LUTHERS EFTERKOMMANDE: 7 Om det är sant, att fädrens foörtjenst utgör barnens och ättlipgarnes verkliga adel, så hade val få familjer haft så grundade anspråk på välborenhet och det dermed förenade borgerliga anseendet, som Luthers. Vill man hkväl ha eit evident bevis på, att det ej är förtjensten, som i vanlig mening utgör adelskapet, utan att det är rikedom och de böga relatienerna, på hvilka det hufvudsakligen grundar sig, så betrakte man Luthers efterkommande. Stamfadren hade försmått att skaffa sig dessa medel till borgerligt inflytande, och hans ättlingar ha också derföre saknat alla aristokratiers prerogaiiver. Den sista af dem, Josef Carl Luther, född den 11 November 1792, hade till och med så vida förgätit vigten och betydelsen af sitt ärfda namn, att han antagit katolska religiomen, och bedde i. Böhmen, försänkt i den ytterligaste torfiighet. Man tröffade hans barn i en liten nedrökt stuga, der de voro hoppackade som fogelungar i boet. Föreståndaren för den, i det gamla Angustiner-klostret i Erfurt, till LCushers minne inrättade Martin-stiftelsen, Herr Rheimthaler, hade fattat den tankan, att en torftig afkomling af Luther borde kunna fiona en fristad här, likasom dess store stamfader ; ham anställde derföre omsorgsfulla forskningar efter denma familjs ättlingar, och upptäckte slutligen den ofvannämnde Luther. Den äldsta af hans barn, Anton, fedd i Januari 1821, kom d. 6 Maj 1830, således 325 år ester sin stamfader, till det fordna Åugastinerklostret i Erfurt. Under den aktningsvärde föreståndareos och hans familjs ömma vård, har gossen här förkofrats till kropp och själ, och konfirmerades sistlidne Påsk såsom evangelisk kristen. Afsigten var, att bilda honom till religionslärare. Han hade emedlertid alldeles inga anlag, att inhämta vetenskaplig bildning,