De visa sig, men vilja icke svara på besvarjerskans frågor, utan skaka betydelsefullt på hufvudet och försvinna, ehuru kon lofvar dem först sin lekamen och till slut äfven sin själ. Då spår hon, att Frankrike miste falla. My ancient incantations, säger hon, are too weak And hel too strong for me to buckle with. (Mica gamla besvärjelser äre nu för kraftlösa, och helvetet för starkt för mig att brottas med). Striden begynner åter, Johauna fäktar med hertigen af York och blir tagen till fånga. Då begynnes ett störtregn af oqvädinsord dem emellan. På Yorks tillsägelse att ändtligen tiga, ber Johanna om tillåtelse att utösa förbannelser ännu en stund. I I 4:de scenen af 5:te akten framföres, i engelska lägret, den redan dömda Johanna, att brännas. En herde, hennes far, inställer sig och säger, att han genomvendrat många Jander, för att söka henne, och att det är förfärlgt att ändtligen träffa heone på detta sätt. Det skall blifva hans död. Johanna blir ytterst uppbragt, kallar honom decrepit miser! base, ignoble seretch! (utlefvade stackare! låge, vanbördige lurk !) och uppgifver, att hon är af vida högre ) börd. Herden förebrår henne med serg och bitterhet, att hon vill förneka honom. Men oaktadt hams försåkripvgar och böner, oaktadt! engelsmännens bittra tilltal för hennes uppförande, fortfar Johanna att med förakt visa ifrån sig fadren, som slutligen blir så förbittrad, att ham förbannar hennes födelse, kallar henne cursed drab och iopar: -—O, burn her, burn her! hanging is too good. (Bränn henne, bränn henne! hänga är jör mildt). Då York åter befaller, att hon skall föras ut till afrättning, begynmer hon ho-! tande orda em sin oantastliga kungliga börd, om sin himmelska inspiration och om sin obefläckade jungfruliga fdygd. För bort henne vill afrättning ! är allt, hvad York svarar på harangen; och Warwick tillägger: efter som hon är jungfru, så spara icke risknipporna, och lägg tjärtunnor på bålet, för att förkorta hennes plågor. Kan, söger Johanna, då ingenting vända edra obevekliga sinnea? Yppa då, Jehanna, din svaghet, som enligt lag är din räddning! Jag är med barn, J blodige mördare. Mörden då! icke fröet i mitt lif, om J ock velen släpa mig till en ryslig däd.? — Efter denna bekännelse uppstår naturligtvis en skandalös begsbbelse från engelsmännens sida; och denna ökas, då Johenna uppger den ere barnfadren efter den andro. Då de förklara sig icke vilja låta några batarder af Dauphia Carl lefva, åtrar hon sig: och uppger, att det är Alencen. Då de förklara äfven hans efföda ovärdig att lefva, upp-! ger hon en amnan; och alltjemnt stiger engels männens bittra begabbelse. När Johanna ser, att ingenting bjelper, förbannar bon sina bödlars fädernesland och utföres. Detta är sista gången Johanna uppträder hos Shakspeare. Man vet också af historien, att hennes slut blef det här antydda: hon brändes, såsom häxa. Shakspeare har icke sjelf uppfunnit detta sätt att tänka sig den inspirerade jungfrun; han tog det sådant, som det fanns allmänt hos bans landsmän. Man vet, att han i piecer med historisk grund nästan aldrig tillät sig alt ändra händelserna efter hvad han tyckte bäst passade sig i stycke, utan tog den gängse berättelsen oförändrad ), till och med personagernas ord, så vidt berättelserna hade bevarat dem. Endast då dessa ingenting hade att förmäla, tillät han sig att dikta handlingar eller tal. Att dessa utvidgades, förstärktes, sammanbundos, är naturligt; men det föll homom aldrig in, att han ägde förvandla en af historien redan bestämd karakter eller lägga i dess mun ord, stridande mot de genom allmän berättelse redan ditlagda. Derföre äre hans historiska stycken icke dramatiska i der mening, hvari vi nu taga ordet; de förete intet spår till inveckling, utveckling, enhet, helhet eller något af de moderna reqvisita i en välbeställd tragedi eller ens i Shakspeares egra stycken, der han ansåg sin inbillning ega större rättighet att sjelf skapa karakterer och händelser. Då nu Orleanska Jungfruns händelser förekomma i en dylik pjes, och då de icke ens utgöra en egem tsfla, utan blott förekomma såsom tillfälliga episoder i framställningen af en epok af Engelska historien, deri Engelsmännen, och följaktligen Shakspeare, tänkte sig helt andra saker såsem hufvudsaker: kan det således