att idkare hädanefter mera än hittills) sko-! la med öppna armar mottaga en medtäflsre minst om han äger ovanlig skicklighet. Han skall icke erhålla denna rättighet förr än han gått till Kungs, och under vägen i hvarje vederbörandes hand lemnat ett litet prof af sin frikostighet. Man behöfver dessutom ingen spådomsanda för att förutse, att borgarståndet i allmänhet och isynnerhet handtverksklassen skola i Kollegii förslag se ett ingrepp i Borgerskapets privilegier. De skola komma med en lång deduktion för att visa att Kenungen genom denna föreslagna förordning kreerar borgare, liksom han kreerar adelsmän, c. c. c. Så billigt det är att hvarje i stad bosatt man deltager i stadens onera, så visst det är att borgarståndet, genom fria slöjgidkares upptagande bland sig, skulle erhålla en stor förstärkning, så oklekt vore det att lägga rättigheten att i stad utöfva slöjd umder möjligheten att der vinna burskap. Om kollegium stadgat, att slöjdidkare i stad borde dev anmäla sig till burskap, men att, derest burskap honom vägrades, khan ickeldessmindre finge med yrket fortfara, utan att behöfva klaga öfver vederbörandes beslut, så bade kollegium gjort städerna en favör, den de efter behag kunde afslå eller mottaga, och ej ålagt slöjdidkare aaman förbindelse än den, en hvar, medförutsättning af em någorlun da klok kommunallagstiftning, kan gilla. Att Keollegium ej glömt att ålägga idkare skatt, är alldeles emligt med tidens anda, inom de högre regionerna; lagstiftare hafva dock funnits, som påstå, att icke arbetet, utan förmögenheten, bör betungas med skatt. Man har till och med, för att uppmuntra jerdbruket, stagadt frihetsår. 7:o Om lärlingar , gesäller och mästare. För alt ej u:tröita läsaren, måste vi, utan bifogande af skälen, blott nämna, att vi förkasta så väl Kollegii ivekränkniogar 1 idkares och arbetares rätt, att sjelfve inom allmän lag, eller Ihvad som bör lag vara, bestämma vilkorer för jsina arbetskonmtrakter, soÖ ock Kollegii, efter vårt omdöme, lika olagliga som okloka inskränkningar i de vid slöjderna arbetande ämnens personliga frihet. Att önska det föräldrar, som förmå gifva sina bara en bildad uppfostran, skoJa anställa dem vid slöjderna, är mycket lofligt; att anse dessa så arställde barn, såsom vådlige för samhället, är, ringast sadgt, mycket oklokt. Vi hafva uppräknat brister i Kollegii förslag, ehuru icke alla; men vi skilja förslagets brister från Kollegii syfining, hvilken vi anse god, ehuru den blifvit paralyserad af ovanan vid lagstiftningsyrket, kanske äfven af andra på Kollegium ej beroende omständigheter. Lagstiftaren för slöjd i vårt land, ebo han än må blifva, bör besinna, att jordbruket här som öfverallt bör underlättas af slöjderea. Med tiden stiger beständigt produktionskostnaden å jerdbrukets alster. Den bästa jorden är redaa uptagen, och möda nedlägges slutligen på den aldra ofruktbaraste. Så länge svenska jordbrukaren sitter vid en god och vidsträckt jord, kan har ännu offra tid åt forfärdigandet af vissa slöjdartiklar. Men i den mån jordbruket fordrar mera uppmärksamhet, kommer hemslöjden att falla sig för dyr, och jordbrukaren ser sig om efier någon, som lemnar den för bättre pris. Då inser jordegarn dem sloöideidkandes nödvändighet i samhället, och denna nödvändighet böjer hans Odalmannastolthet derhän, att han erkänner sdkaren för medborgare. Då inI träder med detsamma ett förhållande af likhet i dessa båda klassers ömsesidiga anspråk. Slöjdidkarn fordrar att jordegarne ej inom sig bilda band och restriktioner, som betaga den förre utvägen att bekomma jordens produkter till det naturliga priset, och jerdbrukarn fordrar: att Islöjdidkarne ej eller å sin sida, genom sjelfI skapat tvång, betaga den förre utväg att förI skaffa sig slöjdernas produkter äfven till det naturliga priset. Det förljudes såsom säkert, att andre Departementschefen vid Kongl. thestern, H. L. Hjorts