2 30 P0
förstummas historiens gudinna och uppskjutei
sitt domarevärf till kommande slägter.
Om historieskrifvaren med alla dessa stora e-
genskaper äfven förenar kraft i språket, om han:
uttryck äro klara och haltrika? som hans tankar
och lefvarde, som hans känsla, då är hans rykte
fulländadt och sjelfva den nation förherrligad,
som såg en Thucydides, en Tacitus, en Gib-
bon, en Johannes won Miller födas i sit
sköte. i
I samma anda yttrar Författaren sig om hi-
storiens nytta, der det bland annat heter:
Det är en naturlig känsla, man kunde nä-
stan säga behof, som drager oss till historien.
Imaginationen hvilar gerna vid tiderna ur de
förgångna, och känslan röres deraf på ett väl-
görande sätt. Då den gamle celtiske barden,
änmärker ganska skönt Ancillon, vill skildrs
det djupa och gudomliga! intryck musiken, go!
på hans sjal, säger han blott, att den verka
på honom som en erinran från det förgångnas
dagar.?
Hverför väl denna allmänna åtrå? Den in-
griper djupt i mennviskans känsliga och morali-
ska natur, hvilken alltid, der den är oforderf
vad och i någor utveckling, yttrar sig genom
en sympatetisk känsla och, om den hörsamma
en bättre röst, älskar och skattar icke sin eger
isolerade person, men menniskosläztet i allmän-
het. Att lära känna detta vidt utbredda släg-
te, hvilket vi tillhöra, att förstå dess andliga lif,
i hvars ström äfven vår egna lilla lifsjulle bort-
föres, att åtminstone ana det ändamål och syfte,
hvarefter vi styra; — detta måste väl vara al
det renaste menskliga intresse. Och hvar sy-
nes väl menniskoslägtet i sin sannaste gestalt
annorstädes än i historien? Uti benne, och uti
henne allena, igenkänna vi, hvad som under så
många gestalter, under så många brokiga egenheter
framträdande genom tid och rum, utgör den e-
viga menniskonaturen. Visserligen yttrar sig
denna i mångtaldigt vexlande former, känslig
för bildning och förbildning, hämrmrsande och
bortryckasnde; likväl äro alltid samma anlag och
krafier närvarande, samma böjelser och passio-
ner verksar:ma. Det allmännas väl se vi stän-
digt i strid med privatintressen, men likväl be-
fordras genom dessa och genom den mångfal-
digaste blandning af partiella tilldragelser af
menniskoslägtets allmänna framsteg. Sålunda
skall den, som icke känrer historien, förblifva
en främling på jorden bland sitt eget slägte, fur
sig sjelf främmande; intet hekymrar honom af
de höga intressen, hvarför menniskoslagtet fråa
begynnelsen stred och zämpade, och han skal
— hvilksn hans förmåga äu må vara — i det
allmänna lifvet endast taga en passif och me-
kanisk del, likasom ett hjul, som ieke vet, i
hvilket dritfverk det griper in.
Menniskans sanna lif är icke blott märk-
bart i historien, det har äfven till större delen
sitt bestånd endast uti densamma. Utan hen-
ne ginge hvarje generation sin gång för sigj sjelf
och beträdde ailtid på nytt den ofta trampade
stigen. Historien sammanlänkar alla generatio-
ner uti en kedja. Den utgör det fortgåsnde
sjelfmedvetandet bland folken och mennisko-
slägtet. Alla seklers erfarenhet och tradition
med dess alla skatter hörer henne till. Kun-
skaper, ideer och uppfinningar, från alla tider
och folk, hvad de vise i en dunkel fornverld
tänkte och lärde, allt meddelar hon åt menni-
skoslägtets sednaste afkorhlingar. Dessa afkom-
lirgar kunna au begynna der, hvarest daras
förfäder slutade, och det blir dem möjligt att
fremskrida till en obegränsad grad af fullkom-
lighet.
Intet är mer förödmjukande än känslan hos
en ignorant i historien, intet beklagligare är
hans belägenhet, hvad heldst han må bedöma för
saker i privata eller offentliga lifvet. — Ingen
bok, intet tidningsblad kan han med förstånd
och nytta läsa; alltid irrar han i ett dunkel;
det närvarande är för honom en gåta och fram-
tiden helt och hållet sluten; fördomar af alla
slag, af uppfostran och stånd, ortoch tid häm-
ma hazs själs verksamhet; det naturligasie kan
han icke utyda, och det ovanliga betager ho-
nom fattningen. Och huru mycket honom
öfverlägsen är icke den, som är förtrogen med
historien? — För hans blick är en stor
utsigt öppnad; från en upphöjd plats öfver-
skådar han menniskans angelägenheter, heanes
ånfter och verksamhet. Han upptäcker de
hemliga driffjädrarna och slutar till de sanno-
pu
Tila fl Te 1 .