e I 123 Juli tänkte den 30 Mars om samma Åriteter ach — tidningar. ektionen. I mina ord, Sadana alven Ilr W(Clser tilltrott sig att skrifva dem i protokollet, igger ingenting Ihera, än attjag möjligen kunle blifva nödsakad antaga annan lärare än en rest, till dess jag lyckats hos Kongl. Maj:t itverka meritberäkning. Detta var ett medsifvande, på det skolan skulle kunna öppnas nom den tillämnade tiden;l men det innevar ingalunda någon ändring i grunderna ör min stiftelse för kommande tider. Hvad ag förebrår mig, är att jag underskref protokolet utan att nagelfara ordalagen och se efter uruvida min, för alla församlingsboer, som vilja och wille förstå mig, ganska väl bekanta anka var nog tydligen uttryckt, den nemligen att skolan skulle få öppnas, äfven om jag ännu icke vid den tiden hunnit få min underd. ansökan om meritberäknring bifallen. Hvarje oinressered läsare, som vill se på sammanhanget, j och framför allt som vill jemföra det med mitt både förut och efteråt ådagalagda tänkeoch bandlingssätt 1 denna fråga, måste erkänna, att detta är den enda naturliga förklaringen af dessa erd, på hvilka Hr O. bygger en så svår anklagelse emot mig — ban skall med ett ord finna, att mitt löfte är 1 moralikt afseende lika litet bindande, som i legalt. Om jag, för tillfället och medan jag annu sjelf kunde kontrollera utnämningen, ville tillåta ett afsteg från de grunder, dem jag stadgat för skoleinrättningen, så bevisade detta ingalunda, att jag var hugad att helt och hållet afstå från dessa grunder: Jag erkänner, att jag icke trodde, det mån underd. ansökan skulle kunna slutligen afslås; och denna öfvertygelse, som Hr O. sjelf, fast på ett för. mig förolämpande och vanställdt satt; berättar: sig veta att jag hyste, borde hafva ledt honom att inse rätta meningen med mina ord — om khan velat förstå dem. nm Pm nt PA AA All RR KR Nu har emedlertid inträffat den mig alldeles oväntade händel:en, att min underd. ansökning blifvit definitift afslagem; och jag har derigenom ansett mig föranlåten — och, äfven morgliskt berättigad — att för närvarande ändra min föresats, hvartill äfven möjligen det bemötande jag rönt, kunnat i någon mån bidraga; ty hvem är så fullkomhgt otillgänglig för obehag öfver misshandlingar, att den icke någon gång öfrerflyttas från person till sak? Hr O. har tillåtit sig anmärkningar om min karakter, i ganska hög grad kränkande; han har frågat, huru en man med karaktär, han vill icke ens! säga med heder och ära kan återtaga ett löfte. Herr O. vill således icke tsla om beder och ära, då han talar om mig och mitt handlingssätt? Denna betänklighet Iskall vä! härleda sig från hans afsky för den lodygden, att en gång säga ett, en annan gång ett annat — offentligen ett och i hemlighet ett lannat? — Påminner sig Herr O., att han stått i flere års brefvexling med en vid namn A. Waksson? Tror han, att bemälte Waksson förstört Hr O:s bref, då de till största delen rörde förslag om en offentiig inrättning, som låg :honom (W) om hjertat? Minnes Herr O. lett sitt bref af den 30 Mars 1836? Ehuru Hr 10. säger, att han, för församlingers skull, ansett sig skyldig att skrifva detta bref, hvaraf len afskrift skall tagas och förvaras, cch ehuru det således knappast kan anses för ett enskildt, konfidentielt bref, är jag ändock nog delikat att icke vilja trycka det, utan Herr O:s eget tillstånd; i sådant fall skall Skara Kontisterium och andra auktoriteter få se, hvad deras nitiske förfäktare i tidningarna för den 22 och auktoJag uppmanar Hr O. att tillåta kungörande af detta, om ej hel-officiella, åtminstone mer än halfofficiella bref; laet skall visa verlden åtskilligt, angående både t min och andras a , karaktär? — jag vill icke säga heder och ära. Allt, hvad som rör enskilda affarer, vill jag icke offentliggöra. Den -löfriga bretvexlngen skulle kunna visa, huru man -I anse sig böra behandla en person, straxt innan man ro oSfinner sig föranlåten att, oombedd och utan al personlig anledning, uppträda med andeliga beItraktelser om henom, sådane t. ex. som i det -linförda. femte Aftonbladet för den 22 och 23 Juli d. å. Jag inskränker mig till det, hvarå skrifteliga bevis kunna företes, för att ieke följa Hr O:s exempel och berätta, hvad som endast -I muntligen är afhandladt, och hvilket den exe llika väl kan neka, som den andra kan uppgifva det. Man råkar då så lätt ut för att stöta sis med 8.de budet i katekesen, hvarå jag hör