magtens misshag, små-sinnets vrede och kenci-
derationens vidsträckta nät. Han är således en
verklig historie-skrifvare, d. v. s. han vacklar
ej af och an, utan mil och utan gifven bana,
affekterar icke att vara originel, der originalite-
ten skulle köpas på bekostnad af vätt och san-
sing, och der dess höjd komme att utgöras al
feaser eller hypotheser. Då arbetet redan hafi
den lyckan att vinna stor uppmärksamhet bland
allmänheten, anse vi ötserflödigt att nu med-
dela flere utdrag ur inledningen. Vi hänvisa
endast, såsom ett ytterligare stöd för vår upp-
fattning af havs karakter, till de förträffliga re-
sonnementer han anställer öfver Carthagos och
Roms samhällen, orsakerna till deras uppko.as
och fall m. m. Det är på sådant sätt som
historien egentligen blir lärorik och fruktbrin-
gande, icke blott ett aggregat af fakta och år-
tal, utan en praktisk och vis ledare i händelser-
nas omätliga labyrinth, åt dem som söka san-
ningen. Det är ock endast på sådant sätt och
med sådana grundsatser, som dem, hvara
Rotiteck visat sig lifvad, som historien sättei
forskaren öfver de menskliga tingen i stånd, at
blieka in i den eviga verldsordningen, som öfver-
allt uppenbarar sig i plan, framskridande oct
utveckling.
Då mar så lärt känna författarens åsigter, och
den grund, hvarpå hams arbete är bygdt, di
man funnit, att han har för ögonen ett mål
hvilket han oupphörligt fullföljer, skall man e
förundra sig, att byggnadan är sådan som grun-
den: solid, redbar, ej öfverlastad med prydna-
der, men ej eller saknande sådana, der de be-
höfvas, samt öfverallt klar, djup, fördomsfr
och utan menniskofruktsn. — Författaren ha
följt afdelningen i tidehvarf och vissa hestämde:
hufvudtitlar. Om detta för nybegynnaren göl
det mera svårt, att följa de särskilda folkslagen:
historia, gor det deremot odfversigten lättare föl
den på historiens fält redan hemmastadde, fö
hvilka han skrifvit.
Att i korthet gifva ett begrepp om karakte-
ren och planen för denva historia, är allt hvac
vi anse möjligt uti en tidningsartikel, utan att
blifva för vidlyfiige. Måhända torde vi fram-
deles finna oss föranlåitve att yttra något om
fortsättningen, der äfven sjelfva handlingen blif-
ver mera rikhsltiig i sarsma mån, som arbete
rycker närmare vår tid och källorna blifvå
säkrare.
pr