OTIET,y OCH LOlerabt INO acm, Som Snadd Halll-
ma sanningar uti serskilda drägter.
?Så miångfaldig rikdom af kunskaper måste
nödvändigt inverka på det praktiska, och hi-
storien kan icke annat än blifva en lärarinna i
klokhet, rättrådighet och dygd.
Erfarenhet och menniskokännedom äro huf-
vudkällorna till klokheten ; men historien är sam-
man af erfarenhet och kunskap om menniskan.
För privatlifvet, som det offentliga, för den en-
skilda menniskan som för staten, innehåller hona
i varnande eller uppmuntrande exempel de vig-
tigaste, mest genomträngande lärdomar, lika i
grunden, om också skiljaktiga i användningen.
Ty hvad som gäller för det stora, är också
sanning för det lilla. Hvem som vill verka på
enskilda och på nationer, måste känna men-
niskorna, och den husliga lyckan, likasom ett
folks, miste tillväxa och stärkas genom talang
och flit, omtänksamhet och måttlighet, eller gå
under genom oförstånd och efterlåtenhet, öf-
verdåd och utsväfning.
?Då klokhetess läror vinna eftertryck genom
de framställda handlingssätten, så erhålla rätt-
visans läror och dygden sin kraft af deras
förebilders storhet och älskvärdhet. Ty det
rätta vinner icke alltid -eger, den dygdize är
icke alltid lycklig, och det är just detta, som
upphöjer dess värde. Sjelfförsakelse blir en!
förtjenst. Detta säger oss den allmänna mo-
ralen; men blott sällan vinner den abstrakta:
idden om piigt, som icke försinnligas i band-
livg, menniskornas hyllmnog. Detta upphöjande!
exempel, sora tillvinner sig aktuing och kärlek,
gifver historien, och framsiäiler så af ett torrt
moralsystem en lefvende tafla mad handiande per- :
soner. Den som då inträder i detta gallsri af alla ti-
ders stora och adla menniskor, haus själ måste ge- ;
nomträngas af den menskliga naturens värde, hans :
sjelfkänsla höjas, och hans kraft lifvas till efter-
följd. Om dessa förebilder äre äro de.
derföre icke mindre upplyftande: j , destome-
ra hänförande blifver lörtjensten enom kontras-
ten med mängdens laster, och ju större de då-
hgas antal är, destomera afskräckande deras
hop.
Bland de ädlaste känslor historien väcker
och mnärer, äro hennes tvenne utmärktaste skö-
tebarn, sins emellan ar:örvandter och mödrar:
för alla öfriga dygder: frihets- och fosterlands-
kärlek. Ty tidernas bok är icke allevast rika-
re än alla andra på exempel af dessa slag, eme-
dan de mer än andra ingripa i det off-ntliga:
lifvet, och föda en mängd af stora handlingar:
de äro äfven till sin natur, på visst sätt, ska-
pade för historien, eller erhålla åtminstone ge-:
nom henne sin högsta utbildning och styrka.
Den som är en frömling i historien, kan endast,
instinktmessigt älska sitt fäderneslard, ty han;
käaner icke detta fädernesland; och mod till)
frihet måste vi ofta hemta blott ur historien,
hyilken visor ess att friheten är möjlig och hiu-
ru den är det. Huru ofta ha icke blotta nam-
nen Leonidas, Decius, Arnold von IVinkel-)
ried lifvat till hjeltebragder! huru ofta har ic-
ke bilden af Cato uppehållit ett sjunkande mo-:
det hos frihetens försvarare, och huru ofta har
icke Hermanns hotande skugga hos Tysklands
ungdom frambragt åtminstone en sjelfförebrå-.
else!
Men historien är icke blott dygdeus flära-
rinna, sträng domarinna och opartisk vägle-
darinna, hvarigenom bon försonar mången o0-
rättvisa af menniskorna och ödet. Alltför ofta
blifver det ädla i lifvet misskändt och smädadt;
alltför ofta lyckas det listiga och mäktiga bof-
var att blända sin samtid, köpa eler utpressa
dess lof och tillintetgöra dess tadel. Men om
alla historieskrifvare, om hela samtiden är blän-
dad, förskräckt eller bestucken, efterverlden är!
det icke. Utan förkärlek eller passion, uten
fruktan eller hopp rarsakar hon vittnesbörden,
dömer gerningerna, utdelar efier förtjenst berör
och klander. Mycket undgår henne väl genom
brist på vittnen; äfven är det möjligt, ehuru
sorgligt, att hon någon gång irrar sig: men all-
tid forskar hon med skarpt öga, afväger med
luga höghet, och uttalar en fri och beståndande
dom, Så länge meaniskor skola gifvas, skola
namnen af en Critias och en Cromvell nämnas
med förbannelse och afsky, då Sokratis och
Sidneys under välsignelser bäras på deras läp-
par och i deras hjertan. Blicken på den o-
blidkeliga vedergällerskan — ty begäret efter
odödlighet, likasom efierveridens lof, ligger i
menniskans själ — har reden förbittrat mången