I Jungfruns öden skulle af Shakspeare vara be-
; handlade med den afiundning och fullandning,
som Schiller måst uppfinna, då han grundlade
ett dramatiskt verk på hennes framträdande en-
samt eller åtminstone hufvudsakligen. — Redan
denna observation vore således tillräcklig at ge
oss den förmodan, att få berörings- och jem-
Iförelsepunkter kunna finnas mellan Shakspeares
och Schillers behaudling af ämnet; och den
itrogrma framställnivg, vi gjort af alla de hos den
förre förekommande scener, der Johanna visar sig
eller ens nämnes, skall ävnu klarare visa, huru
föga jemförelse äger rum, eller huru föga den
tyske dramaturgen följt den engelske. Man
ser, att på sin höjd två eller tre händelser äro
af Schiller hemtiade ur Shakespeare. Sådan är
secnen, då Johanna upptäcker Dauphin bland
sviten och befaller Reigvier att stiga ned från
thronen, bvarvid Schiller dock visligen förbi-
gått fäktningen mellan Dauphin och Johanna,
äfvensom hans kärleksförklarivg, eller i allmän-
het allt, som kan gifva Johanna och Fransmän-
ner en löjlig anstrykning, hvilket Sh. deremot
icke undviker, utan tvärtom uppsöker, Såden
är Johavnas del i försoningen mellan Dauphin
I Carl och Heriigen af Burgund, hvarvid Shak-
spesre dock icke har den romaneskt hjertnup:
na försoningen med Duchatel. ) Sådan är äfven
fadrens uppträdande mot händelsens utveckling
och hans anklagelse mot dottern, såsom vore
hon en trollpacka, hvarvid dock den väsendtli-
ga skillnad äger rum, att Schiller härleder fa-
drens anklagelse från öfvertro, men Shakspeare
deremot från harm deröfver, att hon vill förne-
ka sin härkomst.
Sålunda har det omdömet förefallit oss något
hårdraget, att tysken skulle hafva hemtat mycket af
Engelsmannen. Det mesta af det lilla, sem de
hafva gerpensamt, har den ene icke hemtat från
den andra, utan från den historiska berättelsen;
de sammantraffa i föga annat än det, som in-
I gendera af dem uppfunrit.
Ännu mindre kan man säga, att anläggning,
syftning, anda äro lånade, då, såsem man sett,
Shakspeare drifvit gäck med Jehanna och hela
historien, men Sckiller deremot försökt lägga
jderati något högst rörande och upphöjdt. Hu-
ru han deruti lyckats, vilja vi här icke under-
säka. Så mycket må blott tillåtas att i
förbigående anmärka — såsem vi redan antydt,
— att Schiller icke var nog god katolik eller
aan tillräcklig tro, för att göra. ett riktigt
sammanhängande drama af Johannas öden;
E älskvärda filantropi, hans oöfvervinmerliga
böjelse för reflexion, för själens anatomisering,
med ett ord för scepricism, lade ett dylikt äm-
ne utom hans sfer. — Allt bemödande att förso-
na det med vår bildning och tankegång, måste
förolyckas. Man såger, att Schiller ville visa
1oss en hjeltipna, som sjelf t:odde på sina up-
I penbarelser, utan att åskådaren just behöfde
I censeras tro derpå; men vi hemställa till hvarje
tänkande åskådare, om af denna strid kan blif-
va något konseqvenrt, helgjutet, tillfredsstäl-
lande. Hvad är det som lägger ett sådant för-
trollande intresse i t. ex. Friskytten, om icke
den omständigheten, att det romantiska eiler,
I för att tala uppriktigt, ofvertron är så full-
ständig, så genomförd fråm början till slut, att
l åskådarne, hka väl som pjesens personege, för-
drifva sin afton med ex för intet ögonblick
af den moderna upplysnin gens tvifvel afbruten
barnsaga?
Hvad Shakspesre angår, så är af det föregå-
ende klart, att han icke trodde så, som Schil-
ler tror, eller rättare vill tvinga sig att tro, mem
också att han icke ens riktigt trodde i motsatt
mening. Han framtager visserhgen några djef-
lar, såsom drabanter åt Johanna; men hela epi:
soden intresserade honom så litet, att de äro
lumpna djeftar. Hvad han kap göra af dylikt
sällskap, då han vill, vet hvar och en, som
sett Macbeth, Stormen o. s. Vv.
Om Orlearska Jungfrun gäller, hvad som
I gäller om Schillers dramatiska arbeten i allmän-
Ihet: de låta bättre läsa än se sig. Theater-
I direktionen tycktes bafva gjort sig en lofvärd
möda med styckets uppsättning. Om actionen
torde vi komma att ännu en gång yttra oss på-
l got, sedan vi hunnit se den tilläckligt, för at
TI stadga omdömet.
I ) Bela denna händelse är diktad; af hvem?
det vet man icke. Möjligen af Sh., men