uppenbarelse bhivit sänd att upphäiva Dbeläg-
ringen och skaffa framsmännen seger. Hon in-
kallades, och det äfven af Schiller framstä!lda
sättet att pröfra hennes insigter användes: Rei-
nier (Hertig af Anjau och titulerad Koerung af
eapel) sätter sig på thronen; men Jobanna be-
faller bonom stiga ned och framkallar Carl, som
håller sig bakom bland sviten. Denne år vis-
serligen förvinad öfver hennes spådomsförmå-
ga, ren fordrar ännu ett prof: hon skall fäkta
med honom. Detta sker, och han erkänner
sig öfvervunnren och ber henne sluta. Men
tillika begynner Carl, med fransysk anständig-
het, att förklara henne en öm böjelse. Johan-
na förklarar dock, att kon, för sin heliga sänd-
nings skull, icke får lyssna till någon kärlek ; men
att sedan hon fördrifvit alla hans fiender, skulle
hon tänka på sin belöning. Hofmännen skämta
på ett groft språk öfver Carls långa enskilda
samtal med henne, som slutas med dessa ord:
imedlertid tänk nådigt på din undergifne slaf.
Jungfrun politiserar klyftigt om Englands sol,
som gått ned med Henric V:s död. Man be-
reder sig att upphäfva belågringen.
Efter en seen i London, förvandlas theatren
åter till lägret för Orleans. Lord Salisbury och
Sir Thomas Gorgrave blifva skjutne; och medan
Talbot (som under tiden blifvit utvexlad)
yttrar sin sorg och förbittring deröfver, kom-
mer första underrättelsen, att Johanna (Joan
la Pucelle, sem engelsmännen kalla henne)
kommit med stor härsmakt, att upphäfva beläg-
ringen. Sraxt derpå uppstår en strid, hvar-
under Talbot och Johanna mötas och fåk-
ta, men hen lemnar homom, med de orden:
farval, Talbot! din stund är ännu icke kom-
men. Efter några bittra, bhånande ord till
honom, intågar hon i staden. I nästascen vi-
sa sig Carl, Johanna, Reignier m. fl. på murar-
Ba, och Carl håller ett svulsiigt loftal öfver Jo-
hanna, som han kallar gudomligaste varelse
(divinest creature), lofvar att dela riket med,
ocb säger sig skola, då hon dör, upphöja till
Franrikes skyddshelgon, i stället för St. Denis.
Eit praktfullt kalas tillställes.
I nästa scen bestiga engelsmännen medelst
stegar murarna; och då alarm göres, hoppa
franmännen i skjertorna öfver murarna. — Carl
ipkommer och förebrår Johamna bedrägligheten
af hennes löften; och ett gräl uppstår em, ge-
nom hvars brist på vaksamhet öfverraskaingen
kurenat ske. Alla skjuta skulden från sig. En
engelsk saldat inkommer och ropar sin lösen:
a Talbot. De fly ech lemna kläderna efter
sig.
I nästa scen äro Engelsmännen mästare af Or-
leams och fråga hvaramdra, hvart de franska
härförarne 1toge vägen. Hertigen af Burgund
berättar sig hafva sett Carl springa ut åt fältet,
med sin häxa (irull) uader armen, lika ett
per älskande turturdufvor, som ej kunde lefva
ätskilda hvarken dag eller natt.
Den roliga och lifliga scenem förelöper sedan
mellan Talbot och Grefvinnan af Auvergne, som
bjuder bonmom till sig på sitt slott och förkla-
rar honom för fånge, då han blåser i sitt vald-
horn, hvarvid hans folk intager slottet och
Grefvinnan blir mycket skamflat. Scenen fyt-
tas till Lordon, och det betydelsefulla uppträ-
de eger rum, hvarigenem tvistem mellan de bå-
da rosorna grundlägges. Den blodiga fiendska-
pen mellan Hertigen af Gloucester och Cardi-
nalen af Winchester målas.
I 3dje aktens 2dra scen uppträder åter Jusgfrun
utanför Rouen, förklädd och åtföljd af solda-
ter, hvilka under skepnaden af börder komme
till torgs att sälja sina varor. Sedan hon pi
detta sätt inkommit i staden, håller hon från
ett torn ut en fackla, som är ett öfverenskom-
met tecken; Carl och hans folk inträngde
staden, — Engelsmännen, med Talbot i spetser
och medförande den dödssjuke hertigen a
Bedford (regent af Frankrike, Henrik V:s brer)
tåga då emot Rouen, för att återtaga det
Ta Paucelle; med Carl etc., visar sig då pi
muraraa och begabbar engelsmännen med der
frågan: God morgon, bussar! viljen J hafvå
spanmål till bröd?? Hon fortfar med dylik:
sarkasmer och får. svar, nog mustiga för at
öfversättas nu för tiden. Käbbel och oqvädins-
ord fortfara em stund och slutas med Johanna:
ord: Adieu, mina Herrar! vi kommo blot
för att säga er, det vi äro här.? -— Frans-
männen göra ett utfall och blifva slagne, så at
engelsmännen återtaga Rouen, hvarpå Talbo
uttågar till Paris, åtföljd af hertigen af Bur.
sund som. på Johannas inrådan. hlifver in-