icke hos Hr Hessler, funnit maken till Hr F:s deklamation i fredags. Det var alldeles som hade han läst ur en uppslagen bok, flinkt och flytande, såsom uppläsaudet af kungörelser från predikstolen, utan den riagaste nyansering i rösten eller acceutaatioa. I början var detta trå: kigt, men hur länge det räckte, blef det roligt på slutet.? Fruarna Esbom och Gelhaar uförde deremot sina sångpartier, såsom oftast, berömvördt, och för deras skull och för den herrliga ouverturens hade väl pjesen ändå alltid förtjenat bättre recetter, än hon denna gång egt. Törhända hade icke logerna i fredags varit Syllst så tomma, i fall publiken varit prevenerad på tveroe artiga innovationer i pjesen, som denna afton egde rum. Den ena bestod i att machinisten för ombyte skull placerat ett palmträd, med itillhörznde ormar och krokodiler vid foten, framför vargklyftan, hvilken ehuru något vågade och heterogena tillsa!s gjorde, som man kan tänka, mycken effekt. Den andra nyheten var ett sinnrikt törsök, som gjordes att skjuta räfven i tredje akteus början med knallhatt och hammare bakom scenen, i stället för att, såsom förut skeit, Kasper sjelf ordentligt smäller af ett bösskett utåt mellan kulisserna. Tvenne officerare voro tillstädes uppe på theatern för att bestyra om det vackra experimeniet , hvilket lyckades fullkomligt! I söndags hade korgl. theatern en ganska god afton. Det var också et: spektakel enkom för söndagspubliken. Korsfararne är, såsom Kotzebues skådespel i allmänhet, ena pjes af idel theaiereffekt.. Riddare och röfvare, kristna och mahumedaner, läger och grottor, turkiska musikens tallrickar och klosterportvakterskors pyckelkvippor, krekiga Damascenersabiar och Vesterländska lansar, envig och --stormningar , lampor och bloss, snyftninogar och koralsång , had kan man mer begära på ett bräde? Oh, det är ea herrlig pjes, dessa korsfarare! och man har applåberat Fru Håkanssons högljudda pathos och man har hurrat åt den ädla muse!manncen, då han manar de sina till strids för att rädda den ehiistaa riddarens brud undan murbruk och tegelstenar, och således betalar chevalieren sin skuld. Om det icke skulle synas nog otilibörligt af oss att ingripa i det täcka könets annars uteslutends rättighet att döma i fråga em de mer eller miadre avantageusa sätten att dåna, så ville vi föreslå, att Hr Almlöf, då det lider till att han skall förlora sansen i sista akten, droge sig litet åt sidan och derjomte fölle ieke så kapprak, som nn sker. Dei är något besynnerligt att se honom så lång han är, ligga så der utsträckt på ryggen och midt på sceren under hela den långa koralens afsjungande; man faller slutligen på den tankan, att ban endast makligen ligger och hvilar sig i den vackra sydländska sommarqvä:len och lyssnar till musikens ljafva toner. Sum man vet, är det obeskrifligt behagligt att ute i friska luften en stilla afton höra en sång på afstånd, en dof, försmältande sång! . . . PER GS, Den burleska Hallmans bekanta vaudeville: Tillfället gör tjufeen, som efierföljde Korsfsrerne, är en af dessa få dramatiska reliker från Gustaf den tredjes tid, som aldrig skola sti helt och hället föråldrade, emeden de ega en gruad i det äkta och i botien oföränderliga af foiklifvet. Hur mycket bättre em vi egde uu för tiden några dylika tiustspel inom vår dramatiska litteratur, än att evmnerligen undfägnas med den för våra mnaturer allid främmande och ocgentliga själaspisen af från Franska komediens heterogena jordmån hitflyttade a!ster! Hr Hjortsberg, såsom Marktschreyer, gjorde furore med sitt charmante Margreth och med svassningarna i sin brokiga rock, och Hr Sevelin, Länsmanshustrun, var verkligan admira bel i den siora slatpolskan, deri han flere repriser gjorde battemanger, som skulle hedrat sjelfva Hr Selinder, och hvarmed han skulle kommit sjelfva Svenska akademien att gapskraita. Säga hvad man vill, Hr Sevelin år en rolig herre; man kau genom kritik komma till det domslut, att han någothvarstädes är ytterlig, ofverdrifven, befängd, men innen man börjar kri tisera honom, har maz redan sjelf hjerteligen lett; hvad behöfves mer? —K a MARTIN VAN BUREN.