AS ÖA AS ORSA OS
och han förstår att sätta ett pris på sin verk-
samhet. Detta pris består just icke i en för-
höjd hyra, utan i en bättre utredning och pro-
Viantering: norrska sjömannen har begrepp om
Comfort pi sjöm. Detta bevisar att han är hem-
mastadd der, och att afståndet mellaa honom
och redarn ej är detsamma som emellan slafven
och herrn. Norges frihet verkar välgörande på
sjömanneus ordenilighet, det ger honom ett be
stamdt mål. Han behöfver ej lemna landet för
att söka friheten; han måste tvärtom ofta tänka
sig nöjet -tt efter öfverståndna mödor njuta de
ras frukier 1 hemlandet, i frihetens hemland
omgilven af silt älskade element ech dess talri-
ka vänner. :
Sverge är visserligen af naturen danadt för
ett handel och sjöfart idkande folk, och åtskil-
lige af dess kuster, i synnerhet Bohus Län och
Blekingen, lemna ett sjöfolk, hvilket bättre
icke lärer finnas. Men så långsträckt Svenska
sjökusten än är, tvingar den likväl icke med
samma kraft till sjölifvet, som den Norska. Den
Svenska är nemligen icke så djupt söndersku-
ren och storartad, eger icke så sterila stränder
och ett så fiskrikt vatten, är ej så länge isfri
och så närbelägen till de större haodelsplaitser-
ne. Detta allt oaktadt, eger dock Sverge mer
än tillräckligt af hafvet och dess faror, för att
bilda en djerf och skicklig sjöman, ock det är
hvarken naturens eller sjömannens vållande, om
den sednare nu visar sig med mindre fördel än
han fo:dom gjort och alltid borde göra; det är
konstens vållande. Naturen har i Sverges sjö-
lif velat inblåsa em lefvande anda, men konsten
har roat sig med att binda den. I Sverge har
man användt konst, för att framkalla skepp och
sjöfart, och konst för att sedan låta de förra
ruttna och den sednare förtvina. Flera Svenska
regeringar bafva fullkomligt insett vigten af
sjöfart för Sverge, och gjort sig en föreställning
om samband emel!an kofferdiflottan och örlegs
flottan; men olyckligtvis gjorde de sig en noga
reda för de olika grusderna till hvarderas exi-
stens. Örlegsflottan existerar helt och hållet
genom statens förordnande, och hvarje yttring
af dess lif är en följd af styrelsens ordonnancer.
Handelsflettan åter existerar genom handeln,
och den förras öden återspeglar den senares.
Regeringens föreställning om försvarsflettans nöd-
vändighet ger henne sitt behof; dess lefvande
anda beror af den värdighet och omsorg rege
ringen tilldelar henne i jemförelse till landmak-
ten och and:a föremål för regeringens utmaärk-
tare omsorg. Sjofarten i ech för sig sjelf, kan
tänkas som ett yrke redan före handeln, men
handelsflettans upphof och lif äro helt och bål-
let handelns; att uppmuntra handeln, detär att
uppmuntra handelsflottan, Att gifva fart, d. v.
s. friket och ledighet åt handeln , det är att
gifva lif åt sjöfarten. - Man må aldrig begära,
att de handlande för handelsflottan skola göra
mer än deras handelsfördelar oundgängligen tor
dra; de skola alltid betrakta henne som medel,
ej som ändanraål. (Forts. följer.)
han snart skulle bli tvungen att vända. Ut-
kommen på öppna fjorden hugfälldes hjelten
att låta spådomen gå i fullbordan; årorna vo
ro för kerta både utom och inombords, och
sjöarne rese ökstocken alldeles å ända. Förf.
sökte då binda gossen till ord och afsked,
och ett munnkrig uppstod, hvarunder gossen
lät förstå, att en norsk sjöman ej brehöfde
taga lärdom af en svensk landtjunkare. Då
han emedlertid icke kunde bortresonnera sitt
gifna löfte, utbrast han i förargelsen: ?ja
hvsd vill de göre mej? De vover icke att
prygle en Norrmand. När vi ändtligen, genom
förenade krafter, men med förlust af en åra,
nått andra stranden, och förf. erbjudit hjelten
herberge och förplägning tills stormen gått
öfver, svarade han, att han blott bad om en
åra, och tillade: ingen må sige att jeg var
bange för söenm.
Svenska Miaerva har i sitt N:o 146 satt i
fråga, huruvida Allehandas förutsättuing att
en rekiamation af Grefve Woynma varit anled-
8 mA OL HA oo SS Ma MC 0. AFI DA