Iran Kants Dekanota aehnition.
DEN DEMOKRATISKA PRINCIPEN I
ITALIEN.
(Ur ett Fransyskt blad.)
Vi sågo för icke långe sedan det fallna, för-
tryckta, förnedrade Spanien med en skenbar 1e-
signation böja sig under oket. Sedan en Fransk
invasion med våld sökt förjsga de idder, som
Franska revolutioneu dit infört, tycktes Spanien
återtaga träldomens bojor, för att bära deia för
alltid. Men de, som trodde sådant, bedrogo
sig. Det står icke 1 menniskans förmåga ati
qväfva utvecklingen af en grundsats ; revolutio-
nen för ett ögoabhick hämmad, har åter hop-
knutit sia ked på det ställe, der den afbrutits;
Spanien borjar äter se till mötes en framtid af
ära och frihet, och ehuru det, så till sägandes,
famlar i mörker och med osäkra steg på sin
väg, är det likväl stadt derpå.
Sedan flera år tillbaka kan man upptäcka be-
tydliga hkheter melan Spaniens och Italiens
politiska skiften. Likasom Spanien har Italien
emottagit det fruktbara fröet af Frankrikes kos-
mopolitiska utsade; de revolutionära försök
som tvänne gånger på 15 år gjorts i Spanien,
bafva funnit efterföljd i Italien; desta sisthämn-
das bemodanden att eröfra friheten, har på li-
ka sätt qväflss genom en främmande invasion,
och, likasom Spauaien, bar det åter måst böja
sig under despotismens arm. ;
Nu är frågan: skall en fortsättning af de
händelser, som timat på andra sidan Pyreneer-
na, ega rum jemväl på andra sidan Alpei-
ne? Vi vilja tro och hoppas det. De
Italienska tolken hafva kommit i rörelse
genom det aflägsna dånet af brutna kedjor, som
föres till dem af västanvinden, och några obe-
stimda symptomer tyckas gifva vid handen,
att gruuden till en fruktansvärd skakning hvilar
iaom dessa stumma och til utseendet så lugna
samhällen.
Det är i sanning tid, att friheten visar sig,
för att återgifva hfvet åt denna döende nation.
Bragt til yterligheten af förtryck, lika förslaf
vadt, lika sönderslitet, lika olyckligt som Irland,
u an styrelse och utan lagar, plucdradt, härjadt,
träffidt i sitt innersta genom sina ädlaste söners
mördande eller landsförvisning, trampadt under
fö:terna utan nåd och miskund, tyckes Italien
ha hunnit till gränsen af olyckor och nesa.
Det väntar knäböjande att Gud skall skicka det
ett fo:k, eller en man, som sbefriar det. Fol-
ket har uteblifvit; månne mannen skall visa sig?
I denna sakernas ställving tyckes det ej
vara olämpligt, att kasta en hastig blick på de
anledningar till framgång eller motgång, som
en nu möjligen utbristande uppresning kunde
hafva för sig; att söka utreda de hinder, dem
man kunde ha att bekämpa, som ville försöka
skaffa sitt fädernesland fribeten.. Det förnämsta
hindret ligger onekligen i halföns territorial-
söndring, och i de staters olika intrssen, hvar-
af hon består. Detta hinder är måhända det
enda, ty det är ej mod, ej dygder och talanger,
ej sublima uppoffringar, som fattas Italieu. ,
Napoleon hade, med sitt djupa förutseende,
grundlagt ett rike af detta namn, sammansatt af
de stater, emellan hvilka hatet och afundsjukan
voro som mest brinnande, emedan de fordom
utgjort de Italienska republikerva. Under en
gemensam styrelse, hård kanhända, men upp-,
lyst, försvagades den gamla oenigbetens surdeg
dagligen allt mer och mer, då Wienska kon-
gressen oförmodadt med våld sänderbröt denna
välgörande organisation, som förr eller sednare
skulle ha åstadkommit Italiens politiska och
territoriala enhet. — Låtom oss granska de sön-
dringar, Som de sista traktateraa åstadkommit.
I:alien innehåller för närvarande det Lom-
bardiskt-Venetianska-Konungariket, det Sardin-
skeaj, Storhertigdömet Toscana, Hertigdömena
Parma, Lucca och Modena, Kyrkostaten, Ko-
nungariket båda Sicilierna, samt den lilla re-
nnhlilken Son Marino. havrtetured hland alla