öfver alla de frågor; som i detta ämne ingå,
svårligen -kumna hindra sig att finna, att det
vore hårda vilkor för den menskliga talgåfvan —
och för alla de förmögenheter, som med henne
sammanhänga — om intet annat omdöme, än ett
gillande, finge yttras öfver menskliga handlingar,
vid äfventyr att straffas för allt annat, i fall
det befunnes origtigt. — Lemnar man åter tun-
gan något slags frihet i moraliska ämnen; så
vill det i sanning icke blifva lätt att noga be-
stämma gränsen imellan det tillåtna och det ic-
ke tillåtna omdömet. Det gifves så många sätt
att yttra en och safnma tanka; och nästan esllt,
hvad straffet kan åtkomma, blir sättet, icke
sjelfva tanken, för hvilken merendels återstår
någon form att ikläda sig. Man. förbjuder mig
t. ex. att säga: Ni har lemnat er skuld obe-
tald; detta anser jag vanhederligt.? — Nå väl
säger jag: det är omöjligt, att Ni försummat
betala; ty det vore vanhederligt. När fak-
tum är sanat, att försummelsen skett; hvad vin-
ner man på detta ombyte af uttryck? Eller kan
man straffa äfven den sednare vändmingen? Och
huru många fall gifvas väl, der man icke ge-
Rom en sådan vändning kam framsmyga sitt
omdöme? Hvad vinner man då på all oför-
dragsamhet mot den förhatliga tarkan? Måste
man ej till slut medgifva, att det är icke den,
som sorterar under den borgerliga lagstiftsingen,
oeh att denna endast kan åtkomma det, som
också är det enda verkligen skadliga: smädel
sen, osanvingen i uppgift om handlingar?
j
För att icke begära för mycket af denna fri-
het, som omdömet eger att fordra, har man
förklarat betydelsen af sitt omdöme icke vara så
svår, som den blifvit tagen. Endast den mili-
täriska hedern, har man sagt, icke den med-
borgliga, vore angripen. I stället att medgif-
va denna företrädesrätt åt den militäriska he-
dere, hvilken må finna sig belåten. att varaj
jemngod med dencheder, som tillkommer hvar-
je redlig man, låtom oss då heldre medgifva dej
tilltalade, att om de ock för hårdt bedömt den
handling, de klandracd.:, de likväl ieke försyndat I
sig emot en fullkombhgen ren och fläckfri hand-
ling, och att dess tadelvärdhet inför den med-
borgliga, äfvenså väl sem inför den: militäriska
hederns domstol, med allt skäl må komma dem
ill godo, em än en fullkoralig frihet skulle det
ria omdömet förmenas. Ty pligtvidrigt är det
lock att bryta sitt ord ; hederligt är det icke
ut vara en dålig betalare. Att deröfver döma
trängt, kan i vissa fall hafva sina betänklighe-
er, på hvilka medlidandet gör afseende. Men:
nå det då ej å andra sidan oskså vara förlåt-
igt, att kalia det vanhedrande, som åtminstone
cke kan med heder försveras? — Är kanhända
fren demna fiåga äfveutyrlig? Vi hereställa det!
ill den utgifvare, på hvars ansvar vi tro ots
:unnaa begära att få dessa reflexioner offenmtlig-
jorda. S. LL. T.