Af det under namn a Svenska Minnen
säkerligen för de flesta af våra läsare bekanta
plaochverk, hafva i dessa dagar de elfte och
tolfte numrorna blifvit synliga i bokhandeln.
Den i prospekten för detta verks utgifvande
bestämda serien är med dessa häten tillända-
lupen, men utgifvaren har af den välvilja, hvar-
med arbetet blifvit af publiken omfattadt, fur-
nit sig uppmanad att icke låta det stamna
härvid utan anmäla en fortsättning af samlin-
gen i en ytterligare del, under samma vilkor,
som för den förra. Beräknadt att, så vidt det
inskränkta omfånget tillåter, bilda ett hittills
saknadt album af hvad fäderneslandet äger
förnämligast i nyare konst, antiqviteter, natur,
synes detta verk böra hos den större allmän-
heten äga roz säkra sympatbier, för att den
sålunda annonserade andra delen deraf äfven
blir välkommen. Den hittills utkomna num-
merfö!jdea har ganska väl försvarat sin plats
bland de många periodiska lithografi- eller
gravyrverk, som på de sista åren kommit en
vogue. : Föremålen för plancherna synas i
allmänhet väl valda; till större delen borgar,
herresäten och kloster från den äldsta tiden,
hvilka såsom lokaler för märkvärdiga, allmänt
kända tilldragelser och äfventyr, till och med
hela episoder i Svenska historien, alltid skola
äga ett oförminskadt intresse för betraktaren.
Ritningen af lithografierna är berömvärd, och
skulle vara det an mera, om artisten icke nå-
gon gång till öfverdnift utfört sitt annars effekt-
fulla maner att genom radering låta dagrarna
framstiga på en kolsvart grund. Hvad som
likväl hbufvudsakligast utmärker detta verk bland
mängden af dylika, är den åtföljande förkla-
rande texten, utarbetad med en vid detta slags
litteratur ovanlig omsorg, samt, som det vill
synas, verkligt studium; den skulle ensam i
och för sig, såsom en liten samling utkast i
Svenska häfdernas och Svenska naturens ro-
mantik, vara ett arbete, förtjent af mera del-
tagande än blott för ögonblicket.
— För sällsamhetens skull kunna vi icke un-
derlåta att, såsom ett strå på dem inhemska:
dramatikens fält, der stråna verkligen om nå
gorstädes kunna räknas, aomärka en under
namn af Åristokraten på landet nyligen ut-
kommen farce i en akt af M. J. G. En gam-
mal kapten Tjurhufvud, aristokrat till den grad,
att han skattar sig som den lyckligaste man:
under solen, derföre att han af Landshöfdin-!
gen blifvit förordnad att i dennes ställe presi-
dera i en Taxerinzskommittg, en dotter till
denna kapten, kristnad med det hedniska mam-
Rei Antigone, ett par rivaliserande älskare till
dernina fröken Antigone, den ena Notarie, den
andra Löjtnant, en naturligtvis ganska senti-
mental och blomsterspråkande guvernant, som
på denna herr löjtoant, obeqvämt nog för ho-
nom, äger sedan gammalt vissa anspråk, ett
misslyckadt enlevemang, af denna guvernant
genom en dräng, tillstäldt. af den bekyttade
Martis son för att bli qvitt mamsellen, ändtligen
en duell mellan rivalerna, der mnotarien är ädel
och högtämkande nog att skjuta i luften, men
krigsmannen dånar vid smällen och sålunda
ofver öfver sin medtäflares förlofning med dea
sköna fröken, se der ingredienserna i denna
skäligen tarfliga, saftlösa och okryddade farce.
Löjtnantens namn, von Experimental!fäldt, och
notariens, Pensylvander, äro det lyckligaste och
pikantaste af hela den lilla pjesen.