att idkare hädanefter mera än hittills) sko-!
la med öppna armar mottaga en medtäflsre
minst om han äger ovanlig skicklighet. Han
skall icke erhålla denna rättighet förr än han
gått till Kungs, och under vägen i hvarje
vederbörandes hand lemnat ett litet prof af sin
frikostighet. Man behöfver dessutom ingen
spådomsanda för att förutse, att borgarståndet i
allmänhet och isynnerhet handtverksklassen skola
i Kollegii förslag se ett ingrepp i Borgerska-
pets privilegier. De skola komma med en lång
deduktion för att visa att Kenungen genom
denna föreslagna förordning kreerar borgare, lik-
som han kreerar adelsmän, c. c. c. Så
billigt det är att hvarje i stad bosatt man del-
tager i stadens onera, så visst det är att bor-
garståndet, genom fria slöjgidkares upptagande
bland sig, skulle erhålla en stor förstärkning, så
oklekt vore det att lägga rättigheten att i stad
utöfva slöjd umder möjligheten att der vinna
burskap. Om kollegium stadgat, att slöjdidka-
re i stad borde dev anmäla sig till burskap,
men att, derest burskap honom vägrades, khan
ickeldessmindre finge med yrket fortfara, utan att
behöfva klaga öfver vederbörandes beslut, så
bade kollegium gjort städerna en favör, den
de efter behag kunde afslå eller mottaga, och ej
ålagt slöjdidkare aaman förbindelse än den, en
hvar, medförutsättning af em någorlun da klok
kommunallagstiftning, kan gilla.
Att Keollegium ej glömt att ålägga idkare skatt,
är alldeles emligt med tidens anda, inom de
högre regionerna; lagstiftare hafva dock funnits,
som påstå, att icke arbetet, utan förmögenheten,
bör betungas med skatt. Man har till och med,
för att uppmuntra jerdbruket, stagadt frihetsår.
7:o Om lärlingar , gesäller och mästare.
För alt ej u:tröita läsaren, måste vi, utan bi-
fogande af skälen, blott nämna, att vi förkasta
så väl Kollegii ivekränkniogar 1 idkares och ar-
betares rätt, att sjelfve inom allmän lag, eller
Ihvad som bör lag vara, bestämma vilkorer för
jsina arbetskonmtrakter, soÖ ock Kollegii, efter
vårt omdöme, lika olagliga som okloka inskränk-
ningar i de vid slöjderna arbetande ämnens per-
sonliga frihet. Att önska det föräldrar, som
förmå gifva sina bara en bildad uppfostran, sko-
Ja anställa dem vid slöjderna, är mycket lofligt;
att anse dessa så arställde barn, såsom vådlige
för samhället, är, ringast sadgt, mycket oklokt.
Vi hafva uppräknat brister i Kollegii förslag,
ehuru icke alla; men vi skilja förslagets brister
från Kollegii syfining, hvilken vi anse god, ehu-
ru den blifvit paralyserad af ovanan vid lag-
stiftningsyrket, kanske äfven af andra på Kolle-
gium ej beroende omständigheter.
Lagstiftaren för slöjd i vårt land, ebo han än
må blifva, bör besinna, att jordbruket här som
öfverallt bör underlättas af slöjderea. Med tiden
stiger beständigt produktionskostnaden å jerd-
brukets alster. Den bästa jorden är redaa up-
tagen, och möda nedlägges slutligen på den al-
dra ofruktbaraste. Så länge svenska jordbruka-
ren sitter vid en god och vidsträckt jord, kan
har ännu offra tid åt forfärdigandet af vissa
slöjdartiklar. Men i den mån jordbruket for-
drar mera uppmärksamhet, kommer hemslöjden
att falla sig för dyr, och jordbrukaren ser sig
om efier någon, som lemnar den för bättre pris.
Då inser jordegarn dem sloöideidkandes nöd-
vändighet i samhället, och denna nödvändighet
böjer hans Odalmannastolthet derhän, att han
erkänner sdkaren för medborgare. Då in-
I träder med detsamma ett förhållande af likhet
i dessa båda klassers ömsesidiga anspråk. Slöjd-
idkarn fordrar att jordegarne ej inom sig bilda
band och restriktioner, som betaga den förre
utvägen att bekomma jordens produkter till det
naturliga priset, och jerdbrukarn fordrar: att
Islöjdidkarne ej eller å sin sida, genom sjelf-
I skapat tvång, betaga den förre utväg att för-
I skaffa sig slöjdernas produkter äfven till det na-
turliga priset.
Det förljudes såsom säkert, att andre Depar-
tementschefen vid Kongl. thestern, H. L. Hjorts-