öfver alla de frågor; som i detta ämne ingå, svårligen -kumna hindra sig att finna, att det vore hårda vilkor för den menskliga talgåfvan — och för alla de förmögenheter, som med henne sammanhänga — om intet annat omdöme, än ett gillande, finge yttras öfver menskliga handlingar, vid äfventyr att straffas för allt annat, i fall det befunnes origtigt. — Lemnar man åter tungan något slags frihet i moraliska ämnen; så vill det i sanning icke blifva lätt att noga bestämma gränsen imellan det tillåtna och det icke tillåtna omdömet. Det gifves så många sätt att yttra en och safnma tanka; och nästan esllt, hvad straffet kan åtkomma, blir sättet, icke sjelfva tanken, för hvilken merendels återstår någon form att ikläda sig. Man. förbjuder mig t. ex. att säga: Ni har lemnat er skuld obetald; detta anser jag vanhederligt.? — Nå väl säger jag: det är omöjligt, att Ni försummat betala; ty det vore vanhederligt. När faktum är sanat, att försummelsen skett; hvad vinner man på detta ombyte af uttryck? Eller kan man straffa äfven den sednare vändmingen? Och huru många fall gifvas väl, der man icke geRom en sådan vändning kam framsmyga sitt omdöme? Hvad vinner man då på all ofördragsamhet mot den förhatliga tarkan? Måste man ej till slut medgifva, att det är icke den, som sorterar under den borgerliga lagstiftsingen, oeh att denna endast kan åtkomma det, som också är det enda verkligen skadliga: smädel sen, osanvingen i uppgift om handlingar? j För att icke begära för mycket af denna frihet, som omdömet eger att fordra, har man förklarat betydelsen af sitt omdöme icke vara så svår, som den blifvit tagen. Endast den militäriska hedern, har man sagt, icke den medborgliga, vore angripen. I stället att medgifva denna företrädesrätt åt den militäriska hedere, hvilken må finna sig belåten. att varaj jemngod med dencheder, som tillkommer hvarje redlig man, låtom oss då heldre medgifva dej tilltalade, att om de ock för hårdt bedömt den handling, de klandracd.:, de likväl ieke försyndat I sig emot en fullkombhgen ren och fläckfri handling, och att dess tadelvärdhet inför den medborgliga, äfvenså väl sem inför den: militäriska hederns domstol, med allt skäl må komma dem ill godo, em än en fullkoralig frihet skulle det ria omdömet förmenas. Ty pligtvidrigt är det lock att bryta sitt ord ; hederligt är det icke ut vara en dålig betalare. Att deröfver döma trängt, kan i vissa fall hafva sina betänkligheer, på hvilka medlidandet gör afseende. Men: nå det då ej å andra sidan oskså vara förlåtigt, att kalia det vanhedrande, som åtminstone cke kan med heder försveras? — Är kanhända fren demna fiåga äfveutyrlig? Vi hereställa det! ill den utgifvare, på hvars ansvar vi tro ots :unnaa begära att få dessa reflexioner offenmtligjorda. S. LL. T.