De visa sig, men vilja icke svara på besvar-
jerskans frågor, utan skaka betydelsefullt på
hufvudet och försvinna, ehuru kon lofvar dem
först sin lekamen och till slut äfven sin själ.
Då spår hon, att Frankrike miste falla. My
ancient incantations, säger hon, are too weak
And hel too strong for me to buckle with.
(Mica gamla besvärjelser äre nu för kraftlösa,
och helvetet för starkt för mig att brottas med).
Striden begynner åter, Johauna fäktar med
hertigen af York och blir tagen till fånga. Då
begynnes ett störtregn af oqvädinsord dem e-
mellan. På Yorks tillsägelse att ändtligen tiga,
ber Johanna om tillåtelse att utösa förbannelser
ännu en stund. I
I 4:de scenen af 5:te akten framföres, i en-
gelska lägret, den redan dömda Johanna, att
brännas. En herde, hennes far, inställer sig
och säger, att han genomvendrat många Jander,
för att söka henne, och att det är förfärlgt att
ändtligen träffa heone på detta sätt. Det skall
blifva hans död. Johanna blir ytterst uppbragt,
kallar honom decrepit miser! base, ignoble
seretch! (utlefvade stackare! låge, vanbördige
lurk !) och uppgifver, att hon är af vida högre )
börd. - Herden förebrår henne med serg och
bitterhet, att hon vill förneka honom. Men
oaktadt hams försåkripvgar och böner, oaktadt!
engelsmännens bittra tilltal för hennes uppfö-
rande, fortfar Johanna att med förakt visa ifrån
sig fadren, som slutligen blir så förbittrad, att
ham förbannar hennes födelse, kallar henne
cursed drab och iopar:
-—O, burn her, burn her! hanging is too
good. (Bränn henne, bränn henne! hänga är
jör mildt). Då York åter befaller, att hon
skall föras ut till afrättning, begynmer hon ho-!
tande orda em sin oantastliga kungliga börd,
om sin himmelska inspiration och om sin obe-
fläckade jungfruliga fdygd. För bort henne
vill afrättning ! är allt, hvad York svarar på
harangen; och Warwick tillägger: efter som
hon är jungfru, så spara icke risknipporna, och
lägg tjärtunnor på bålet, för att förkorta hen-
nes plågor.
Kan, söger Johanna, då ingenting vända
edra obevekliga sinnea? Yppa då, Jehanna, din
svaghet, som enligt lag är din räddning! Jag
är med barn, J blodige mördare. Mörden då!
icke fröet i mitt lif, om J ock velen släpa mig
till en ryslig däd.? — Efter denna bekännelse
uppstår naturligtvis en skandalös begsbbelse från
engelsmännens sida; och denna ökas, då Jo-
henna uppger den ere barnfadren efter den an-
dro. Då de förklara sig icke vilja låta några
batarder af Dauphia Carl lefva, åtrar hon sig:
och uppger, att det är Alencen. Då de för-
klara äfven hans efföda ovärdig att lefva, upp-!
ger hon en amnan; och alltjemnt stiger engels
männens bittra begabbelse. När Johanna ser,
att ingenting bjelper, förbannar bon sina bödlars
fädernesland och utföres.
Detta är sista gången Johanna uppträder hos
Shakspeare. Man vet också af historien, att
hennes slut blef det här antydda: hon brändes,
såsom häxa. Shakspeare har icke sjelf upp-
funnit detta sätt att tänka sig den inspirerade
jungfrun; han tog det sådant, som det fanns
allmänt hos bans landsmän. Man vet, att han
i piecer med historisk grund nästan aldrig tillät
sig alt ändra händelserna efter hvad han tyck-
te bäst passade sig i stycke, utan tog den
gängse berättelsen oförändrad ), till och med
personagernas ord, så vidt berättelserna hade
bevarat dem. Endast då dessa ingenting hade
att förmäla, tillät han sig att dikta handlingar
eller tal. Att dessa utvidgades, förstärktes,
sammanbundos, är naturligt; men det föll ho-
mom aldrig in, att han ägde förvandla
en af historien redan bestämd karakter eller
lägga i dess mun ord, stridande mot de genom
allmän berättelse redan ditlagda. Derföre äre
hans historiska stycken icke dramatiska i der
mening, hvari vi nu taga ordet; de förete intet
spår till inveckling, utveckling, enhet, helhet
eller något af de moderna reqvisita i en välbe-
ställd tragedi eller ens i Shakspeares egra styc-
ken, der han ansåg sin inbillning ega större
rättighet att sjelf skapa karakterer och händel-
ser.
Då nu Orleanska Jungfruns händelser före-
komma i en dylik pjes, och då de icke ens
utgöra en egem tsfla, utan blott förekomma så-
som tillfälliga episoder i framställningen af en
epok af Engelska historien, deri Engelsmännen,
och följaktligen Shakspeare, tänkte sig helt an-
dra saker såsem hufvudsaker: kan det således