all tillampnIng. sen fet fJ cs oDpPasatty, AMIUUTE bjudit till att bevisa, det hans åtgärd, att som han kallar det, sö ka anstånd med betalningen af sin skuld till Bergemann, eller, att tala på okonstladt språk, hans underlåtenhet alt å utsatt tid betala Bergemanns fordran varit nödtvungen, eller bäriedt sig från några serskilda omständigheter, scm icke kunnat tagas i beräkning då han gjorde lånet, bvarförutan är utredt och obestridt, att han uppå sträng påfordran återfått af Gosselman vid återkomsten till Stockholm, mer än tvåtredjedelar af beloppet, som genast kuonat användas i afbetalning. Gerpa medgifva vi, att det pligtvidriga, som efter sakens natur ligger i hvarje afvikelse från tro och lofvem och således jemväl uti oordentlighet med skulders betalning, hade kunnat finna ursägt, om omständigbeter af sådan natur som nämnde äro, varit att åberopa. Underrättade derom, skulle äfven vi, såsom Hr von Schantzs k:mrater, säkerligen afsett hans förbållande från andra synpunkter och bjudit till att hjelpa horem fran förlägenheten. — Men i det skick hans handling framställer sig, blottad på alla giltiga motiver, måste vi fortfara att anse den klandervärd, ännu mera, då en skerskild förbindelss af s tån dsära derigenom ovedersägligen förnärmades och gjorde handlingen hänförlig till konduitfel de der kasta skugga, icke blott på individen, utan äfven ebeifrade, på den korps, hvaraf han utgör en medlem. Den lära Hr v. Schantz drifver, förnekar åtminstone icke rättigheten att tänk a och inom sig döma, men visar sig desto fiendtligare emot all yttrande frihet — Konseqvent genomförd, skulle den nästan förvandla samhället till ett aggregat af automater, och i och med detsamma upphäfva all möjlighet af förtrolig sammanlefnad. Dagligen och stundligen hör man omtalas handlingar af åtskillig natur , och hitintill har det icke fallit någon im, att tro, det mar ju icke egde yttra sin tanka om hvad man deruti funne förtjent af ogillande. utan att derföre råka i beröring med Missgerningsbalkem eller Duellsplakatet. J2g hör en mämn2, en person, som lånar penningar, men ej betalar, utan att lagföras. — Om jag yttrar: skyldigheten hade fordrat att mannen betalt, eller ?mannen har icke handlat hederligt emet sin borgenär, som påräknat att i rätter tid och utan besvär och kostBader återfå sina penningar, och han har äfven brustit i aktming emot sig sjelf, då han blottställt sig för skymfen af en lagsökning och deraf härrörande misskredit, så har jag, efter Herr von Schantzs mening, trädt utom gränsen af min rätt och gjort mig straffbar inför lagen. Från ansvar för fällda omdömen skall jag dock kunna freda mig, om jag bar att åkeropa allmänt giltiga skäl; men intill de:s begreppet om denna allmängiltighet bisfvit närmare förklaradt (hvilket torde hafva sima stora stvårigbeter), lårer dermed föga vara vunnet sech vådan för yttranderätten på intet sätt undan.öjd Ehuru det omdöme vi yttrat om Herr v. Sctantzs bandlingssätt emot Konsuln Bergemann, för sin behörighet, stödjer sig på en serskild grund — hbans egen uppmaning och önskan — och hans ofvanbeskrifne anföranden således e m ot oss saxna all tillämpning , torde det dock icke vara otjenligt, att i afseende på hans deduktion, fram-j ställa abstraktionsyvis såsom motstycke följande refl. xioner. När det som säges om en person är bevisad sanning, kan fråga ej uppstå om afsigt att förnärma, ty ingen eger med rättvisa fordsa att anses bättre och hederligare än han genom sina haadlingar visat sig vara, ej eller att samningar skola döljas, änskönt de för homom kunna leda till ett menligt omdöme. En sådan afsigt må visserligen finna rum, och den talande jemväl i allmänhet anses föreställa sig, att hans yttrande kan hafya sådan verkan, men viljan att förnärma kan man icke inlägga och bestraffa hos den, som visste ait hvad han talade, var sanning, o:h således icke kränkte den omtaldes rättigheter, om ock det kunde leda till hans skada. Verkan af det försvar, som uti injuriemål hämtas från beskyilningens sanming, kan icke förriogas, utur den grund, att det skulle anses såsom ctt ingrepp i bögsta maktens myndighet, när någon på egen hand vågar utsäga en dom öfver sin ;medborgares qvalifikation till aktning. Detta gäller för injarier i allmänhet, hvad de bestå i blotta kungörandet af lastvärda handlingar, eller uti uttryck och omdömen, hvarigenom men, utan att inskränka sig till blotta assertionen af factum, yttrar sitt bestämda ogillande öfver den angsipnes förhållande. Af handlingen, när den är gifven, framstå i de flesta fall begreppen om gerniugemannens klandervärdhet så uppenbart antingen af lagarne, eller af allmänna moraliska grundsatser, att det nästan vore en motsägelse, att man skulle äga omtala den, utan att den kommit under domstolens pröfning, men icke vara berättigad att yttra något omdöxze om dess be:kaffenhet. lagrepp i statens rätt finner endast rum, då en enskild man tillåter sig, att utan biträde af offentliga myndigheter, utöfva det rättstvång, som tillkommer staten. Blott under förutsättning, att staten Fförbehållit sig sjelf hvarje domslut öfver medborgarnes goda eller onda egen skaper, kunde man säga, att den enskilde, som tiHerkände sig sågan owdömesfrihet, gjorde ingrepp i statens rätt. Så visst likväl de borgerliga rättighet-r, som svara mot den qvalification till yttre akining en person tillägges, blott kunna tagas och gifvas af staten, så litet är det nödvändigt att staten skall förbjuda privat-omdömen öfver medborgares värde. Till och med vore detta en orimlighet, ty statens önskan, att genom den heder elier venheder den tillägger sina medlemmar, verka på den allmänna opinionen, kunde icke