Nndast Sall et iUItel StyCKE iran daCKCOl Af Herr ZVaksson har Red. blifvit anmodad införa följande: Till Redaktionen af Aftonbladet. Sistliden sommar, under det jag en längre id var frånvarande från staden, framträdde i Aftonbladet en kämpe för Skara Konsistorium med en ganska lång, advokatorisk och, vid ett!! lygtigt betraktande, för mig graverande diatrib den redan ventilerade frågan om min foöresats, tt. i Horns församling inrätta en folkskola. Så snart jag vid höstens början återkom till Stockholm, beslöt jag afgifva ett svar på anfallet; och detta skulle hafva skett äfven utan Minervas uppmaning. Ått det dröjt något, kommer sig af åtskilliga orsaker, i synnerhet af väntan på några handlingar, som jag ansett nödiga. I-1 medlertid synes mig, att dröjsmålet icke möjligen kan vara ofördelaktigt för någon annan än mig, och att således både Minerva och andra kunnat vara obekymrade, till dess det föll mig lägligt att svara. Man må vända och tyda Herr Prosten Odhners skrift, huru man behagar, så skall dock ingenting derutur blifva fullkomligt tydligt, mera ån hans harm deröfver, att jag icke wille låta beqväma mig att anslå lön till en Adjunkt åt honom, eller till en Brukspredikant åt egaren af. Carls Aluabruk. Jag inser visserligen, att det skulle för honom och andra Pastorer i Horn hafva varit en ganska vacker lättnad, om någon kunnat finnas beredvillig att anslå fond till aflöning åt en prest, som han och de kunnat få nyttja i den dagliga tjenstgöringen i församlingen (han låg ofver mig i början , att han skul!e få kalla en adjunkt, sem tillika skulle blifva skollärare på Axtorp, och sedermera att denna befattning skulle få förenas med Saeellaniei); men efter någon dylik medgörlig testator må han se sig om; jag åmnar icke låta bruka mig dertill. Hans stora mitälskan för det sköna målet har dock ledt honom något för långt in i det löjliga, då han med så gudelig mine anropar Sverges jurister att af barmhertighet låna honom handen till att icinga mig till den tilltänkta stiftelsens fullbordande. Herrar jurister äro dock förkloka, för att blanda sig i ett dylikt förerag, hvilket af bvarje domstol måste afvisas med förakt, af ett ganska enkelt skäl, eller att jag, Gudi lof, ännu lefver. Denna lilla, för Hr O. förargeliga, omständighet skall genast påminna om ett af lagens enklaste bud, nemligen att en person kan ändra testamenten, så ofta han vill.) OA —-—-— mm ) Jag vet allt för väl, att Herr O. i sednare tider ifrat för en icke presterlig lärare och sökt förmå mig att ändra min ditposition derhän, att en dylik måtte få antagas. Detta förslag har jag enständigt satt mig emot; och om grunderne för min vägran vill jag icke nu utbreda mig, utan i stället införa den underdåniga ansökan eller förerd, som samtlige Horns församlings fastighetsegande ledamöter afgifvit — NB. med undantag af Pastor — och hvilket ovedersägligen visar, att och kvarföre en vanhg skollärare, utan anspråk och utsigt på amnan befordran, icke kan uppfylla ändamålet. Herr QO. vet, att jag icke låter beveka mig i denna punkt; och hans yrkande derpå är således enahanda med ett motarbetande af hela förslagets framgång; och han motarbetar den af det skäl, att han icke får ställa saken så, som han finner för sig förmånligast. Kanske drifves har dervid af harm, kanske ock af ett ännu icke utslocknadt hopp att genom motgången slutliger tvinga mig till det verkligen önskade målet. Församlingsboernes underdåniga skrift lyder sålanda: