a a VA nen
-- - Tr
delsbalken , så fianer mar der en föreskrift om
att söka burskap , och att dervid nämna den
handel och näring, eller det hamdtvek, för
hvilket man i stadens bok må inskrifvas. Lag-
stiftaren valde dessa erd för att gifva tillkänna,
att sedan man en gång, efter den för handt-
verks skicklighet i städerne gällande qvalifika-
tion, förstod att utöfva ett handtverk, så kunde
fråga ej uppstå om rättighet att det idka, men
väl om rättighet till den förmånen att få
utöfva det i en viss stad, hvilket åter
aniogs icke kunna ske, utan att upptogs till
medlem af stadens vällofl. borgarstånd. Vi
tala icke om gruaden till detta sednare stad-
gande, eller att borgarståndet utgjorde en ker-
poration, som amsåg sig stå i ett slags solidarisk
ansvarighet för dess medlemmars konduit iXoch
sum derföre icke obetingat kunde antaga hvem som
heldst i sitt sköte, vi vilja blott erinra, att er-
det söke i nämnde lagrum ej har afseende på
idka handtverk, utan på att blifva borgsere, d.
v. s. att blifva delaktig af bergarståndets poli-
tiska rättighetar, och, om man så vill, få bära
dess uniform. Kollegium har förvändt detta
förhållande, så att Kellegium ålagt att sö-
ka ullstånd för drifvande af fabrik eller7handt-
verk, och sedan dervid fästat det vilkor, att
man inneAåar burskap. Då nu de vilkor, un-
der hvilka slöjd får utöfvas, blifvit af Kollegium
med minutiös noggranhet bestämda, så hade ju
embetsverkens besvär oeh de slöjidkandes kas-
sa blifrit sparade, om hvar och en fått på sin
risk börja handtverkets utöfaing. Skulle då o-
behörig person företaga sig yrkets utcfning, så
är han ju af kollegium ihågkommen med lag-
lig påföljd, och får således sjelf betala fioler-
na, och detta är mycket billigare än att aka be-
höriga skola betala dem för honom. Kollegium kan
hafva föreskrifvit all deona sökming i bästa upp-
såt, d. v. s. för bevaraude af god ordning
men vi förutspå, att de flesta svårligen i dvssa
föreskrifter om att anlita auktoriterna, skola se
annat än ett försök att skaffa pengar och myn-
dighet åt Kozmersekollegium, magistrater och
landshöfdingar. Att gerningsman, sedan han är
antagen å socknestämma, skall soka Konungens
befallningshafvande om fullmagt, är redan orim-
ligt, men ännu orimligare är kollegii förslag att
hva:j2 man, som å landet vill arbeta med egna
härder, skall derom söka samma befallningshaf-
vande, och om Svenska folket låter påtruga(sig
ett sådant ok, så bör det åtminstone ej mer
tala om lejonmerg och frihetsruner. Kolle-
gii förslag afsätter åtskilliga skänknäringsidka-
se från burskap, och låter i stället Konungens
befallsingshafvamde och magistraterme till- och
afsätta hela klungan: det förra eller betagandet
af burskap, kan Konuvgen knappast gå i land
med, det sednare skall gifva Sverige Polska krogar,
med hvars förpaktande den högsta kronobetje-
ningen gör sig pengar, den lägre bränvin.
6:0 Om de, enligt denna Förordning, id-
kare af näringsyrken ålagda skyldigheter.
De hufvudsaklizaste af dessa skyldigheter äro, i
stad innehafvande af burskap, samt i allmänhet
betalandet af skatt. Då Kolieg. ålagt alla slöjd-
idkare i stad, äfven fabrikanter, manufakturister
och hallrättsidkare att inaehafva burskap, har
Kollegium gjort en ofantlig inskränkning i nä-
ringsfriheten, lagt det största hinder för
slöjdernas utbredande, motverkat slöjdernas
inflyttande till städerna, motarbetat för-
fattningens antagande. Kollegium inser fullväl
den svårighet, som skall möta burskapssökande
från det ögonblick rättigbeten att utöfva yrke
beror på lyckan ett vinna burskap. Hittills hafva vi
ofta sett att en person, som vunnit Kollegii till-
stånd att idka fabrik eller manufaktur, straxt efter
sitt antecknande i Hallrätten blifvit hemsökt af
en Stadstjenare, som antydt bonom att dagen
derpå inställa sig för att aflägga borgareed, och
som icke försummat att för detta obudna be-
svär fordra en Vacker drickspenning. För den-
na artighetthar idkaren haft att tacka den lilla om
Sständigheten att han redan förut eger rättigheten
att utöfva yrket; borgerskapets eller vederböran-
des artighet innebär således ingenting annat än
en anhållan att idkaren ville vara så honnett
och bjelpa till att betala stadens utskylder.
Men ifrån det ögonblick idkarens rätt till yr-
ket beror af hurskapet, är förhållandet om-
vändt, nu är idkaren supplikani och det be-
rer af borgerskapet om hans bön blir hörd.
Koll. erkänner de hinder skråna lagdt mot id-
kare, och Kollegium torde äfven känna, att der
Ia fgf 12 . bhernatt aldrig da cticklisgaste