SO OO PE af tjenstlöshet. Samma förhål!ande kunde ock gälla för daglönare, handtverkare och andre, hvilka genom arbete sig sjelfva försörja, enär insea anmärkning vore mot deras frejd. Undantag kunde ock gifvas. Men för de personer, som underlåta att skaffa sig tjemst, eller genom : stegrade lönevilkor, eller öfverdrifna fordringar motverka föreskrifterne derom, torde tvång vara af nöden, medelst ålagdt arbete hos någon person inom socken eller härådet, eller å arbeishus inom lånet. Mex till korrektionshus bör ingen försändas, förr än lättjan urartar till -dandsstrykeri ; — vagabondage , eller uggeri, hvarföre ansvaret torde böra bestämmas — till tvångsarbete iaom fängelse eller :korrektionshus, men alltid på bestämd tid. Vanart och vanartad äro nya ilagspråket införda ord; förr talades om vanfrejd och vanfrejdad. Vanfrejdad Kallas de, som mistat äran, eller genom vanarande straff mistat vissa medborgerliga rättigheter. Vanfrejd medförde ingen minskning i personhg frihet, men detta gör vanart. Författningen af 1833 lägger besämningen vanart å bedrägligt förhållande i allmänhet, utan att besinna att läran om bedrägeri är en af de : minst utvecklade i vår lagstiftning; och författningen skapar dertgenom en mängd försvarslösa personer. — Förf. visar här ånyo flere af de många och grofva bristerna i 1833 års författning, och öfvergår derefter, fast. på ett nog otydligt sätt, till andra hufvudfrågan, eller: 2EHura skola utvägarne för korrektionister att återvinna deras frihet underlättas? Vill man förmå den, som engång beträdt brottets bana, att derifrån återvända, så måste man för honom framställa ett mål, hvilket endast kan uppnås ge: nom en fortsatt rigtning åt det goda, och genom ett allvarligt : bemödande att uti ett förändradt uppförande ådagalägga sin bättring. Staten har lyekligtvis medel att uppställa ett sådant föremål, enär konungen äger återskänka förverkadfrihet, och att upphäfva de följder lagen fastat vid ett befläckadt namn. Om fördenskull friheten kunde inom våra korrektionsinrättningar återvinnas, och den skamfläck epitetet vanartad fäster vid för vissa brott straffade personer; kunde aftvås genom ett förbättradt uppförande, är det ingen tvifvel att ju dessa korrektions-inrättningar skulle närmare uppnå det afsedda målet; ty svårligen bör man af dit försända personer vänta den stoicism, att de söka dygden för dygdens egen skuld. Men våra korrektions-inrättningar uträtta intet af allt detta. Väl beröfva lagarne en mängd personer friheten, för att förbättra dem; men sedan de genom flere års oförvitligt förhållande ådagalagt ett stadgadt uppförande, låta samma lagar det ankomma på enskildas välbehag, huruvida den förbättrade skall erhålla belöningen eller ej, ty sällan är :fångstyrelsen i tillfälle att dertill något bidraga. — Förf. styrker här, att personer i brist af. försvar hållits inneslutne öfver ända till 30 år, och genomgår derpå åter en mängd brister i 1833 års författning, så väl i afseende på personers försändning till häkte eller korrektionshus, som deras qvarhållande der, och hvilka brister författaren någon gång finner af den art, att de synas antyda en viss angelägenhet om försvarslöst folk. ta Hvad -äro de Svenska korrektions-inrättningarne? Ställen, till hvilka man försänder ej allenast till viss tids arbete dömde personer, eller sådane, som begått brott och redan blifvit straffade, utan äfven sådane som aldrig begått, och kanske: aldrig ämnat begå brott, men likväl kunnat komma att inneslutas för lifstiden, tillsammans med lagvunne tjufvar och skälmar. Det ovissa tillstånd, hvari de på obestämd tid till dessa inrättniregar dömda personer sig befinna, och: olidligheten deraf, förmår mången att begå brett, för att få den: ovissa tiden förvandlad till viss. Att korrektionshusen också slutligen skola; öfverfyllas, är klart. Korrektionshuset å Långholmen innehöll 1828 blott 497, men redan 1833 ej mindre än 965 personer, ehuru antalet 1834 ech 1835 af särskilta anledningar minskades, är det likväl åter i sigande. För öfrigt äro våra korrektionshus olämpligt bygda, och äga otillräeklig inre bevakning, och otillräcklig tillsyn af kommendanter och landshöfdingar, som hafva många an