genom strafMlagarnes hot. Ty hederns fordrar kan ej afvisas; den måste — tillfredsställas. Den är oäkta, om den icke höjer sig öfve straflagar, och öfver allt hot. Och vore de väl önskansvärdt, om all hederskänsla kunde förvandlas till oäkta, för att göras laglydig Men den tillfredsssälles, när den upplyses, dess rättmätiga fordringar godkännas och dess misstag tilirättavisas. Den fege, som förtjent er skymf, änskönt icke genom en efter lag straffbar handling, underkastar sig ogern2 en opinionsyttring, som bekräftar skammen ; men han anlitar förgäfves laglig domstol, att aftvå den. Skymfen qvarsitter, om ej opinionen en gång försonas. Den hederlige mannen, oförtjent angripen, kan lära att nöja sig med ett öppet rättfärdigande inför män af heder, som förkla:a all anna upprättelse öfverflödig. Utan al!tstörande af rättvisans gång och samhällslugnet. skulle härmed vinnas, hvad man lärer hafva vunnit genom de utländska conduite-nämnderna, hederskäoslans tillfredsställande och hedersaffärers biläggande. Vere då icke detta en önskansvärd frukt af just sådana sammankomster, som här egt rum och emot hvilka man så högt nitälskar? En kamrat hade blifvit angripen i en till allmänt embetsverk ingifven, således offentlig handling, med klagan öfver ett förfarande, som icke egnade den befattning, han innehade, eller den egenskap, hvari han, vid upptagande af ett lån på utländsk ort, visat sig, eoligt hvad ordalagen i den klagande borgemärens skrift uttrycka. Den angifnes kamrater funno sig, i fäderneslandets och tjenstens namn, sjelfve förolämpade häraf. De ville veta, hvad den angifne kunde säga till sitt försvar. Hade han icke sjelf bordt vara angelägen att inför dem förklara sig, om han funnit sig oförskyldt angripen dch önskat sin heder rävfärdigad? Af hans tystrnad, det är sannt, borde kamraterne icke just ana något fördelakugt. Men skulle de väl deraf sluta till en gifven nödvändighet att fördöma hans handling? Då de ville höra hans förklaring bör det väl fast mer antagas, att de önskade se honom urskuldad. Och om detta inträffat ; huru skulle man då ogillat deras omtanka att öfvertygas om hans oskuld? Motsatsen inträffade; angifvelsen kunde icke förnekas. Afven det omdöme, som derefter yttrades och hvarigenom den anmgifna handlingen förklarades vanhederlig, lemrades ej blott för tillfället obestridt, utan den handlande instämde så vida i detta omdöme, att han förklarade sig vilja derefter rätta sig. Att frågan om tillbörligheten af dylika opinionsyttringar äfven innefattar frågan om tillbörligheten af den skada, som derigenom kan tillfogas, lärer väl vara af sig sjelf klart. Om förverkad aktning ej kan förenas med åtnjutande af vissa fördelar; så måste antingen den rättmätiga opinionen tiga, eller ock dessa fördelar sättas å sido. Att man förlorar, hvad man efter en rättvis opmiom ej kan behålla, synes vara i sin ordning, Men låt opinionen vara falsk ; blir den icke, det oaktadt, lika mäktig? och huru försvarar man då dess makt? På intet sätt kan den frsvaras, om man låter den inkräkta på sarahöllsmaktens område. En orättvis opinion, utgången från hvem som ! helst: Sör kunna trotsas, och den trotsas i! sjelfva verket af den sanna hederskänslan; och ällan kan det hända, att denua icke innan kort : illtvingar sig aktning. Opinionen har sitt illbörliga område; men detta område har ek sin tillbörliga gräns. Samhället skall örja derför, att gränsem icke får öfver kridas. Vare långt derifrån, att opinionen kulle få väpna sig med tvångsmakt! Hotar len att använda våld; då måste lagen träda inellan. Kamrater, som uppsäga tjenstgöring ned en kamrat, eller på hvad annat sätt som a eldst söka tvinga honom till resignation, måste ona sitt försök vanmäktigt, och de måste afgenus tuktan röna en allvarlig tillrättavisning , D nm de våga skrida till våldsamhet. Det ar! og, att den, hvars uppförämde de bedömt, måsi e hålla till godo deras omdöme, sem dock ed sin egen kraft snart krossar honom, i fall et är välförtjent, mena som, i annan händelse, anmäktigt emot honom, föga långsammare årfaller tungt på dem sjelfva. Hvad mevlig verkan opinionsyttringen, under essa vilkor, kan medföra, må man ej begära att rebygga, omdömet må vara sannut eller falskt. ar begäre det ej; ty man försöker dock förfves det omöjliga. — Och häröfver klagar ej np tänkande. Opinionens makt är underord-i