est skulle vägra honom inträde. Pröfningen af
denna borgen måste i händelse af tvist bero på
domaren; har han gillat den, må församlingen
eller dess aiktoritet ej vägra att mottaga den
sökande. — Dette statens erkännande af slöjd-
skicklighetens värde, såsom grund för munici-
pala rättigheter, är ingen gratifikation i jemfö-
relse med det, som blifvit jordbrukarn tillagdt.
Lagen ålägger icke jordbrukarn någon skyl-
dighet, att gifva köparre af dess produkter an-
nan garanti för deras riktighet, än sin skyldig-
het att svara derför när de tilltalas; mer bör
ej heller åläggss slöjdidkarn, eller någon större
oärlighet hos honom presumeras.
Principen för vår allmänna tjenstehjonsstadga,
så vida der rör landet, är jordbrukets be-
qvämlighet och förkofran. — Denna princip bör
äfven erkäanas för slöjderma, och fråga således
icke uppstå att bringa tjeestehjonsstadgan för
slöjderna till likhet med tjenstehjonsstadgan för
jordbruket, utan blott till öofverenssiämmelse i
afseende på grundsatsen, jordbrukets förkofran,
slöjdernas förkofran.
Såsom en sammanfattning af hvad vi redan
yttrat, och hvad vi än vidare, om utrymmet
medgåfve kunde hafva att tillägga, framställa vi
derföre följande hufvudgrund i lagstiftningen för
slöjdenäringen: Rättigheten att idka slöjd får
ej lida annan inskränkuing än den, som upp-
kommer 1:o Af statens eller rättare kommunens
anspråk på garanti för åtnjutande af kommu-
nala rättigheter, och 2:o Af medborgarnes an-
språk på statens, skydd mot sådane missbruk,
dem hans egen omtanka ej. kan förekomma.
I afseende på det förra bör slöjdidkaren äga
prestera samma garantier för kommunala rättig-
heter, som hvarje annan medborgare, och i
brist på andra garantier bör dokumenterad slöjd-
skicklighet godkännas; 1 afseende på det sed-
nare åter bör staten ej åtaga sig de pligter,
som åligga den enskilde, och detta äfven af det
skäl, att staten alldeles icke förmår att prestera den
omtarka, som fordras för hvarje enskilds dag-
liga bestyr.
Denna slöjdernas befrielse från allt det tvång
och konstleri; som förtryeka dem och väcka
fördom mot deras idkande — från ekonemiska
myndigheters tvång, sem förlamar och väcker
förakt, från skråtvång, som förslöar ech väcker
åtlöje, från ståndsmonopoliernas tvång, som i-
solerar och väcker hat — denna befrielse är
epda medlet att göra slöjderna till allt folkets
sak, ty den förenklar, försvenskar deras natur,
och inteknar dem i allt folkets sinnen, och
detta är åter enda medlet till slöjdernas uppmun-
tran i Sverige, Enkelbet ända till nödtorft rö-
jer sig i Svensk lag, i den ursprungliga, det
äkta originalaftrycket af Svenskt lynne. Men
samme enkelhet, som röjer sig i allt det, hvil-
ket utgår från folkets lynne, samma enkelhet
måste gifvas åt allt det, som i detta lynne skall
fiona ingång. Missaktning för denna sanning
har vållat att många nyare angelägna förhållan-
den blifvit begrafoa under en för folket alldeles
ofatthg lagstiftningye och derföre betraktade så-
som främlingar, dem man af nödtvång tål, men
dem man helst ville blifva qvitt. En såden
fräreling är slöjdnäringen iklädd den tyska bor-
gareuniformen , och det vore en märkvärdighet,
att ett seklerlångt umgånge med denna närings
stadgar och Gewohnheiten ej förmått lemna ett
spår ij Svenska folkets lynne och bildning, derest
man ej visste, att nämnde stadgar och Gewohn-
heiten aldrig väckt aznan känsla än misstroen-
de och vedervilja.