I Jungfruns öden skulle af Shakspeare vara be; handlade med den afiundning och fullandning, som Schiller måst uppfinna, då han grundlade ett dramatiskt verk på hennes framträdande ensamt eller åtminstone hufvudsakligen. — Redan denna observation vore således tillräcklig at ge oss den förmodan, att få beröringsoch jemIförelsepunkter kunna finnas mellan Shakspeares och Schillers behaudling af ämnet; och den itrogrma framställnivg, vi gjort af alla de hos den förre förekommande scener, der Johanna visar sig eller ens nämnes, skall ävnu klarare visa, huru föga jemförelse äger rum, eller huru föga den tyske dramaturgen följt den engelske. Man ser, att på sin höjd två eller tre händelser äro af Schiller hemtiade ur Shakespeare. Sådan är secnen, då Johanna upptäcker Dauphin bland sviten och befaller Reigvier att stiga ned från thronen, bvarvid Schiller dock visligen förbigått fäktningen mellan Dauphin och Johanna, äfvensom hans kärleksförklarivg, eller i allmänhet allt, som kan gifva Johanna och Fransmänner en löjlig anstrykning, hvilket Sh. deremot icke undviker, utan tvärtom uppsöker, Såden är Johavnas del i försoningen mellan Dauphin I Carl och Heriigen af Burgund, hvarvid Shakspesre dock icke har den romaneskt hjertnup: na försoningen med Duchatel. ) Sådan är äfven fadrens uppträdande mot händelsens utveckling och hans anklagelse mot dottern, såsom vore hon en trollpacka, hvarvid dock den väsendtliga skillnad äger rum, att Schiller härleder fadrens anklagelse från öfvertro, men Shakspeare deremot från harm deröfver, att hon vill förneka sin härkomst. Sålunda har det omdömet förefallit oss något hårdraget, att tysken skulle hafva hemtat mycket af Engelsmannen. Det mesta af det lilla, sem de hafva gerpensamt, har den ene icke hemtat från den andra, utan från den historiska berättelsen; de sammantraffa i föga annat än det, som inI gendera af dem uppfunrit. Ännu mindre kan man säga, att anläggning, syftning, anda äro lånade, då, såsem man sett, Shakspeare drifvit gäck med Jehanna och hela historien, men Sckiller deremot försökt lägga jderati något högst rörande och upphöjdt. Huru han deruti lyckats, vilja vi här icke undersäka. Så mycket må blott tillåtas att i förbigående anmärka — såsem vi redan antydt, — att Schiller icke var nog god katolik eller aan tillräcklig tro, för att göra. ett riktigt sammanhängande drama af Johannas öden; E älskvärda filantropi, hans oöfvervinmerliga böjelse för reflexion, för själens anatomisering, med ett ord för scepricism, lade ett dylikt ämne utom hans sfer. — Allt bemödande att försona det med vår bildning och tankegång, måste förolyckas. Man såger, att Schiller ville visa 1oss en hjeltipna, som sjelf t:odde på sina upI penbarelser, utan att åskådaren just behöfde I censeras tro derpå; men vi hemställa till hvarje tänkande åskådare, om af denna strid kan blifva något konseqvenrt, helgjutet, tillfredsställande. Hvad är det som lägger ett sådant förtrollande intresse i t. ex. Friskytten, om icke den omständigheten, att det romantiska eiler, I för att tala uppriktigt, ofvertron är så fullständig, så genomförd fråm början till slut, att l åskådarne, hka väl som pjesens personege, för drifva sin afton med ex för intet ögonblick af den moderna upplysnin gens tvifvel afbruten barnsaga? Hvad Shakspesre angår, så är af det föregående klart, att han icke trodde så, som Schiller tror, eller rättare vill tvinga sig att tro, mem också att han icke ens riktigt trodde i motsatt mening. Han framtager visserhgen några djeflar, såsom drabanter åt Johanna; men hela epi: soden intresserade honom så litet, att de äro lumpna djeftar. Hvad han kap göra af dylikt sällskap, då han vill, vet hvar och en, som sett Macbeth, Stormen o. s. Vv. Om Orlearska Jungfrun gäller, hvad som I gäller om Schillers dramatiska arbeten i allmänIhet: de låta bättre läsa än se sig. TheaterI direktionen tycktes bafva gjort sig en lofvärd möda med styckets uppsättning. Om actionen torde vi komma att ännu en gång yttra oss pål got, sedan vi hunnit se den tilläckligt, för at TI stadga omdömet. I ) Bela denna händelse är diktad; af hvem? det vet man icke. Möjligen af Sh., men