honom fäller yttranden, rättfärdigade af en ovedersäglig klandervärdhet i den bandling, om bedömes. Antager man nu att det väsendtliga uti Jen injurie efter allwänna rättsbegrepp upphäfves af veskyllningens sanning, så återstår dock att tillse, huruvida ej lagstiftaren af moraliska och politiska grunder borde inskränka den fribet, som efter blotta rättslärans grundsatser tillkommer en hvar att kungöra och bedöma hvad som möjligen ledde till vanryckte för en annan. Man kunde tro att ett sådant företag alltid härflöt från en oädel källa och att lagstiftaren ej bör tillstäuja en frihet, som allenast den illasinnade synt:s kunna önska sig för I befordran af skadefröjd, och som i sina följder kunde störa medborgares lugn, samt grundlägga oenighet och våldsam bämd. Ett sådant påstående röjde dock en märklig grad af ensidighet. Onekligen kunna uppgifter om andras hamdlingar och derom fällåa vidriga omdömen härflyta af lust att skada, men de kunna ock leda sitt urspruag från den renaste källa, Från aktning och kärlek för rätt och dygd, är vedervilja oåtskiljelig, och denna sträfvar, liksom hvarje annan känsla att meddela sig. Att en person,som ser lastvärda handlingar, bringasi harm och yttrar densamma, är således en naturlig följd deraf att han gör skilnad emellan godt och ondt. Ej eller äro följderna af denna yttrande frihet så farliga som man söker skildra dem, Tvertom vore det högst förderfligt om den kunde tillintetgöras. — Sannt är att den kan gifva näring åt skadefröjden, men den tjenar ock att nära intresset för rätt, sedlighet och allmänt väl, och att hålla de onda böjelser, som strafflagarne ej förmå kufva, inom sina gränsor. Vore det förbudet att yttra vedervilja mot laster och moraliska öfverträdelser, och detta förbud kunde handhafvas, så skulle en allmän moralisk slapphet, aftynande hederskänsla och en vådlig likgiltighet för godt och ondt, blifva oundvikliga följder. Ett förtroende, grundadt på ovetenhet och villfarelse, är farligt, och man måste känna det moraliska onda, för att kunna bekämpa det. När man åberopar sig de kränkningar, hvarföre yttrande och omdömesfrihe!en blottstaller medborgaren, så äro dessa kränko:ngar i allmänhet förtjente, och både för moraliteten och den allmänna välfärden är det nyttigt att den som handlar illa, lider sådan kräntning. Någon gång kan han till äfventyrs komma att lida för mycket, i det att man dömer honom för hårdt, men dels låter detta berigtiga sig gevom en sann framställning af sakens hela sammanhang, dels står det i alla fall ej i lagstiftarens makt, att försäkra statsborgaren emot hvarje obillighet. Det vore en i ögonen fallande orimlighet, om lagstiftaren ville förbjuda medlemmarne i samhället, att yttra omdömen om hvarandra, for det att omdömet möjligen kunde vara obilligt, A:!t lagstiftaren för att förebygga oenighet skulle befalla en hvar att vara kallsinnig åskådare af alla dåligheter, kan väl ej eller på allvar tänkas, och mot en med rätt och skäl klandrad persons hämd, må den som lagt hans öfverträdelse i dagen, vänta sig beskydd af lagen och af de myndigheter, som äro tillsatte att den handhaf-a. Hvad vi rörande den yrkade tillämpningen af Kongl. Krigs artiklarne och Duells-plakatet tillförene anfört, torde vi, om det finnes nödigt, få närmare utveckla i svar på de påminnelser, som tilläfventyrs af Hr Krigs fiskalen, komma att afgifvas. Vi älska dock att tro, det Hr Krigsfiskalen vid en granskning, verkstälid med oväld och urskillning, skall finna vår redan inlemnade förklaring nöjaktig, såsom stödd lika mycket på en saun uppfattning af målets beskaffenhet, som på en förnuftig tilllämpning af lagarnes ord och anda. Stockholm d. 2 Dec. 1836. ÅA. v. Knorring. C. FE. Coyet. A. Meister. C. A Gosselman. (genom Fullmakt) CC. E. Cederström, A. G, Oxehufvud. B.v. Platen. H. v. Steyern. O. A. Castegren. S. L. Hasselberg Den nya Turkiska gesandten i Vien, en ganska bildad man, lefser der alldeles på Europeisk fot. Maa äter vid hans bord med knif och vogaffel. och dricker förträffligt champagne.