THEATER.
Orleanska Jungfrun af Schiller, efter den
Berlinska bearbetningen för secenen, med
Ouvertur och Entreacter af Schneider
samt körer och melodram af IVeber.
Detta Schillers mästerverk har således äfven
hunnit till Stockholms scen, sedan det nära
fem år förut framträdt på landsortens teatrar, dit
Hr Djurström introducerat det. Vi lyckömska
härtill den Kongl. Skådeplatsen. En annan
fråga är, huruvida Schiller sjelf skulle lyckön-
skat sig, att styckets uppställning skett efter
den Berlinska bearbetningen, oaktadt det kunde
synas, att hvad som var godt nog för Berlinar-
na, äfven kunde vera det för Stockholms-
boerne.
Schiller har kallat sitt arbete en romantisk
tragedi, för att dermed skilja det ifrån de ofri-
ga, hvilka mera voro formade efter den vanli-
ga dramtatikens reglor. Han skref här icke ett
sorgspel, hvilande på passioners utveckling och
skildriegen af ett par hufvudkarakterer. — Han
ville åskådliggöra en af de förunderligaste epi-
soder, verldshistorien känner, som, ehuru hvi-
lande på sanningens grund, likväl emedan den
rör sig i det öfversianliga, träder diktens om-
råde så nära, att det alltid torde bli svårt att
afgöra, hvar gränsskilmaden dem emellan vid-
tager. Han behöfde för detta ändamål icke
bloit framställa hufvudpersonen, med åtskilliga
umderordnade , nödtorftigt grupperade omkring
henne; han behöfde framställa en bild af tiden
och derigenom göra klart för åskådaren, huru
hon kunde ingripa i denna tid, huru hon kun-
de leda dess händelser, sjelf ett verktyg i dens
hand, som styrer händelserna, och huru hen
slutligen , just derigenom, förberedde sitt eget
fall.
Allt detta tyckes bearbetaren hafva missför-
stått. Han har endast sett, att Schillers arbete
var långt, att det behöfde förkortas, och att man
borde göra hjeltinnan så intressant som möjligt.
I stället att således sammandraga en och annen
nog vidlyftig dialog och bortklippa en och an-
nan ebetydligare scen, har han föredragit at!
låta alla de långa, mera lyriska än dramatiska
monologer, Johanna eger att recitera, qvarstå i
hela deras längd, och att deremot afklippa nå-
gra af handlingens trådar, hvilket torde kunns
inhemtas af följande:
Prelogen är inlagd i första akten, hvars bör-
jan den utgör, men hvilken derigenom erhille
en omaturlig längd, då den är temligen troge
återgifven, utom en och annan mindre lycklig
uteslutning t. ex. af La Hires berättelse om hvac
Isabau yttrat, då hon lyfte den unga Lancaste
upp på thronen. Deremot börja stympningarn