR amne?n an J. Lf I to
