Af det under namn a Svenska Minnen säkerligen för de flesta af våra läsare bekanta plaochverk, hafva i dessa dagar de elfte och tolfte numrorna blifvit synliga i bokhandeln. Den i prospekten för detta verks utgifvande bestämda serien är med dessa häten tilländalupen, men utgifvaren har af den välvilja, hvarmed arbetet blifvit af publiken omfattadt, furnit sig uppmanad att icke låta det stamna härvid utan anmäla en fortsättning af samlingen i en ytterligare del, under samma vilkor, som för den förra. Beräknadt att, så vidt det inskränkta omfånget tillåter, bilda ett hittills saknadt album af hvad fäderneslandet äger förnämligast i nyare konst, antiqviteter, natur, synes detta verk böra hos den större allmänheten äga roz säkra sympatbier, för att den sålunda annonserade andra delen deraf äfven blir välkommen. Den hittills utkomna nummerfö!jdea har ganska väl försvarat sin plats bland de många periodiska lithografieller gravyrverk, som på de sista åren kommit en vogue. : Föremålen för plancherna synas i allmänhet väl valda; till större delen borgar, herresäten och kloster från den äldsta tiden, hvilka såsom lokaler för märkvärdiga, allmänt kända tilldragelser och äfventyr, till och med hela episoder i Svenska historien, alltid skola äga ett oförminskadt intresse för betraktaren. Ritningen af lithografierna är berömvärd, och skulle vara det an mera, om artisten icke någon gång till öfverdnift utfört sitt annars effektfulla maner att genom radering låta dagrarna framstiga på en kolsvart grund. Hvad som likväl hbufvudsakligast utmärker detta verk bland mängden af dylika, är den åtföljande förklarande texten, utarbetad med en vid detta slags litteratur ovanlig omsorg, samt, som det vill synas, verkligt studium; den skulle ensam i och för sig, såsom en liten samling utkast i Svenska häfdernas och Svenska naturens romantik, vara ett arbete, förtjent af mera deltagande än blott för ögonblicket. — För sällsamhetens skull kunna vi icke underlåta att, såsom ett strå på dem inhemska: dramatikens fält, der stråna verkligen om nå gorstädes kunna räknas, aomärka en under namn af Åristokraten på landet nyligen utkommen farce i en akt af M. J. G. En gammal kapten Tjurhufvud, aristokrat till den grad, att han skattar sig som den lyckligaste man: under solen, derföre att han af Landshöfdin-! gen blifvit förordnad att i dennes ställe presidera i en Taxerinzskommittg, en dotter till denna kapten, kristnad med det hedniska mamRei Antigone, ett par rivaliserande älskare till dernina fröken Antigone, den ena Notarie, den andra Löjtnant, en naturligtvis ganska sentimental och blomsterspråkande guvernant, som på denna herr löjtoant, obeqvämt nog för honom, äger sedan gammalt vissa anspråk, ett misslyckadt enlevemang, af denna guvernant genom en dräng, tillstäldt. af den bekyttade Martis son för att bli qvitt mamsellen, ändtligen en duell mellan rivalerna, der mnotarien är ädel och högtämkande nog att skjuta i luften, men krigsmannen dånar vid smällen och sålunda ofver öfver sin medtäflares förlofning med dea sköna fröken, se der ingredienserna i denna skäligen tarfliga, saftlösa och okryddade farce. Löjtnantens namn, von Experimental!fäldt, och notariens, Pensylvander, äro det lyckligaste och pikantaste af hela den lilla pjesen.