2 30 P0 förstummas historiens gudinna och uppskjutei sitt domarevärf till kommande slägter. Om historieskrifvaren med alla dessa stora egenskaper äfven förenar kraft i språket, om han: uttryck äro klara och haltrika? som hans tankar och lefvarde, som hans känsla, då är hans rykte fulländadt och sjelfva den nation förherrligad, som såg en Thucydides, en Tacitus, en Gibbon, en Johannes won Miller födas i sit sköte. i I samma anda yttrar Författaren sig om historiens nytta, der det bland annat heter: Det är en naturlig känsla, man kunde nästan säga behof, som drager oss till historien. Imaginationen hvilar gerna vid tiderna ur de förgångna, och känslan röres deraf på ett välgörande sätt. Då den gamle celtiske barden, änmärker ganska skönt Ancillon, vill skildrs det djupa och gudomliga! intryck musiken, go! på hans sjal, säger han blott, att den verka på honom som en erinran från det förgångnas dagar.? Hverför väl denna allmänna åtrå? Den ingriper djupt i mennviskans känsliga och moraliska natur, hvilken alltid, der den är oforderf vad och i någor utveckling, yttrar sig genom en sympatetisk känsla och, om den hörsamma en bättre röst, älskar och skattar icke sin eger isolerade person, men menniskosläztet i allmänhet. Att lära känna detta vidt utbredda slägte, hvilket vi tillhöra, att förstå dess andliga lif, i hvars ström äfven vår egna lilla lifsjulle bortföres, att åtminstone ana det ändamål och syfte, hvarefter vi styra; — detta måste väl vara al det renaste menskliga intresse. Och hvar synes väl menniskoslägtet i sin sannaste gestalt annorstädes än i historien? Uti benne, och uti henne allena, igenkänna vi, hvad som under så många gestalter, under så många brokiga egenheter framträdande genom tid och rum, utgör den eviga menniskonaturen. Visserligen yttrar sig denna i mångtaldigt vexlande former, känslig för bildning och förbildning, hämrmrsande och bortryckasnde; likväl äro alltid samma anlag och krafier närvarande, samma böjelser och passioner verksar:ma. Det allmännas väl se vi ständigt i strid med privatintressen, men likväl befordras genom dessa och genom den mångfaldigaste blandning af partiella tilldragelser af menniskoslägtets allmänna framsteg. Sålunda skall den, som icke känrer historien, förblifva en främling på jorden bland sitt eget slägte, fur sig sjelf främmande; intet hekymrar honom af de höga intressen, hvarför menniskoslagtet fråa begynnelsen stred och zämpade, och han skal — hvilksn hans förmåga äu må vara — i det allmänna lifvet endast taga en passif och mekanisk del, likasom ett hjul, som ieke vet, i hvilket dritfverk det griper in. Menniskans sanna lif är icke blott märkbart i historien, det har äfven till större delen sitt bestånd endast uti densamma. Utan henne ginge hvarje generation sin gång för sigj sjelf och beträdde ailtid på nytt den ofta trampade stigen. Historien sammanlänkar alla generationer uti en kedja. Den utgör det fortgåsnde sjelfmedvetandet bland folken och menniskoslägtet. Alla seklers erfarenhet och tradition med dess alla skatter hörer henne till. Kunskaper, ideer och uppfinningar, från alla tider och folk, hvad de vise i en dunkel fornverld tänkte och lärde, allt meddelar hon åt menniskoslägtets sednaste afkorhlingar. Dessa afkomlirgar kunna au begynna der, hvarest daras förfäder slutade, och det blir dem möjligt att fremskrida till en obegränsad grad af fullkomlighet. Intet är mer förödmjukande än känslan hos en ignorant i historien, intet beklagligare är hans belägenhet, hvad heldst han må bedöma för saker i privata eller offentliga lifvet. — Ingen bok, intet tidningsblad kan han med förstånd och nytta läsa; alltid irrar han i ett dunkel; det närvarande är för honom en gåta och framtiden helt och hållet sluten; fördomar af alla slag, af uppfostran och stånd, ortoch tid hämma hazs själs verksamhet; det naturligasie kan han icke utyda, och det ovanliga betager honom fattningen. Och huru mycket honom öfverlägsen är icke den, som är förtrogen med historien? — För hans blick är en stor utsigt öppnad; från en upphöjd plats öfverskådar han menniskans angelägenheter, heanes ånfter och verksamhet. Han upptäcker de hemliga driffjädrarna och slutar till de sannopu Tila fl Te 1 .