honom fäller yttranden, rättfärdigade af en ove-
dersäglig klandervärdhet i den bandling, om be-
dömes. Antager man nu att det väsendtliga uti
Jen injurie efter allwänna rättsbegrepp upphäfves af
veskyllningens sanning, så återstår dock att tillse,
huruvida ej lagstiftaren af moraliska och politiska
grunder borde inskränka den fribet, som efter
blotta rättslärans grundsatser tillkommer en hvar
att kungöra och bedöma hvad som möjligen ledde
till vanryckte för en annan. Man kunde tro att
ett sådant företag alltid härflöt från en oädel källa
och att lagstiftaren ej bör tillstäuja en frihet, som
allenast den illasinnade synt:s kunna önska sig för
I befordran af skadefröjd, och som i sina följder
kunde störa medborgares lugn, samt grundlägga
oenighet och våldsam bämd.
Ett sådant påstående röjde dock en märklig grad
af ensidighet. Onekligen kunna uppgifter om an-
dras hamdlingar och derom fällåa vidriga omdömen
härflyta af lust att skada, men de kunna ock
leda sitt urspruag från den renaste källa, Från
aktning och kärlek för rätt och dygd, är veder-
vilja oåtskiljelig, och denna sträfvar, liksom hvarje
annan känsla att meddela sig. Att en person,som
ser lastvärda handlingar, bringasi harm och yttrar
densamma, är således en naturlig följd deraf att
han gör skilnad emellan godt och ondt. Ej eller
äro följderna af denna yttrande frihet så farliga
som man söker skildra dem, Tvertom vore det
högst förderfligt om den kunde tillintetgöras. —
Sannt är att den kan gifva näring åt skadefröjden,
men den tjenar ock att nära intresset för rätt,
sedlighet och allmänt väl, och att hålla de onda
böjelser, som strafflagarne ej förmå kufva, inom
sina gränsor. Vore det förbudet att yttra vedervilja
mot laster och moraliska öfverträdelser, och detta
förbud kunde handhafvas, så skulle en allmän mo-
ralisk slapphet, aftynande hederskänsla och en våd-
lig likgiltighet för godt och ondt, blifva oundvik-
liga följder. Ett förtroende, grundadt på oveten-
het och villfarelse, är farligt, och man måste känna
det moraliska onda, för att kunna bekämpa det.
När man åberopar sig de kränkningar, hvarföre
yttrande och omdömesfrihe!en blottstaller medbor-
garen, så äro dessa kränko:ngar i allmänhet för-
tjente, och både för moraliteten och den allmänna
välfärden är det nyttigt att den som handlar illa,
lider sådan kräntning. Någon gång kan han till
äfventyrs komma att lida för mycket, i det att
man dömer honom för hårdt, men dels låter detta
berigtiga sig gevom en sann framställning af sa-
kens hela sammanhang, dels står det i alla fall ej
i lagstiftarens makt, att försäkra statsborgaren
emot hvarje obillighet. Det vore en i ögonen fal-
lande orimlighet, om lagstiftaren ville förbjuda
medlemmarne i samhället, att yttra omdömen om
hvarandra, for det att omdömet möjligen kunde
vara obilligt, A:!t lagstiftaren för att förebygga
oenighet skulle befalla en hvar att vara kallsinnig
åskådare af alla dåligheter, kan väl ej eller på
allvar tänkas, och mot en med rätt och skäl klan-
drad persons hämd, må den som lagt hans öfver-
trädelse i dagen, vänta sig beskydd af lagen och
af de myndigheter, som äro tillsatte att den hand-
haf-a.
Hvad vi rörande den yrkade tillämpningen af
Kongl. Krigs artiklarne och Duells-plakatet tillfö-
rene anfört, torde vi, om det finnes nödigt, få när-
mare utveckla i svar på de påminnelser, som till-
äfventyrs af Hr Krigs fiskalen, komma att afgifvas.
Vi älska dock att tro, det Hr Krigsfiskalen vid en
granskning, verkstälid med oväld och urskillning,
skall finna vår redan inlemnade förklaring nöjaktig,
såsom stödd lika mycket på en saun uppfattning
af målets beskaffenhet, som på en förnuftig till-
lämpning af lagarnes ord och anda.
Stockholm d. 2 Dec. 1836.
ÅA. v. Knorring. C. FE. Coyet. A. Meister. C. A
Gosselman. (genom Fullmakt) CC. E. Cederström,
A. G, Oxehufvud. B.v. Platen. H. v. Steyern.
O. A. Castegren. S. L. Hasselberg
Den nya Turkiska gesandten i Vien, en gan-
ska bildad man, lefser der alldeles på Euro-
peisk fot. Maa äter vid hans bord med knif
och vogaffel. och dricker förträffligt champagne.