uppenbarelse bhivit sänd att upphäiva Dbelägringen och skaffa framsmännen seger. Hon inkallades, och det äfven af Schiller framstä!lda sättet att pröfra hennes insigter användes: Reinier (Hertig af Anjau och titulerad Koerung af eapel) sätter sig på thronen; men Jobanna befaller bonom stiga ned och framkallar Carl, som håller sig bakom bland sviten. Denne år visserligen förvinad öfver hennes spådomsförmåga, ren fordrar ännu ett prof: hon skall fäkta med honom. Detta sker, och han erkänner sig öfvervunnren och ber henne sluta. Men tillika begynner Carl, med fransysk anständighet, att förklara henne en öm böjelse. Johanna förklarar dock, att kon, för sin heliga sändnings skull, icke får lyssna till någon kärlek ; men att sedan hon fördrifvit alla hans fiender, skulle hon tänka på sin belöning. Hofmännen skämta på ett groft språk öfver Carls långa enskilda samtal med henne, som slutas med dessa ord: imedlertid tänk nådigt på din undergifne slaf. Jungfrun politiserar klyftigt om Englands sol, som gått ned med Henric V:s död. Man bereder sig att upphäfva belågringen. Efter en seen i London, förvandlas theatren åter till lägret för Orleans. Lord Salisbury och Sir Thomas Gorgrave blifva skjutne; och medan Talbot (som under tiden blifvit utvexlad) yttrar sin sorg och förbittring deröfver, kommer första underrättelsen, att Johanna (Joan la Pucelle, sem engelsmännen kalla henne) kommit med stor härsmakt, att upphäfva belägringen. Sraxt derpå uppstår en strid, hvarunder Talbot och Johanna mötas och fåkta, men hen lemnar homom, med de orden: farval, Talbot! din stund är ännu icke kommen. Efter några bittra, bhånande ord till honom, intågar hon i staden. I nästascen visa sig Carl, Johanna, Reignier m. fl. på murarBa, och Carl håller ett svulsiigt loftal öfver Johanna, som han kallar gudomligaste varelse (divinest creature), lofvar att dela riket med, ocb säger sig skola, då hon dör, upphöja till Franrikes skyddshelgon, i stället för St. Denis. Eit praktfullt kalas tillställes. I nästa scen bestiga engelsmännen medelst stegar murarna; och då alarm göres, hoppa franmännen i skjertorna öfver murarna. — Carl ipkommer och förebrår Johamna bedrägligheten af hennes löften; och ett gräl uppstår em, genom hvars brist på vaksamhet öfverraskaingen kurenat ske. Alla skjuta skulden från sig. En engelsk saldat inkommer och ropar sin lösen: a Talbot. De fly ech lemna kläderna efter sig. I nästa scen äro Engelsmännen mästare af Orleams och fråga hvaramdra, hvart de franska härförarne 1toge vägen. Hertigen af Burgund berättar sig hafva sett Carl springa ut åt fältet, med sin häxa (irull) uader armen, lika ett per älskande turturdufvor, som ej kunde lefva ätskilda hvarken dag eller natt. Den roliga och lifliga scenem förelöper sedan mellan Talbot och Grefvinnan af Auvergne, som bjuder bonmom till sig på sitt slott och förklarar honom för fånge, då han blåser i sitt valdhorn, hvarvid hans folk intager slottet och Grefvinnan blir mycket skamflat. Scenen fyttas till Lordon, och det betydelsefulla uppträde eger rum, hvarigenem tvistem mellan de båda rosorna grundlägges. Den blodiga fiendskapen mellan Hertigen af Gloucester och Cardinalen af Winchester målas. I 3dje aktens 2dra scen uppträder åter Jusgfrun utanför Rouen, förklädd och åtföljd af soldater, hvilka under skepnaden af börder komme till torgs att sälja sina varor. Sedan hon pi detta sätt inkommit i staden, håller hon från ett torn ut en fackla, som är ett öfverenskommet tecken; Carl och hans folk inträngde staden, — Engelsmännen, med Talbot i spetser och medförande den dödssjuke hertigen a Bedford (regent af Frankrike, Henrik V:s brer) tåga då emot Rouen, för att återtaga det Ta Paucelle; med Carl etc., visar sig då pi muraraa och begabbar engelsmännen med der frågan: God morgon, bussar! viljen J hafvå spanmål till bröd?? Hon fortfar med dylik: sarkasmer och får. svar, nog mustiga för at öfversättas nu för tiden. Käbbel och oqvädinsord fortfara em stund och slutas med Johanna: ord: Adieu, mina Herrar! vi kommo blot för att säga er, det vi äro här.? -— Fransmännen göra ett utfall och blifva slagne, så at engelsmännen återtaga Rouen, hvarpå Talbo uttågar till Paris, åtföljd af hertigen af Bur. sund som. på Johannas inrådan. hlifver in