ÄR OMDÖMET FRITT? ELLER ÄR
DET STRAFFBART?
(Slut från gårdagsbl.)
För min del, bryr jag mig alldeles icke om
att forska efter syftningar eler spetsfundig-
het, föt att förstärka mina argumenter. De bö-
ra vara goda i sig sjelfva, och vinna ingen ting
på motståndares svaghet. Behöfde man känna
en förattares afsigter och motiver, eller pröf-
va hens oväld, för att kumna bestämma
sitt omdöme öfver hams arbete; huru skulle
nan då någonsin komma till slut med ex kri-
tik? Kunde man icke pröfva ett resonnement,
innan man vore säker, att det blifvit efier ren
öfvertygelse uppstäldt; hvem vågade då val
bämta sanningar från andras omdöme? För att
sjelf tänka och döma, icke tro på andra, måste
man ju se på saken, och lemna allt annat å
side. Den mest partiiske kan likväl hafva
rätt — den oväldigaste hafva orätt. Den lik-
nöjdaste, som frågar lika litet efter personer
och sak, är ej derföre den skickligaste ait dö-
ma.
Således, du oväldige, som icke visat
något otillbörligt interesse i saken, icke
kam hafva något annat äm sanningens, (ty
hvem lofvar väl någon annan än dig att
påbörda sådant?) tillåt mig säga dig, att om
jag ock vore ej blott de Eilefvas uppesbare el-
ler hemlige sakförer2, utam ock sjelf en af de
Elletva, icke vore jag derföre mindre berättigad
att höras, i fall jag öfver detta stora föremål
för allmänna uppmärksamheten hade nigot att
meddela, som vore värdt att meddelas. Och
huru klyftig man ock måtte fiona mig; icke
borde man taxera mig för spetsfundighet förr;
än man väl upptagit ech vederlagt de satser,
hvari man trott spetsfundigheten sitta.
Häraf kan du sluta, om du behagar, att det
qvittar mig temligen lika, antingen du i mig täc-
kes finna n advokat för en sak, som jag anser
värd att försvaras, eller du tror mig icke vara det,
I förtroende skall jag likväl undesrätta dig, att jag,
här, såsom 2nner tädes, förfäktar min öfvertygelse,
sådan jag verkligen hyser den, och ait efter det
pund, jag fått, dessa skenfagra paradoxer och spets-
fundigheter, som acke funnit nåd för dina ögon,
1 kväl äro en mogen frukt af mitt allvorligaste
begrur dande. Om du tror mig eller ej, skal! gan-
ska föga bekymra mig, men det var dock aldrig min
vana eller min fallenhet att resonvera emot min
öfvertygelse. Jag har någon gång, liksom du, fört
andras talan. Men aldrig ansåg jag det lofl gt att
åtaga mig någon ialan,som icke syntes mig rättvis;
och tillvitad man mig, att jag talt met rält och
sanning; ingalunda skulle jag fisna ep ursäkt deri, att
jag gjort det i egenskap af advokat. Gör väl du dig
ett annat begrepp om ditt sakförareyrke: Sam-
tycker du, att m:n tillvitar dig ett bäremot stri-
dande förfarande, utan att kunna åberopa något
bevis derpå?