ÄR OMDÖMET FRITT? ELLER ÄR DET STRAFFBART? (Slut från gårdagsbl.) För min del, bryr jag mig alldeles icke om att forska efter syftningar eler spetsfundighet, föt att förstärka mina argumenter. De böra vara goda i sig sjelfva, och vinna ingen ting på motståndares svaghet. Behöfde man känna en förattares afsigter och motiver, eller pröfva hens oväld, för att kumna bestämma sitt omdöme öfver hams arbete; huru skulle nan då någonsin komma till slut med ex kritik? Kunde man icke pröfva ett resonnement, innan man vore säker, att det blifvit efier ren öfvertygelse uppstäldt; hvem vågade då val bämta sanningar från andras omdöme? För att sjelf tänka och döma, icke tro på andra, måste man ju se på saken, och lemna allt annat å side. Den mest partiiske kan likväl hafva rätt — den oväldigaste hafva orätt. Den liknöjdaste, som frågar lika litet efter personer och sak, är ej derföre den skickligaste ait döma. Således, du oväldige, som icke visat något otillbörligt interesse i saken, icke kam hafva något annat äm sanningens, (ty hvem lofvar väl någon annan än dig att påbörda sådant?) tillåt mig säga dig, att om jag ock vore ej blott de Eilefvas uppesbare eller hemlige sakförer2, utam ock sjelf en af de Elletva, icke vore jag derföre mindre berättigad att höras, i fall jag öfver detta stora föremål för allmänna uppmärksamheten hade nigot att meddela, som vore värdt att meddelas. Och huru klyftig man ock måtte fiona mig; icke borde man taxera mig för spetsfundighet förr; än man väl upptagit ech vederlagt de satser, hvari man trott spetsfundigheten sitta. Häraf kan du sluta, om du behagar, att det qvittar mig temligen lika, antingen du i mig täckes finna n advokat för en sak, som jag anser värd att försvaras, eller du tror mig icke vara det, I förtroende skall jag likväl undesrätta dig, att jag, här, såsom 2nner tädes, förfäktar min öfvertygelse, sådan jag verkligen hyser den, och ait efter det pund, jag fått, dessa skenfagra paradoxer och spetsfundigheter, som acke funnit nåd för dina ögon, 1 kväl äro en mogen frukt af mitt allvorligaste begrur dande. Om du tror mig eller ej, skal! ganska föga bekymra mig, men det var dock aldrig min vana eller min fallenhet att resonvera emot min öfvertygelse. Jag har någon gång, liksom du, fört andras talan. Men aldrig ansåg jag det lofl gt att åtaga mig någon ialan,som icke syntes mig rättvis; och tillvitad man mig, att jag talt met rält och sanning; ingalunda skulle jag fisna ep ursäkt deri, att jag gjort det i egenskap af advokat. Gör väl du dig ett annat begrepp om ditt sakförareyrke: Samtycker du, att m:n tillvitar dig ett bäremot stridande förfarande, utan att kunna åberopa något bevis derpå?