Men jag har lust att vara än mer upprigtig emot dig — endast du icke tror dig hafva någo slags rätt dertill. Jag skall hviska dig ännu nå got i örat — och sådant som rör mig sjelf. Hö då min bigt. Jag har verkligen icke opåkallac yttrat mig offentligen i detta ämne. Ty då skull jag börjat dermed långt förr, än som skedde. Frår början ansåg jag saken så obetydlig och så klar, at föga någom förklaring af de Ellofva skulle vari behöflig. Till min förundran, erfor jag, vid mir ankomst till hufvudstaden för icke lång tid tillbaka, att meningarna voro delade, i följd af de liberala bladens oförtrutna bearbetande. Vänner frå: gade mig om min mening; cch di jag sagt den uppmanades jag att framlägga den offsutligen, på forsök, om den kunde göra någon liten diversion i dem chorus, hvatill de liberala bladen avgifvit tonen. Så framkallades detta foster af min spe!sfundighet, bvilket du så mäktigt fördömt. Och nu, hvad synes dig? Efterdexsna bigst, denna utsväfvande öppenhjertiighet, finner du mig ännu djerf nog att vilja blifva troad när jag inför ditt ansigte förklarar, att den sak jag törfåktat, var min rena öfrertygelses sak, var ssnningens sak, så vidt jag förmådde inse den. Huruvida du kan tro mig, eller ej, må du nu se dig om. Mig förekommer det så, att jag vore en dålig karl, om jag icke kunde säga (sanningen likmätigt, förstår du): detta har jag gjort på begäran; men af ingen begäran, och för intet pris i verlden, skulle jag kunna! förmås att göra det, om det icke instämt med min fria öfyertygelse. Derföre undandrager jag mig all din domsrätt, ti:l dess du begriper oco medgifver, att man icke åtagit sig att ljuga derföre, att man blifvit uppmanad att säga sanming. Det är ej heller så alldeles för ro skull, eller blott för att väcka din undran, som jag här gjor! min bhigt för dig och den vördade atlmännheten. Ty mig unirar storligen, huru man käaner sin publik, när man tror sig så mycket uträtta med ideligen vexlade beskyllnisgar för väld. Förutsätter man väl att allmänheten; omdömen ovillkorligen bero af förtroendet till de personet, kävda eller okända, som referera för benne, eller med andra ord, att hon sjelf ingen ting dömer? Hvad vore det för domare, som ej kunde dösaa öfver parternas egna anföranden, utam först måste böra vväldigas omdömen deröfver? Och hvarifrån skulle ovälden slutligen komma? Antiugen borde man icke fordra så mycket förtroende till oväld hos dem som referera inför allmänheten, el!er också icke göra allt, för att beröfva dem ett sådant förtroende. Hvem består väl till slut emot detta ändlösa misstroende, och hvem blir då omsider värdiz att nför alimänheten höras?! Kan man icke hefria sig från misstroendet (och man göre häruti gerna som man behagar); må man då lära att sjelf döms; och man skall slutligen finna det likgiltigt, om man tror eller icke tror, och således äfven fruktlöst beskylla sin nästa för så mycken opålitlighet. Jag vet intet annat sätt att från barbari och moralisk förbistring upplyfta sig sjelf och sin pubiik tili en bildningsgrad, der man är mäktig att äfven tro det goda. Store mästare, jag känner intet medel att öfvertyga dig att jag talar för något allmänt iuotresse och jag vill, af sådan bevekelsegrund, göra alimänt gällande en vigtig saoning. Du tror och säger hvad dig behagar. Jag har dömt dig, kanske strängt, kanske skonsamt; men jag har dömt öfver hvad som låg för mica ögon, icke på misstankar, icke på insinuationer — ty så har jag aldrig dögt när jag någon gång vågade med mina tankar framträda inför allmänheten. bLef du å fred med dina tarkar, och gör dig mot mig så oskyldig, du kan, jag skall icke misstycka det. En dag skall det visa sig, hvem af oss som tänkt celler icke tänkt, hvilkens låra som står tillsammans med rättsgrunder elier icke. Jag har, förutsagt mitt öde att häklas, ech aldrig inbillat mig att kunna omvända dig ellerdina likar. Ropet om mina lärers förderflighet kan sebebindradt fortfara. Jag ropar icke, oeh kan ej adressera mig till andra än de tänkande. Den framgång jag vinner, är således sparsem; och mitt hopp inskränker sig dertill, att hvad jag vinner, ej skall åter gå förloradt. Ty har jag orätt, så öfvertygar jag säkerligen iwgen; hvaraf synes mig följa, att om jag öfvertygar, jag också her sätt; och jag litar såsom jag redan sagt, derpå, att rätt skall till slut segra.