la, emedan Jag trott grannlagenheten iorara, att
ej, utan behof, öfverlemna åt offentligheten de
brydsamma financiella förhållanden, som alltse-
dsn år 1823, då tillökning uii Hofvet inträf-
fade ), ast rum vid det Kongl. HofStallet. Då
Herr HofAuditörea imedliertid icke velat förstå
dezna grannlagenhet, utan yrkar, att berörde
skä skola af mig framställas, bör jag ej un-
deslåta att gå denna uppmaning till mötes, helst
jag derigenom får ett ytterligare tillfälle att å-
daglägga, huraledes det endast varit penninge- i
brist och mitt vid sådant förhållande visade und-
sceude, som föranledt att min rätt blifvit för så
lång tid innestående.
Jag vill således i vederbörandes minne åter-
kall;, hurusom, då de till Koagl. HofStallet öf-
veiiemnade kontanta anslag aldrig voro tillräck-
liga för bestridandet af nödiga utgifter för per-
sonalens aflöving, samt handtverkares och leve-
rantörers betalning, den utväg måste vidta-
gas, att bereda besparing af det till hästar-
nes utfodring utaf Rikets Ständer anslagne
fourage, för att, genom försäljning deraf,
erhålla tillgång till de förstnämnde behof-
ven; men att, då från och med år 1823 flere
hästar och ekipager än tillförene måste under-
hållas ), och fourage-besparingen minskades,
utan att de kontanta anslagen erhöllo annan
mo svarande tillökning, än sem erfordrades tili
aftoning åt tillökte Stallbetjente, en svår pen-
nisgeforlägenhet miste blifva en följd. Förr-
berörde fourage-försäljningar uppgingo väl un-
der min tjenstetid till 56,325 R:dr, 17 sk. 10
r:st., hvaraf 10.718 R:dr, 1 sk. 8 r:st., allt
Banko, uppkommit för sådane öfverskott, hvar-
före, enligt 1 f. 8 mom. i högstberörde af-
skrifnings-reglemente, en kronans redogörare va-
rit berättigad till lösen, och således, i stöd af
Instruktionen, med skäl bordt mig tillkomma;
mea ändock nödgades styrelsen vid Kongl. Hof-
Stallet att, uppå enskildes och egne, hvari-
bland mitt namn, upplåna penningar såväl
uti Banko Diskontverket , som hos flere en-
skilde personer, utfärda fordringsbevis m.
m., och det var likväl icke möjligt att, oak-
tadt den aldrasträngaste hushållning, i rättan tid
liqvidera de i behof varande handtverkare
m. fl., hvaröfver flerfaldiga klagomål för-
spordes. Den afslutade räkenskapen för åren
182! med 1834, hvartill Herr HofAuditören
har tillgång, utvisar ock, i följd häraf, att
Kongl. HofStallet intet enda ar alltsedan år
1824, eller efter Hennes Maj:t Drottnin-
gens höga hitkomst , haft tillräckliga inkom-
siter eller kunnat hållas vid magt utan skuld-
sättning. Under sådane förhållanden är det!
lärt begripligt, att uppfyllandet af en dervaran-
de tjenstemans fordran måste stå tillbaka, äfven
om jag kunnat öfvervinna det motbjudande, att,
på bekostnad af behöfvande personers rätt,
utsaga min fördran, så länge jag möjligtvis kun-
de låta den innestå.
Skulle Herr HofAuditören ej anse denna för-
klaring tillräcklig, utan fordra än vidare upp-
lyssning, skell jag visst icke underlåta att den
meddela, och Herr HofAuditörens förmälda ä-
g2ude visshet, att den autoritet jag tjenat hvar-
ken vant eller är i behof af den grannlagenhet
jag velat iskttaga, torde derefter öfvergå till
fullkomlig motsats! ! !
Sedan jag tålmodigt låtit mig åtnöjas med
min fordrans innestående, under förhoppning,
att antingen genom ökade anslag af Hans Maj:t
Kozsungen, hvarem jag förmodar att Hans Ex-
cellens, Herr Grefven och ÖfverHofStallmastaren,
som om förhållandet med Hofstallets skuldsatta
belägenhet haft kännedom, gjort underdåniga
framställommgar, eller, på annat sätt, Statskassan
skulle blifva i tillfälle att fullgöra sine förbin-
delser, såg jag mig slutligen sviken i denna
min väntan. Då jag således saknade all utsigt
att äga en nödig och mig försäkrad utkomst
vid Kongl. Hofstallet, och derjemte uppsades
fråe de boningsrum, i det så kallade enkedrott-
ningens hus, dem jag, på grund af muntligt löfte,
under hela min tjenstetid hyresfritt fått begag-
na, återstod för mig ingen annan utväg, än atl
lemna en tjenst, dem jag, enligt höga vederbö-
randes mig sedermera lemnade skrifieliga vits-
ord, med ordning och skicklighet fullgjort.
Emedlertid är det högst påkostande, att, i
stället för det jag, efter mensklg beräkning,
bordt vänta erkänsla för min beredvillighet at
låta mina fordringar innestå, och Stallkassar
således befrias från nödvändigheten att ytterli-
sare öka sina lån och deraf följande ränte-