LUTHERS EFTERKOMMANDE:
7 Om det är sant, att fädrens foörtjenst utgör
barnens och ättlipgarnes verkliga adel, så hade
val få familjer haft så grundade anspråk på
välborenhet och det dermed förenade borgerliga
anseendet, som Luthers. Vill man hkväl ha
eit evident bevis på, att det ej är förtjensten,
som i vanlig mening utgör adelskapet, utan att
det är rikedom och de böga relatienerna, på
hvilka det hufvudsakligen grundar sig, så be-
trakte man Luthers efterkommande. Stamfadren
hade försmått att skaffa sig dessa medel till
borgerligt inflytande, och hans ättlingar ha ock-
så derföre saknat alla aristokratiers prerogaii-
ver. Den sista af dem, Josef Carl Luther,
född den 11 November 1792, hade till och
med så vida förgätit vigten och betydelsen af
sitt ärfda namn, att han antagit katolska reli-
giomen, och bedde i. Böhmen, försänkt i den
ytterligaste torfiighet. Man tröffade hans barn
i en liten nedrökt stuga, der de voro hoppac-
kade som fogelungar i boet. Föreståndaren
för den, i det gamla Angustiner-klostret i Er-
furt, till LCushers minne inrättade Martin-stif-
telsen, Herr Rheimthaler, hade fattat den tan-
kan, att en torftig afkomling af Luther borde
kunna fiona en fristad här, likasom dess store
stamfader ; ham anställde derföre omsorgsfulla
forskningar efter denma familjs ättlingar, och
upptäckte slutligen den ofvannämnde Luther.
Den äldsta af hans barn, Anton, fedd i Janu-
ari 1821, kom d. 6 Maj 1830, således 325 år
ester sin stamfader, till det fordna Åugastiner-
klostret i Erfurt. Under den aktningsvärde fö-
reståndareos och hans familjs ömma vård, har
gossen här förkofrats till kropp och själ, och
konfirmerades sistlidne Påsk såsom evangelisk
kristen. Afsigten var, att bilda honom till re-
ligionslärare. Han hade emedlertid alldeles in-
ga anlag, att inhämta vetenskaplig bildning,