icke hos Hr Hessler, funnit maken till Hr F:s
deklamation i fredags. Det var alldeles som
hade han läst ur en uppslagen bok, flinkt och
flytande, såsom uppläsaudet af kungörelser från
predikstolen, utan den riagaste nyansering i rö-
sten eller acceutaatioa. I början var detta trå:
kigt, men hur länge det räckte, blef det roligt
på slutet.? Fruarna Esbom och Gelhaar u-
förde deremot sina sångpartier, såsom oftast, be-
römvördt, och för deras skull och för den herr-
liga ouverturens hade väl pjesen ändå alltid
förtjenat bättre recetter, än hon denna gång egt.
Törhända hade icke logerna i fredags varit Syl-
lst så tomma, i fall publiken varit prevenerad
på tveroe artiga innovationer i pjesen, som
denna afton egde rum. Den ena bestod i att
machinisten för ombyte skull placerat ett palm-
träd, med itillhörznde ormar och krokodiler vid
foten, framför vargklyftan, hvilken ehuru något vå-
gade och heterogena tillsa!s gjorde, som man kan
tänka, mycken effekt. Den andra nyheten var
ett sinnrikt törsök, som gjordes att skjuta räfven
i tredje akteus början med knallhatt och ham-
mare bakom scenen, i stället för att, såsom förut
skeit, Kasper sjelf ordentligt smäller af ett bös-
skett utåt mellan kulisserna. Tvenne officerare
voro tillstädes uppe på theatern för att bestyra
om det vackra experimeniet , hvilket lyckades
fullkomligt!
I söndags hade korgl. theatern en ganska god
afton. Det var också et: spektakel enkom för
söndagspubliken. Korsfararne är, såsom
Kotzebues skådespel i allmänhet, ena pjes af i-
del theaiereffekt.. Riddare och röfvare, kristna
och mahumedaner, läger och grottor, turkiska
musikens tallrickar och klosterportvakterskors
pyckelkvippor, krekiga Damascenersabiar och
Vesterländska lansar, envig och --stormningar ,
lampor och bloss, snyftninogar och koralsång ,
had kan man mer begära på ett bräde? Oh,
det är ea herrlig pjes, dessa korsfarare! och
man har applåberat Fru Håkanssons hög-
ljudda pathos och man har hurrat åt den äd-
la muse!manncen, då han manar de sina till strids
för att rädda den ehiistaa riddarens brud undan
murbruk och tegelstenar, och således betalar
chevalieren sin skuld. Om det icke skulle sy-
nas nog otilibörligt af oss att ingripa i det täc-
ka könets annars uteslutends rättighet att döma
i fråga em de mer eller miadre avantageusa
sätten att dåna, så ville vi föreslå, att Hr Alm-
löf, då det lider till att han skall förlora sansen
i sista akten, droge sig litet åt sidan och der-
jomte fölle ieke så kapprak, som nn sker. Dei
är något besynnerligt att se honom så lång han
är, ligga så der utsträckt på ryggen och midt
på sceren under hela den långa koralens afsjun-
gande; man faller slutligen på den tankan, att
ban endast makligen ligger och hvilar sig i den
vackra sydländska sommarqvä:len och lyssnar till
musikens ljafva toner. Sum man vet, är det
obeskrifligt behagligt att ute i friska luften en
stilla afton höra en sång på afstånd, en dof,
försmältande sång! . . . PER GS,
Den burleska Hallmans bekanta vaudeville:
Tillfället gör tjufeen, som efierföljde Kors-
fsrerne, är en af dessa få dramatiska reliker
från Gustaf den tredjes tid, som aldrig skola
sti helt och hället föråldrade, emeden de ega
en gruad i det äkta och i botien oföränderliga
af foiklifvet. Hur mycket bättre em vi egde
uu för tiden några dylika tiustspel inom vår
dramatiska litteratur, än att evmnerligen und-
fägnas med den för våra mnaturer allid främ-
mande och ocgentliga själaspisen af från Fran-
ska komediens heterogena jordmån hitflyttade
a!ster! Hr Hjortsberg, såsom Marktschreyer, gjor-
de furore med sitt charmante Margreth och
med svassningarna i sin brokiga rock, och Hr
Sevelin, Länsmanshustrun, var verkligan admira
bel i den siora slatpolskan, deri han flere repri-
ser gjorde battemanger, som skulle hedrat sjelf-
va Hr Selinder, och hvarmed han skulle kom-
mit sjelfva Svenska akademien att gapskraita.
Säga hvad man vill, Hr Sevelin år en rolig
herre; man kau genom kritik komma till det
domslut, att han någothvarstädes är ytterlig, of-
verdrifven, befängd, men innen man börjar kri
tisera honom, har maz redan sjelf hjerteligen
lett; hvad behöfves mer?
—K a
MARTIN VAN BUREN.