all tillampnIng. sen fet fJ cs oDpPasatty, AMIUUTE
bjudit till att bevisa, det hans åtgärd, att som
han kallar det, sö ka anstånd med betalningen af
sin skuld till Bergemann, eller, att tala på okonst-
ladt språk, hans underlåtenhet alt å utsatt tid be-
tala Bergemanns fordran varit nödtvungen, eller
bäriedt sig från några serskilda omständigheter,
scm icke kunnat tagas i beräkning då han gjorde
lånet, bvarförutan är utredt och obestridt, att han
uppå sträng påfordran återfått af Gosselman vid
återkomsten till Stockholm, mer än tvåtredjedelar
af beloppet, som genast kuonat användas i afbe-
talning. Gerpa medgifva vi, att det pligtvidriga,
som efter sakens natur ligger i hvarje afvikelse
från tro och lofvem och således jemväl uti oor-
dentlighet med skulders betalning, hade kunnat
finna ursägt, om omständigbeter af sådan natur
som nämnde äro, varit att åberopa. Underrättade
derom, skulle äfven vi, såsom Hr von Schantzs
k:mrater, säkerligen afsett hans förbållande från
andra synpunkter och bjudit till att hjelpa horem
fran förlägenheten. — Men i det skick hans hand-
ling framställer sig, blottad på alla giltiga moti-
ver, måste vi fortfara att anse den klandervärd,
ännu mera, då en skerskild förbindelss af s tån ds-
ära derigenom ovedersägligen förnärmades och
gjorde handlingen hänförlig till konduitfel de der
kasta skugga, icke blott på individen, utan äfven
ebeifrade, på den korps, hvaraf han utgör en
medlem.
Den lära Hr v. Schantz drifver, förnekar åt-
minstone icke rättigheten att tänk a och inom
sig döma, men visar sig desto fiendtligare emot
all yttrande frihet — Konseqvent genom-
förd, skulle den nästan förvandla samhället till ett
aggregat af automater, och i och med detsamma
upphäfva all möjlighet af förtrolig sammanlefnad.
Dagligen och stundligen hör man omtalas hand-
lingar af åtskillig natur , och hitintill har det ic-
ke fallit någon im, att tro, det mar ju icke egde
yttra sin tanka om hvad man deruti funne förtjent
af ogillande. utan att derföre råka i beröring med
Missgerningsbalkem eller Duellsplakatet. J2g hör
en mämn2, en person, som lånar penningar, men ej
betalar, utan att lagföras. — Om jag yttrar: skyl-
digheten hade fordrat att mannen betalt, eller ?man-
nen har icke handlat hederligt emet sin borgenär, som
påräknat att i rätter tid och utan besvär och kost-
Bader återfå sina penningar, och han har äfven bru-
stit i aktming emot sig sjelf, då han blottställt sig för
skymfen af en lagsökning och deraf härrörande
misskredit, så har jag, efter Herr von Schantzs
mening, trädt utom gränsen af min rätt och gjort
mig straffbar inför lagen. Från ansvar för fällda
omdömen skall jag dock kunna freda mig, om jag
bar att åkeropa allmänt giltiga skäl; men
intill de:s begreppet om denna allmängiltighet
bisfvit närmare förklaradt (hvilket torde hafva si-
ma stora stvårigbeter), lårer dermed föga vara vun-
net sech vådan för yttranderätten på intet sätt un-
dan.öjd Ehuru det omdöme vi yttrat om Herr v.
Sctantzs bandlingssätt emot Konsuln Bergemann,
för sin behörighet, stödjer sig på en serskild grund
— hbans egen uppmaning och önskan — och
hans ofvanbeskrifne anföranden således e m ot oss
saxna all tillämpning , torde det dock icke vara o-
tjenligt, att i afseende på hans deduktion, fram-j
ställa abstraktionsyvis såsom motstycke följande re-
fl. xioner.
När det som säges om en person är bevisad
sanning, kan fråga ej uppstå om afsigt att
förnärma, ty ingen eger med rättvisa fordsa att
anses bättre och hederligare än han genom sina
haadlingar visat sig vara, ej eller att samningar
skola döljas, änskönt de för homom kunna leda till
ett menligt omdöme. En sådan afsigt må vis-
serligen finna rum, och den talande jemväl i all-
mänhet anses föreställa sig, att hans yttrande kan
hafya sådan verkan, men viljan att förnärma
kan man icke inlägga och bestraffa hos den, som
visste ait hvad han talade, var sanning, o:h således
icke kränkte den omtaldes rättigheter, om ock
det kunde leda till hans skada.
Verkan af det försvar, som uti injuriemål häm-
tas från beskyilningens sanming, kan icke förrio-
gas, utur den grund, att det skulle anses såsom ctt
ingrepp i bögsta maktens myndighet, när någon på
egen hand vågar utsäga en dom öfver sin ;medbor-
gares qvalifikation till aktning. Detta gäller för
injarier i allmänhet, hvad de bestå i blotta
kungörandet af lastvärda handlingar, eller uti
uttryck och omdömen, hvarigenom men, utan
att inskränka sig till blotta assertionen af
factum, yttrar sitt bestämda ogillande öfver
den angsipnes förhållande. Af handlingen,
när den är gifven, framstå i de flesta fall be-
greppen om gerniugemannens klandervärdhet så
uppenbart antingen af lagarne, eller af allmänna
moraliska grundsatser, att det nästan vore en mot-
sägelse, att man skulle äga omtala den, utan att
den kommit under domstolens pröfning, men icke
vara berättigad att yttra något omdöxze om dess
be:kaffenhet. lagrepp i statens rätt finner endast
rum, då en enskild man tillåter sig, att utan bi-
träde af offentliga myndigheter, utöfva det rätts-
tvång, som tillkommer staten. Blott under förut-
sättning, att staten Fförbehållit sig sjelf hvarje
domslut öfver medborgarnes goda eller onda egen
skaper, kunde man säga, att den enskilde, som
tiHerkände sig sågan owdömesfrihet, gjorde in-
grepp i statens rätt. Så visst likväl de borger-
liga rättighet-r, som svara mot den qvalification
till yttre akining en person tillägges, blott kunna
tagas och gifvas af staten, så litet är det nödvän-
digt att staten skall förbjuda privat-omdömen öf-
ver medborgares värde. Till och med vore detta
en orimlighet, ty statens önskan, att genom den
heder elier venheder den tillägger sina medlemmar,
verka på den allmänna opinionen, kunde icke