Men jag har lust att vara än mer upprigtig
emot dig — endast du icke tror dig hafva någo
slags rätt dertill. Jag skall hviska dig ännu nå
got i örat — och sådant som rör mig sjelf. Hö
då min bigt. Jag har verkligen icke opåkallac
yttrat mig offentligen i detta ämne. Ty då skull
jag börjat dermed långt förr, än som skedde. Frår
början ansåg jag saken så obetydlig och så klar, at
föga någom förklaring af de Ellofva skulle vari
behöflig. Till min förundran, erfor jag, vid mir
ankomst till hufvudstaden för icke lång tid tillba-
ka, att meningarna voro delade, i följd af de libe-
rala bladens oförtrutna bearbetande. Vänner frå:
gade mig om min mening; cch di jag sagt den
uppmanades jag att framlägga den offsutligen, på
forsök, om den kunde göra någon liten diversion i
dem chorus, hvatill de liberala bladen avgifvit to-
nen. Så framkallades detta foster af min spe!sfun-
dighet, bvilket du så mäktigt fördömt.
Och nu, hvad synes dig? Efterdexsna bigst, den-
na utsväfvande öppenhjertiighet, finner du mig än-
nu djerf nog att vilja blifva troad när jag inför
ditt ansigte förklarar, att den sak jag törfåktat,
var min rena öfrertygelses sak, var ssnningens sak,
så vidt jag förmådde inse den. Huruvida du kan
tro mig, eller ej, må du nu se dig om. Mig före-
kommer det så, att jag vore en dålig karl, om jag
icke kunde säga (sanningen likmätigt, förstår du):
detta har jag gjort på begäran; men af ingen be-
gäran, och för intet pris i verlden, skulle jag kun-
na! förmås att göra det, om det icke instämt med
min fria öfyertygelse. Derföre undandrager jag
mig all din domsrätt, ti:l dess du begriper oco
medgifver, att man icke åtagit sig att ljuga derföre,
att man blifvit uppmanad att säga sanming.
Det är ej heller så alldeles för ro skull, eller
blott för att väcka din undran, som jag här gjor!
min bhigt för dig och den vördade atlmännheten.
Ty mig unirar storligen, huru man käaner sin
publik, när man tror sig så mycket uträtta med
ideligen vexlade beskyllnisgar för väld. Förutsät-
ter man väl att allmänheten; omdömen ovillkorligen
bero af förtroendet till de personet, kävda eller
okända, som referera för benne, eller med andra
ord, att hon sjelf ingen ting dömer? Hvad vore
det för domare, som ej kunde dösaa öfver parter-
nas egna anföranden, utam först måste böra vväldi-
gas omdömen deröfver? Och hvarifrån skulle oväl-
den slutligen komma? Antiugen borde man icke
fordra så mycket förtroende till oväld hos dem
som referera inför allmänheten, el!er också icke
göra allt, för att beröfva dem ett sådant förtroen-
de. Hvem består väl till slut emot detta ändlösa
misstroende, och hvem blir då omsider värdiz att
nför alimänheten höras?! Kan man icke hefria
sig från misstroendet (och man göre häruti gerna
som man behagar); må man då lära att sjelf döms;
och man skall slutligen finna det likgiltigt, om
man tror eller icke tror, och således äfven fruktlöst
beskylla sin nästa för så mycken opålitlighet. Jag
vet intet annat sätt att från barbari och moralisk
förbistring upplyfta sig sjelf och sin pubiik tili en
bildningsgrad, der man är mäktig att äfven tro
det goda.
Store mästare, jag känner intet medel att öfver-
tyga dig att jag talar för något allmänt iuotresse
och jag vill, af sådan bevekelsegrund, göra alimänt
gällande en vigtig saoning. Du tror och säger hvad
dig behagar. Jag har dömt dig, kanske strängt,
kanske skonsamt; men jag har dömt öfver hvad
som låg för mica ögon, icke på misstankar, icke
på insinuationer — ty så har jag aldrig dögt
när jag någon gång vågade med mina tankar fram-
träda inför allmänheten. bLef du å fred med dina
tarkar, och gör dig mot mig så oskyldig, du kan,
jag skall icke misstycka det. En dag skall det visa
sig, hvem af oss som tänkt celler icke tänkt,
hvilkens låra som står tillsammans med rätts-
grunder elier icke. Jag har, förutsagt mitt
öde att häklas, ech aldrig inbillat mig att
kunna omvända dig ellerdina likar. Ropet om
mina lärers förderflighet kan sebebindradt fortfara.
Jag ropar icke, oeh kan ej adressera mig till an-
dra än de tänkande. Den framgång jag vinner, är
således sparsem; och mitt hopp inskränker sig der-
till, att hvad jag vinner, ej skall åter gå förloradt.
Ty har jag orätt, så öfvertygar jag säkerligen iwgen;
hvaraf synes mig följa, att om jag öfvertygar, jag
också her sätt; och jag litar såsom jag redan sagt,
derpå, att rätt skall till slut segra.